Ax till limpa

På Atlas är man som författare med i hela bokprocessen. Allt från skrivande, val av fotograf, formgivare och illustratör till utskick och pr. Här ser ni Klas och Anders posta böcker till bloggare och journalister, vad vi kan kalla den andra vågen. Se så glada de blir när de lyckas lägga breven i rätt låda!

Land vs stad

Ännu en trevlig recension från landsbygden trillar in, den här gången från Hallands Nyheter. David Hylander skriver om boken att "Som självhjälpsbok för unga journalister är den däremot utmärkt. Rydell och Ekman ger svar på två viktiga frågor: Hur överlever man i den där djungeln, och vad har man där att göra över huvud taget?"

Därmed vågar jag på mig en kort analys. Alla recensioner från tidningar utanför Stockholm har varit positiva, medan de som själv sitter insyltade i mediegeggan har varit mer avvaktande. Vad kan man dra för slutsats av det?

Konsensushelvetet

Pär Rådströms roman ”Sommargästerna” börjar med att författaren får höra talas om en Paul Renberg. Renberg har inte bara samma initialer som författaren utan verkar också leva ett tämligen identiskt liv. Ju mer Rådström får reda på om Renberg desto svårare får han att skilja sig själv ifrån den andre.
Jag kom att tänka på ”Sommargästerna” när jag läste det där inlägget på Vassa Eggen om Stuff journalists like.
Den amerikanska sajten är kanske en smula typisk för just USA, men jag flinade lite åt Olle Lidboms svenska version. Den och de flesta kommentarerna var ju ganska på pricken. Men någonstans väckte den också lite ångest. För det känns som att jag knappt gjort något annat än att hålla med mina branschvänner den senaste tiden. Kanske är det ett resultat av att jag varit ute en hel del för första gången på en rätt lång tid, men det känns som att åtminstone min lilla klick i den här lilla stan blivit nästan bisarrt homogen. Alla går på samma restauranger, väljer samma mat, samma viner, intresserar sig på samma sätt för det amerikanska presidentvalet, gillar samma teveserier, återupptäcker samma författare och berömmer varandras förvillande lika skor. Det unika är att det inte längre går att säga vem som var först, alla verkar även utveckla sina åsikter samtidigt.
På eftermiddagen gick jag ner till Spelslussen här i Gamla Stan för att hämta ut ett paket med den nya George Plimpton-biografin. Samtidigt som jag passerade Brända tomten fick jag ett samtal från en kompis som sade sig vara på väg att hämta ut samma bok.
Jag fick ur mig något om att det var en rolig slump. Han höll förstås med, men jag tror inte att någon av oss menade det vi sade. Vi var alltså lika även där.

Vi äntrar Stureplan

Klas och jag tipsar om våra vanor på Stureplan.se. Läs här.

I framkant

En hälsning från Anders "PC i framkant" Rydells webbsida.

Resumé

Ikväll kl 18:00 kan du se oss tillsammans med den här mannen på Tv8. Vi ger en journalistutbildning på 5 min.

Lill-Tumba

I går var det release för Annette Kullenbergs biografi om Marianne Höök, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Tillställningen var på Kristallen/Pelikan. Under kvällen höll Annette ett tal till oss på förlaget (Något att ta efter, Anders? Klas?). Det var fint. Annette liknade oss vid "Tumbaligan", ett småkriminellt gäng aktivt på 50-talet. På något sätt fick hon ihop det. Richard Herold (t v) var Tumba-Tarzan, gruppens ledare, jag var Lill-Tumba (eftersom han var "rundare") och Stefan Ingvarsson var Lill-Tarzan. På bilden syns också Klas Ekman, dock utan smeknamn.
Annette skrattade för övrigt gott åt Byt namn! när hon var uppe på förlaget häromsistens. "Vad är det för fel på dom här?" sa hon upprepade gånger. Ända tills hon hittade informationen att Anders var från Bankeryd, vilket för henne var svar nog.

Konsten att göra en lista

På senare tid har jag talat mycket listor. Jag älskar listor. Att göra listor har nästan blivit ett självändamål. För listfetischister som mig finns det ju bara en bibel, David Allens Få det gjort!: svart bälte i vardagseffektivitet. Men den är ganska hardcore, skulle nog säga att man klarar sig bäst med ett par grundläggande tips:

Sönderdela
Var aldrig abstrakt, alltid konkret. Sönderdela alla uppgifter i sina beståndsdelar.

Få en bra start
Börja dagen med många lätta saker, det är få saker som motiverar så mycket som att stryka halva listan på en timme. Flyt.

Misslyckas inte
Gör inte omöjliga dagslistor. Att allt för ofta misslyckas med sina mål sänker motivationen.

Skilj på uppgifter
Gör olika listor för kortsiktiga och långsiktiga mål. Allt på arbetslistan bör kunna klaras av inom en dag.

Någon som har fler tips?

Pillermissbruk

Idag fick ett mycket efterlängtat paket: mina piller. Sedan mitt lager av vitaminer, mineraler och omega 3-tabletter tog slut häromveckan har jag fruktat att jag närsom ska falla ner död. Men idag kom den, mitt Oriflame WellnessPack. 21 små påsar med livgivande innehåll. Jag är en ivrig pillerknaprare. Man kan väl säga att Klas och jag har lite olika syn där. Klas tror på meditation, jag tror på kemikalier.

