Metajournalisten

I boken skriver vi om dagens metajournalister – vilket ju blir något av en meta-meta-analys av journalistbranschen.

Jag är väldigt intresserad av metajournalisterna. Journalister som mest skriver om andra journalister. Jag vill tro att det är ett ganska modernt fenomen, och att det ökar hela tiden. Journalister är och blir allt mer intresserade av varandra.

Förmodligen har det ganska mycket med journalistikens ökade makt att göra, som Olof Lagercrantz beskrev så elegant i Lilla murvelboken. Att journalisten under 1900-talet från att stå ”nere vid dörren och se samhällets stöttepelare på podiet” tagit sig fram till ”podiet och rätt som det var satt hon/han däruppe, bänkade bredvid statsministern, överbefälhavaren och de andra högheterna.”

Denna metajournalistik motiveras ju ofta med att någon måste granska journalisterna, men vi vet ju alla hur "journalistiskt" det är, när det är vi själva som står för uppgiften. Vi måste ju erkänna att det är en svag häl – men en ganska vacker sådan. Metajournalistikens är en narcissistisk spegel. Och visst älskar vi att spegla oss.

Vi skriver i boken om vilken smart karriärväg det kan vara skriva om andra journalister i synnerhet och sina framtida chefer i allmänhet. En av de främsta inom metajournalistiken är Björn af Kleen, som nyligen gjorde ännu en lång analys av branschen, denna gång om dagstidningarnas tillstånd (Arena).

Vi kommer dock inte att kritisera metajournalistiken, utan bara visa vilka vägar den öppnar.

Att kritisera den, vore inte det ovanligt ojournalistiskt av oss?