Band on the run

Från att knappt ens ha skrivit en sur kommentar
under ett enda inlägg medverkar jag plötsligt på
två bloggar.

Dels den här, men från och med idag även på 
Tramps Like Us tillsammans med Jonas Cramby,
David Berling och Allan Montan.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om projektet.
Det är förstås inte helt friskt, men bakgrunden till
mitt hyfsat nya intresse för löpning sammanfattades
fint av Haruki Murakami i DN för ett par veckor sen:
"Jag började springa 1983. För mig är det så
sammanlänkat att springa och att skriva. Om
jag ska kunna koncentrera mig framför en dator fem
sex timmar varje dag måste jag vara vältränad. 
Springa eller simma. Det finns ett gammalt talesätt:
en sund själ i en sund kropp.  Men i mitt fall är det
snarare en osund själ som kräver en sund kropp."

Särskilt den sista raden stämmer väl in, är jag rädd.
Dessutom - och det här kommer vi att tangera i boken
– så har yrkeslivet blivit för krävande för att man ska
kunna leva upp till den gamla alkoholindränkta
journalistmyten.
Vissa journalister syns på en oerhörd massa vimmel-
bilder. Men får de någonsin något gjort arbetsmässigt
eller förvandlas de snarare till postergirls och
posterboys för yrket?
På sistone har fler och fler kollegor, i alla möjliga
olika åldrar, börjat prata träning och fitness på ett
sätt som jag aldrig varit med om tidigare.
Enligt boken Den svenska journalistkåren så dricker
journalister mer alkohol än "vanligt" folk, men
dessutom tränar vi även mer.
En paradox, eller är den svenske journalisten en sann
übermensch?


(Apropå den där texten i DN: Jag skulle verkligen
någon dag vilja lära mig konsten att "fälla dräpande
repliker med ett uttryckslöst ansikte".)