I nya numret av Bon har jag plitat på en 10-sidig artikel om strävan efter evigt liv. Skriver bland annat om futuristen Ray Kurzweil som för ett par år sedan gav ut boken Fantastic Voyage: Live Long Enough to Live Forever tillsammans med livsförlängardoktorn Terry Grossman. Boken uppmuntrar gravt pillermissbruk. Kurzweil tar så många piller dagligen att han har en person deltidsanställd för att sortera dem.

Babbelmänniskan

Jag befinner mig på resande fot, den senaste tiden har jag flackat runt över hela Stockholm från det ena mötet till det andra. Jag har blivit fet på termoskaffe och mazariner.

Jag försöker samla alla dessa mötet under några intensiva veckor, mellan perioder av produktion. Helt enkelt för att det finns problem med dem. Ett är såklart att man sällan får betalt för dem direkt, förhoppningsvis indirekt eller i framtiden.

Men det värsta är att möten gör någonting med psyket. Man sitter och pratar och pratar och pratar tills hjärnan mosas sönder till en rörig gröt. Man tappar fokus, blir okoncentrerad, störd. Det jobbiga är att när hjärnan väl bubblar går den inte att stoppa. Åtminstone jag finner det nästa omöjligt att skriva något under dessa perioder. Att ha ett möte tidigt på morgonen har förstört många dagar. Man blir en mötesmänniska. Man vill helst gå runt med en kopp kaffe och prata.

Så fort jag sätter mig vid en dator börjar jag digitalbabbla, googla, besöker facebook och läser meningslösa bloggar.

Jag skulle nästan säga att man blir möteshög. Det är en fasa - att förvandlas till denna babbliga människa. En människa som kan prata - men inte skriva. Det måste vara ett chefredaktörsyndrom. Man blir impotent. Jag vet många. Till slut kan man inte ens få ur sig 1000 tecken till en ledare.

Jag babblar nu. Eller hur? Fan. PUNKT

Aldrig utan mina vänner

En viss herr Anton klagar i en kommentar under intervjun med Kristofer nedan på vårt rövslickeri, jag antar att han är här för att lära sig någonting. Så Anton - lyssna nu. Att slicka sina vänner i röven är nämligen något av en nödvändighet - jag beklagar att vi inte gjorde mer utrymme för detta i boken. Men det är knappast någonting nytt, utan en väldigt fin gammal tradition som troligen först dokumenterades i Grekland, 400 f.kr. Alla som har läst Sokrates vet ju hur ymnigt och oblygt han har namedroppat sina bekanta in i evigheten.

Frilansjournalister tenderar att leva som ensamvargar, det är inget vi rekommenderar. Att bygga en krets av kreativa, likasinnade är lika nödvändigt som väldokumenterat framgångsrikt. En krets som kan boosta, kritisera, hylla, marknadsföra och inspirera varandra. En majoritet av världens stora konstnärer, författare och kreatörer har mer eller mindre varit löst knutna till en sådan krets - även om ensamvargarna såklart även finns. Ensamheten har ju dock sin baksida, bitterhet.

Så från Bloomsburygruppen till Bokhororna. Ensam är aldrig stark.

En fråga om klass, kanske

Jag är mycket oroad över det här att både Klas och min dator har kraschat inom en vecka, det är nästan lite spökaktigt. Våra följedragare var inte direkt några medierookies. Klas MacBook har till och med långt fler flygtimmar än vad jag har. Den har sett flodhästar och elefanter och nästan nått Machu Picchu. Jag har inte haft ett lika kärleksfullt förhållande till min lilla LG, även om jag faktiskt skrev en krönika i Bon en gång om hur attraktiv den var. Men på senare tid har kärleken falnat. Kanske är det Mac vs PC-grejen. Mac-användare tenderar att utveckla ett nostalgiskt förhållande till sin dator.

På grund av min uppväxt skulle jag aldrig kunna skaffa en Mac. Jag såg knappt en Appledator innan jag flyttade till Stockholm. Det är väl på sätt och vis en klassfråga, eller? Eller kanske ännu tydligare, land vs stad?

Vilket kanske förklarar varför Klas lade in sin på rehablitering medan jag tog ut min i skogen och sköt den.

Recension

Vi får en trevlig recension i VT, som även poängterar en sak som vissa tycks ha missuppfattat:

"Vill man veta hur man skriver en nyhetsartikel, lär sig intervjuteknik, etiska spelregler och andra normer får man dock leta någon annanstans. Men eftersom de böckerna redan har skrivits fyller Ekman/Rydell ett tomrum. Och de gör det bra."

Det svåra med textkritik

Min bilskollärare kallades bakom sin rygg för Apelsinkäften. Han var en enorm man som jag aldrig hörde yttra ett enda positivt ord, allra minst om min bilkörning. 

Apelsinkäften lärde mig en väldigt viktig, och för mina föräldrar mycket, mycket dyr läxa om kreativitet och prestationer.

Jag körde säkert 47 lektioner för Apelsinkäften innan han en dag var sjuk och en tjej tog över som vi kan kalla för Petra, eftersom hon faktiskt hette just så. Petra hade den lilla egenheten att hon alltid såg något positivt även i de mörkaste av stunder. Var en vänstersväng fin så sa hon det, även om inte underlät att påpeka att jag precis därefter höll på att köra över den lokala alkoholisten Jultomten. 

Det krävdes bara några lektioner till med henne innan jag var redo för uppkörning. Alldeles innan det var dags att gå ut till bilen mötte jag Apelsinkäften som bara skakade på huvudet och förklarade att "detta kommer aldrig att gå, Klas". Men det gjorde det och min första egna körning gick förbi bilskolan där jag gjorde fucken åt min gamle lärare. Tyvärr stod han djupt försjunken i några papper och missade det hela.

Dagens motsvarighet till bilskollärarna är de kollegor som får läsa ens texter innan de skickas iväg till tidningarna som beställt dem. Och det är precis lika svårt att hitta rätt där. En del är precis som Apelsinkäften, negativa typer som nöjer sig med att påpeka fel på ett osmidigt vis. Kanske är det en smaksak, kanske finner de någon sorts tjusning i någon sorts textmässig motsvarighet till de så omtalade ömma slagen över munnen. De är kanske inte direkt onda men definitivt de allra farligaste, för de sänker ens entusiasm och ibland hela slutresultatet. 

Andra är enbart positiva. De ser aldrig några hinder och hejar glatt på även när man är på väg att köra över Jultomten.

En tredje typ är bara genuint ointresserad.

Idealet är en person som ser lagvidrigheter och strukturella feltänk men också bemödar sig om att notera en vacker sväng. 

Jag söker fortfarande min Petra.

Intervju med Sveriges Zelig: Kristofer Ahlström

Nyligen förgyllda han vår releasefest med ljuvlig gangsta, vår kära kollega Kristofer Ahlström. På många sätt är han en gåtfull man, denna gotlänning. Klas och jag har länge misstänkt att Kristofer kanske är den som följt råden i Byt Namn allra striktast, sedan han fick glutta på ett första utkast av boken har nämligen hans karriär tagit ordentliga kliv uppåt. Främst som skapare av en av Sveriges största nöjesbloggar. Vi frågar.

Du var en av de som fick läsa första utkastet och märkligt nog har din karriär skjutit i höjden efteråt. Kommentar på det?
– I samma veva jag lärde känna Anders Rydell insåg jag hur meningslöst det är med blygsamhet om man vill klättra uppåt. Boken är på många sätt formuleringen av exakt den tanken.

Du har ju bland annat tagit åt dig lite mer av äran för Jonas Crambys Jonas Joggar-blogg på Marathon.se än vad du ärligt talat har befogenhet till. Stortartat! Var det medvetet?
– Det sägs att amatörer lånar och genier stjäl. Så om jag stjäl från ett redan certifierat geni som Jonas Cramby måste det väl på något sätt göra mig till ett supergeni? Sen ska det väl sägas att det inte var Jonas Joggar-bloggen jag tog äran från - redaktören trodde att jag var del av Marathon des Sables-gänget som ska springa 26 mil i öknen. Jag ville bara inte göra honom besviken.

Vad är dina bästa råd för att locka en stor skara läsare?
– Alex Schulman sa till mig en kväll, "Varje gång du känner att det isar i kroppen och du tänker, 'Det här borde jag inte skriva' så är du på rätt spår". Men jag pallade nog aldrig att göra det där hela vägen. Jag har över huvud taget varit dålig på att följa de gyllene bloggreglerna - jag är inte särskilt privat eller avslöjande och jag känner sällan något behov av att hoppa på någon eller vara särskilt elak. Jag försökte göra en blogg som var dumsmart. En blogg där de smarta sakerna fick gå undercover. Och jag tror det funkade rätt bra: en läsare sa att hon tyckte jag "skriver smart men att man inte behöver vara smart för att fatta det". En programförklaring så god som någon.

Hur många inlägg bör man göra per dag för att få många besökare?
– Minst fyra. Helst sex, sju stycken. Vilket givetvis är helt omöjligt att genomföra i längden om man samtidigt har minst ett heltidsjobb att sköta vid sidan av. Men jag gillade tanken på att rusa huvudstupa in i bloggosfären och sen krascha ut på andra sidan. Det har varit en fantastisk tid.

Hur påverkar egentligen bloggen ditt privatliv? Kan man leva normalt med ett sådant där monster?
– Nej. Man blir paranoid, egocentrisk, får prestationsångest och ett bekräftelsebehov som växer exponentiellt. Jag har även märkt att jag börjat bete mig mer som "Kristofer Ahlström" än mitt riktiga jag, om du hajar.

Svara ärligt, ska du verkligen sluta när du gjort dina 100 inlägg?
– Jag kommer inte blogga mer på Stureplan.se när jag gjort mina sista 100 inlägg.

Jag rådde dig ju att skaffa en fiende, har du gjort det ännu?
– Det behövde jag inte. Folk skaffade sig gladeligen åsikter om mig ändå - vilket i mitt fall medförde att mina största ekonomiska bundsförvanter blev Blondinbella och hennes åkomma till pojkvän. När hon satte mig på sin utelista sköt besökssiffrorna genom taket.

Var ser du dig själv karriärmässigt om tio år?
Då är jag chef över Hugo Rehnberg och tvingar honom att kalla mig för "Mr Miyagi".

I samband med att du lämnade Aftonbladetbloggen och började skriva för Stureplan i stället möttes du av kritik i kommentarerna. Någon klagade på att du ju skrivit så oerhört kunnigt om hårdrock i något fanzine - men sedan har du ju claimat en massa andra ämnen - från gangsta rap till löpning. Är du svensk journalistiks svar på Woody Allen-karaktären Zelig?
– Säg det snarare såhär: om jag hade levt under Renässansen hade Dan Browns bok i dag hetat "Ahlström Koden" (särskrivning avsiktlig).

Datorhaveri. Hjälp! HJÄLP!

Är det någon som vet hur man väcker en Apple MacBook som hamnat i koma? I så fall kan du bli min allra bästa vän i världen.

Detta har hänt: Jag satt och jobbade med en text i eftermiddags. Datorn hängde sig. Jag startade om. Datorn visade vitskärm med Apple-logga och står sedan dess bara och tuggar och tuggar och tuggar.

Detta har jag försökt: Flera vanliga omstarter. Kringla+alt+P+R+startknapp. Utplockat batteri (sedan insatt i igen efter en stunds vila). Ännu fler omstarter+tålig väntan. Otålig väntan och diverse slumpvis utvalda svär- och könsord.

Inget har fungerat. Samma dumma mjölkiga skärm. 

Vad ska jag göra?

P.S. Om någon undrar så skrivs alltså inte detta på min egen dator.

Att skjuta saker framför sig

För en dryg vecka sedan skrev Jan Gradvall om prokrastinering i DI Weekend. Jag antar att de flesta journalister känner igen fenomenet (eller vad man nu ska kalla det, jag har inte druckit mitt morgonkaffe idag).
Det är också, har jag förstått, den största anledningen till att folk inte vågar sig på en frilanskarriär. Man lever i någon sorts tro på att man blir lite mer effektiv i en redaktionsmiljö där det inte går att smita undan från chefer eller andra kollegor som behöver ens material.
Men under mina år som redaktör flyttade jag i stort sett allt skrivande till kvällarna, eftersom jag upplevde det som att jag skulle kunna arbeta mer ostört då. Resultatet blev att jag jobbade en betydligt större del av min fritid än vad jag gör idag.
Det betyder inte att jag på något sätt har slutat att prokrastinera. Ju högre ambitioner jag har med ett jobb, desto större är risken att själva skrivandet skjuts upp till sista stund. Antagligen för att ha tidsbrist att skylla på ifall artikeln inte blev riktigt lika bra som jag hoppats att det skulle bli.
På sistone har jag försökt att dela upp varje jobb i minimala beståndsdelar för att bli effektivare, vilket faktiskt har gjort hela processen en smula lättare.
Hur gör ni?

Skvallerfesten

Igår var vi på en fantastiskt rolig och mycket generös tioårsfest för Dagens Media, vars chefredaktör Fredrik Svedjetun håller i "Byt namn!" på bilden. VA-journalisten Emanuel Sidea försökte få oss att köpa hus i Turkiet och bli grannar med Felix Herngren. Bokhoran Johanna Ögren som var besviken på att hon inte fått en bok (något vi genast ska ordna) och den älskvärda Popjunkien ifrågasatte vår Viktor & Rolf-look.

Vi hängde även med Niclas Rislund som avslöjade hemliga planer på att höja sitt skrivbord på Dagens Media för att han, i sin nya roll som redaktionschef, ska kunna se ned på de andra på redaktionen. Reportern Ola Eriksson berättade att klippet med Anders och mig var ett av de mest sedda på sajten. Det var Ola som skötte det finfina kameraarbetet och zoomade in mina flikar.
I korridoren höll Daniel Nyhlén en mycket underhållande utläggning om Göran Persson.

Apropå politik. Leif Pagrotsky kom också fram och berättade att boken var den enda han läst av alla de han fått bokmässan.
Vi frågade förstås varför.
– Den var rosa, sa Pagrotsky.
– Vad tyckte du då?
– Skrämmande!
En stund senare berättade han om att han en gång velat riva vårt Nationalmuseum, men att ingen hade tagit honom på allvar.

P.S. Tidningen har kanske landets mest skrämmande kommentarstrådar men själva DM-redaktionen måste vara en av de trevligaste i riket.

Vill du ha jobb?

Någon dag efter bokreleasen drog min lilla röda laptop sin sista suck, men nu är jag på banan igen med en snabbare, snyggare och bättre livskamrat.

I varje fall. Vi håller på och planerar en rolig och storslagen sajt och letar nu efter en duktig webbsnickrare som kan hjälpa oss att ro iland projektet. Vill du ha ett roligt jobb? Hör av dig till oss på fest@bytnamn.se

Gästblogg: Den förändrade tidsuppfattningen hos frilansare

Jag heter Jonas Cramby, jag är skribent och formgivare (bla av den här boken) och om man vill kan man se mig som en av de första offren av den så kallade Byt Namn!-effekten. Som ni kunnat läsa i ett tidigare inlägg här på bloggen blev jag så inspirerad av ett tidigt utkast av boken att jag sa upp mig, köpte en kaffebryggare och började frilansa.

Jag har nu jobbat i mysbyxor i cirka två månader och trivs otroligt bra. Det enda negativa jag kan komma på är den totalt förändrade tidsuppfattningen man får som frilansare. Jag upplever det som en slags stationär jetlag. Jag är helt förvirrad. Jag kan gå upp klockan 8.00, sätta mig vid datorn och plötsligt är klockan 15.00 och min hund står vid dörren med benen i kors. När det blir läggedags, känns det som om det är lunch. Tid är inget absolut längre, det är nånting oberäkneligt, som en bipolär flickvän.

När jag som tonåring läste Joseph Hellers ”Moment 22” var det särskilt ett stycke som gjorde starkt intryck. Huvudpersonen Yossarian gillade att spela biljard eftersom det var det tråkigaste han visste och på så sätt gick tiden långsammare och det kändes som om han levde längre. Nu när jag aldrig har det långtråkigt längre har jag börjat leta efter min biljard.

Och jag tror att jag hittat den: att fika. Jag har alltid tyckt att det är sjukt tråkigt att fika, men nu försöker jag göra det så ofta som möjligt. Helst på Valand. Det är fint, nära, de har ingen wifi och det kanske är den plats på jorden där tiden går allra mest långsamt.

Hur gör ni?

Förlåt Martin, du är ingen babian

Vår kära fotograf Martin Vallin uttryckte under söndagsmiddagen sitt missnöje med texten längst ner på s 58 i Byt Namn! Vi ber om ursäkt, vi menar inte modefotografer - även om den stämmer in på många även där. Men knappast på Martin, denna intellektuella mästerfotograf.

"Babianen
Fotograferna, alltid obekymrade och har dessutom aldrig riktigt en aning om vart de är på väg. Medan gasellerna stressar ihjäl sig sitter fotograferna och pratar snus, sex och semester. Saknar tidsuppfattning och intellekt."

Frilansrädslor

På sistone har jag talat med många fast anställda journalister som vill hoppa av och bli frilans. Och jag talar inte om gröngölingar, utan människor med ett decennium eller mer i branschen. I princip alla uttrycker oro för samma saker, nämligen:

Företagsekonomi
Är det något journalister är rädda för så är det praktisk ekonomi, journalister blir nervöst skräckslagna när man bara nämner ord som avdrag, fakturor och redovisning. Det är märkligt att journalister som i princip kan ge sig på vilket ämne som helst är så rädda för att sortera kvitton.

Bristande disciplin
De flesta tvivlar på sin egen förmåga att ens pressa ur sig några stavelser per dag om de inte skulle ha en chef som nosar dem i nacken.

Rädsla för att inte tjäna tillräckligt
Kanske den mest befogade rädslan, men ändå i de flesta fall inte. Efter ett decennium i branschen är man ju oftast mer än väl förberedd med kontakter/erfarenhet osv.

Dessa rädslor är oftast grovt överdrivna. Ang till exempel disciplin upplever jag att de som blir frilansar blir mer disciplinerade och motiverade. Du får inte betalt för att vara slö, bakfull eller sitta och adda bekantas bekanta på Facebook som frilans. Att ditt arbete får direkt resultat i plånboken är också ofta ett långt starkare incitament än sura chefer.

Däremot tycker jag det är helt andra problem som många frilansar lider utav, risken är nämligen mycket större att jobba för mycket än för lite. Istället tar man alla jobb man får och hamstrar pengar av rädsla för att jobben ska ta slut senare. Det brukar inte hålla så länge. Många underskattar betydelsen, eller snarare behovet, av strategisk planering.

Mer skånsk press

Julia Svensson skriver om boken i Ystad Allehanda.

Sydsvenskan fattar bättre än vissa andra

"Rydell och Ekman ger konkreta tips och råd om hur man kommer runt de värsta falluckorna och förödmjukelserna inom branschen och istället vänder dem till sin fördel. De är inte på något sätt ute efter att förändra villkoren – de vet att det är omöjligt. Branschen är patologiskt immun mot självkritik, något vi ständigt får exempel på, senast i samband med dokumentären ”Tidemans straffsparkar” som TV8 sände i våras."

Sanna ord. Läs Tor Billgrens klarsynta recension i Sydsvenskan här.

Byt namn! (Lars Mikael Raattamaa-remix)

För att glädja våra kritiker på DN och i Expressen (där man använde sig av den svårbemötta kultursideshärskartekniken att önska sig mer glimrade formuleringar) har vi låtit göra en Lars Mikael Raattamaa-remix på "Byt namn! - och andra sätt att lyckas som journalist":

Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia


Trevlig helg på er! Nu är ordningen återställd igen.

P.S. Lars Mikael Raataama kommer med en ny bok, "Brott mot mänskligheten", på Modernista till våren. På hemsidan kan man även köpa klassikern "Svenskt dikt".

DN fortsätter sin Byt namn!-bekämpning…

… den här gången på temat "Vår tids rädsla för allvar".
Idag är det Jenny Damberg som dammar till oss.

En man med många talanger

I senaste numret av Resumé utnämner Charlotta Flinkenberg vår formgivare Jonas Cramby till den bästa svenska skribenten just nu (tillsammans med Isobel). Stort grattis till Crampa, vi håller med. Om någon missat hans texter i Café så borde ni genast rätta till det misstaget.
Och apropå misstag - att Jonas Cramby inte ens blivit nominerad till Tidskriftspriset som årets krönikör är ett bevis på att den där galan inte går att ta på allvar.
Juryn har uppenbarligen inte gjort sitt jobb.

Festmetoder

Stureplan var och fotade festen igår. I rubrikraden får Virtanen-showen hela äran för kalaset, men eftersom Micke Svensson demonstrativt håller upp Byt namn! på första bilden så väljer vi att bortse från det.
På bilden, som är lånad från Stureplan, använder jag mig för övrigt av Julia Allisons strategi - att gå fram och ställa sig bredvid någon mer berömd människa som håller på att bli fotograferad. I det här fallet alltså Andres Lokko, vinnare av vårt Lifetime achievement award. Det funkade finfint, som ni ser.

Jag avslutar med att göra en Viggo Cavling (som var där!): vi såg Fredrik Svedjetun, Fatima Johansson, Niclas Rislund, Stefan Sjödin, Annika Marklund, Peter Ottsjö, Håkan Steen, Markus Larsson, Malin Nord, Fibes-Christian Olsson, Louise Bratt, Caisa Jansson, Andres Lokko, Micael Dahlén, Mark Malmström, Isobel, Niklas Eriksson, Peter Fröberg Idling, Karolina Ramqvist, Linda Leopold, Rolf van der Brink, Krister Ragnarsson, Lena Hoxter, Jessica Ericsson, Nils Norberg, Björn af Kleen, Malena Rydell, Andreas Nordström, Anders Dahlbom, Olle Svalander, Tobias Österberg, Anna Andersson, Micke Svensson, Markus Kylén, Oskar Hammarkrantz, Kristofer Ahlström, Hanna Fridén, Elin Kling, Fredrik Virtanen, Magnus Talib, Björn Hellberg, Lisen Sundberg, Carolin Therstam, Erika Vallin, Martin Vallin, Josefin Ekman, Jonas Ekman, Karl Ekman, Jonna Sima, Maicen Ekman, Ingemar Hellman, Stina Samolov och många många fler.

Stort stort tack till alla som kom!

Gubbrumpa

Genierna bakom den uppmärksammade bloggen Passformen var på plats igår och spanade in rumpor. De fann en nygubbe-rumpa. Läs analysen här.

TACK

till alla underbara människor som kom till gårdagens oförglömliga fest.

Det blev packat. Böckerna och 400 glas bubbel gick åt. För att citera Isobel, som själv var där, så skulle "en välplacerad handväskebomb och det vi kallar mediegeggan is no more. Kaputt, borta."

Stort tack till Atlasduon Stefan och Caroline som höll stånd bakom det rosa och guldfärgade bokbordet. Tack också till våra fantastiska DJ:s Erika Vallin, Kristofer Ahlström och Markus Larsson. Ett stort tack till Daria Oudalova, Tom Pyl, Magnus Talib, Niklas Eriksson, Carl M Sundevall och andra på Spy Bar/Virtanen.

Vi misslyckades med att dela ut bästa medienamnet - kommer senare. Men lyckades dela ett Lifetime Achievement till Andres Lokko. Nominering: För en man utan vars insatts populärkulturella skribenter fortfarande hade hetat Mats Olsson.

Han fick ett murveldjur. Ni kan se det hela i nästa Studio Virtanen.

/Anders & Klas

Spyan 2052

Två författare och massor av folk som inte syns.

Ris&Ros

Det här är ändå min favorit:

Boken ligger nu på mitt toalettgolv tillsammans med annan lättläst litteratur såsom Kalla Anka-pocket och lite broschyrer från Jehovas vittnen.

...

Jonas Thente skriver för DN och gör någon slags recensering och hans kritik faller helt platt. För det första kallar han boken för "deras äckliga lilla bok" och man behöver inte vara psykolog för att förstå att han är upprörd och känner sig träffad.

Fler röster om boken

"Jag fick både skratta och förfasa mig över den bransch jag om en knapp vecka ska ta mina första stapplande steg i" och "Niccolò Machiavelli hade lyft på hatten."

David "Skräpclownen" Ärlemalm har tydligen fått sömnproblem på grund av Byt namn!

Futureman

"Detta är, vad man än tycker om den, framtiden."
Skriver Fredrik Thorén om Byt namn! på Plaskis.

Kommenterat om Thente-recensionen

Andreas Ekström uppskattar Jonas Thentes grundliga mord på vår bok: "Klas Ekman och Anders Rydell fått sin sista perfekta pusselbit i det konstverk som lanseringen av boken Byt namn! är."
Han avslutar inlägget med några hedrande ord: "För att travestera Guillou om 'Lasermannen': Det enda problemet med den här boken är att det inte var jag som skrev den."

Rockande journalistnamn

Till vänster står Markus Larsson, Aftonbladets rockguru och en på alla sätt trevlig människa som jag ska dela DJ-bås med en stund ikväll. (Eventuellt ska vi spela hela Fleet Foxes-skivan från början till slut, eftersom Jan Gradvall hävdat att det skulle vara det perfekta upplägget för den ultimata journalistrockiga skivvändarstunden.) Markus har också ett av mediasveriges minst originella namn.
Vem den festliga tjejen i mitten är har jag ingen aning, men så är det också mannen till höger som är ämne för just det här inlägget.
Innehavaren av Sveriges kanske bästa medianamn, Per Sinding-Larsen, driver PSL, en av Sveriges finaste bloggar. Idag har de Byt namn!-special. Dels är jag intervjuad om det svåra med musikgrupper och namn. För ärligt talat, vem kan påstå att Smashing Pumpkins, Beatles eller Glasvegas är särskilt bra bandnamn, men det har ju visat sig funka ändå. Precis som för exempelvis Kent. Själv tyckte jag att Broder Daniel var ett genialt namn, men vet att många tyckte annorlunda back in the days.

Senare under dagen kommer dessutom den definitiva genomgången av vilka rockjournalister som borde byta namn och, om jag fattat saken rätt, pådjupet-analyser av vad ett namn som Pierre Hellqvist egentligen sänder ut för signaler. Jag väntar spänt!

Borås tidning

Björn Owen Johansson skriver i en recension i Borås Tidning:

"Boken har lånat sitt upplägg från den populära självhjälps-genren. Här guidas läsaren genom konkreta råd och tips till de genvägar som är nödvändiga för att lyckas som journalist. De förklarar mycket pedagogiskt fördelarna med ett unikt namn, hur man tänjer på sanningshalten i sitt CV, hur man vänder en tragedi till en framgång, hur man vinner en debatt och hur man tar på sig äran för sina kollegers arbete. Cynismen lurar mellan var och varannan rad och det är delvis däri som bokens styrka ligger. På den mediescen som Rydell och Ekman målar upp finns det inte plats för ideal och skrupler. ”Mediavärldens värsta sidor är ett nät av härskartekniker, nepotism och utnyttjande” slår de fast."

Läs hela här.

Glashus

I Svenskans kulturdel i dag hånar man Expressen för att de blandat ihop Nobelpristagaren Coetzee med Paulo Coelho. Det är lite lustigt, det kan jag hålla med om. På samma uppslag i SvD återfinns den årliga spekulantfesten, vem vinner i år? Jag orkade bara ögna igenom men hittade i alla fall två roliga felskrivningar: Dan DeLillo och John Le Caré. Krasch.

Fler tycker till

Philip Teir har läst Byt namn! och recenserar boken i Expressen.

Stök

Klas och jag är oerhört obegåvade när det kommer till städning. Men skyller ändå lite på Klas, det var inte förrän jag fick mina nya glasögon som jag insåg allvaret i situationen. Jag är visserligen intresserad av biologi, men går helst ut i skogen för att studera naturlig mångfald.

Tror ändå vi ingår i en fin stökig tradition, mina besök på andra frilanskontor säger mig det. Klas sjunger ofta det kreativa kaosets lov, medan jag åtminstonde har ambitionen att hålla mitt skrivbord rent.

Vilket är egentligen bäst för kreativiteten, stök eller städat?

Du har rätt Stefan

Här är den.

"Deras äckliga lilla bok"

Jag vet inte om det är det att Susanne Möller satt spelredaktören i skugga eller det faktum att Kaffebar är på dekis som gjort Jonas Thente så arg. I dagens DN har han slitit sig från sitt senaste rts ("recensionsexemplar") och satt kniven i Byt namn, "Deras [Klas & Anders] äckliga lilla bok". Det är både gulligt och roligt. Tyvärr ligger den inte ute på nätet (jag har själv jobbat på dn.se, vi lade bara ut "de viktigaste" texterna på nätet så den borde vara på gång).
Det är andra gången (mig veterligen) som Atlas fått veta att vi gett ut "äckliga små böcker". Den första var Jan Guillou som gav samma utlåtande om Anneli Jordahls Klass. Så både Jonas och Klas & Anders är i fint sällskap.

Deadlinedepressionen

Efter långt, ihärdigt och intensivt arbete infaller den, deadlinedepressionen. En slags tomhet. Jag upplevde den ofta när jag var mer involverad i Bons redaktionella arbete - en tidning som gjord för dessa små depressioner. Efter att ha levt och andats med en tidning dygnet runt i en månad rycks den plötsligt ur ens händer och trycks. Och plötsligt står man där och tänker "vad fan ska jag göra nu?".

Efter ett par intensiva månader befinner jag mig nu djupt inne i en sådan depressiv tomhet. Min nästa bokprojekt tar inte fart förrän i november. Min farfar ägnade sitt liv åt att gräva gravar. Min pappa har gjort det att resa väggar. Kanske är det på grund av mina byggargener som jag mår så dåligt av att inte vara intensivt inkastad i arbete? Jag är avundsjuk på människor som njuter att inte göra någonting, jag har nästan givit upp det.

Smygläs Byt Namn

Idag kan den som vill smygläsa utdrag ur Byt Namn på Susanna Popovas Dagens Story.

Anders Olsson x 2

Vad har mannen i vitt svettband med den svartvite mannen att göra?
Bägge heter Anders Olsson.
Den ene är vår buddy (tillsammans med Mattias Falk startar han Egmonts manliga mattidning Food), den andra är ganska så nyinvald medlem i Svenska Akademin (och kompis med Horace). Vi tänkte på bägge två när vi använde Anders Olsson som exempel på mindre effektiva kulturskribentsnamn, även om den ene faktiskt medverkar då och då i DN.
Mycket snart kommer en av dem att uttala sig här på bloggen. Bland om vilket som är värst av att dra igång tidningar eller springa Lidingöloppet?
Och varför han aldrig bytt namn.

Smörj oss i majonnaiisssäe!

Hyllningarna strömmar in. Norrbottens-Kuriren ger Byt namn! fyra av fem kurirhästar. Recensenten Nina Svanberg säger sig dessvärre ha hittat några kvarglömda stavfel.
Det svider för "de unga farbröderna", men vi skyller helt enkelt ifrån oss på den biträdande förläggaren. Som Slas sa: "att kunna stava är en uppgift för en korrläsare".

Sveriges sämsta tidning

Härom veckan blev vi omskriva av tidningen jag växte upp med, Jönköpings-Posten. Förmodligen den enda tidningen i Sverige som ännu inte har upptäckt det vi brukar kalla internet. Och varför skulle de? När man har monopol behöver man knappast förnya sig. Formen har inte heller uppdaterats sedan Tage Erlander regerade landet. Ifs är den så ful att den snart kommer att bli cool. En prokristen Believer på toalettpapper.

Kanske var det inte heller så förvånande att min huvudlärare på journalistutbildningen på SJF i Jönköping varken ägde en mobiltelefon eller någonsin hade använt internet. Han såg nästan kulspetspennan som en modernitet.

Vi hamnade på kultursidan JP. Det förvånade mig att de lyckades göra plats för oss mellan alla Heliga Birgitta-hyllningar.

Finns det en sämre tidning än Jönköpings-Posten?

Dandyn är död, leve dandyn

Björn Wiman skrev om oss på Expressens kultursida i lördags i den intressanta om än något pompösa artikeln Dandyns död. "Den duracelldrivna mediedandyismen i Byt namn! en skapelse av sin tid", skriver Wiman. Det är intressant läsning. Jag skrev dock en liten petitess om ämnet redan i somras i Veckorevyn.

Wiman förutspår att "Om två år kommer denna typ av karriärcoachning hursomhelst att vara hopplöst passé. Det kommer inte att finnas några karriärer kvar att göra." Det han dock missar i boken är att just den typen av karriärer som kommer att försvinna under lågkonjunkturen är dem vi starkt avråder från - och som Klas och jag nyligen själv har lämnat. Om det är något det kommer att bli fler av under de närmsta åren, så är det frilansare. Fria, om än något fattigare, dandys - men helt klart fler.

Ett problem med företagsnamn

Igår var jag ute och "representerade" i en hotellbar. Efter att ha köat en kort stund fick jag beställa.
– Två glas rödvin, tack.
– Jag ser det, sa den kvinnliga bartendern och flinade (antagligen åt min kavaj och halsduk).
Sedan tog hon mitt kort, drog det och läste.
– Text & Tårar, minsann…

Jag kände mig lätt tillintetgjord men brydde mig inte ens om att försöka förklara. Min enskilda firma har fått sitt namn från en Slas-bok, antingen "Döden heter Konrad" eller "Den extra milen", där någon utropar just Text & Tårar till det mest patetiska firmanamnet i världshistorien.
När jag drog igång mitt företag tyckte jag att det var väldigt kul.
Now I'm not so sure.

Välkommen till releasefest!

Nästa torsdag är det releasefest för Byt Namn på Spy Bar tillsammans med Studio Virtanen. Då kommer vi även kora Sveriges bästa medienamn.

Välkommen!

Resumé kommer (äntligen) in i matchen

Viggo och hans morska mannar har varit lite sena med att uppmärksamma Byt namn!, men nu har Claes de Faire äntligen hittat oss. Härligt!

Vill du ha en bok?

Nu har Klas och jag kånkat hit några kassar med gyllene rosa innehåll till kontoret. För den som är extra ivrig att komma över ett signerat ex så har vi 20 böcker som ligger här och väntar. Bara att komma förbi och hämta. Vi utlovar ett förmånligt pris.

Du finner oss längst ner i ett 1400-talshus på Trädgårdsgatan 5 i Gamla stan.

Föranmäl er ankomst till anders (a) literati.se.

Fejkade namn

Utmärkta filmtidningen FLM avslöjar några gamla filmskribent pseudonymer. En del av dem är väldigt fantasifulla.

JMG:s gästprofessor gillar Byt namn!

På Martin Jönssons blogg på Svd.se finns nu en recension av Byt namn! Vi älskar att boken utropas till "Journalisternas egen Gröngölingsbok" och är förstås lättade över att den fann nåd inför den store mediebloggaren.

I butik

Enligt mina källor finns "Byt namn!" nu ute i handeln. Två ex sågs på Akademibokhandelns nyhetsbord på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.