Form och innehåll

En av de första frågorna som kom upp när vi började prata om boken var formen. Hur ska boken se ut? Detta kan ses som oseriöst, naturligtvis, men jag tycker snarare att det var framsynt. I (vår) bokproduktion kommer ofta formgivaren sent in i projektet, och även om jag tycker att vår utgivning oftast håller mycket hög formnivå skapar det onödig stress. Inom kort kommer jag därför att avslöja vem som ska formge den här boken (jag väntar bara på ett ja).

Det ska bli spännande att tänka utseende samtidigt som boken växer fram innehållsmässig. Är övertygad om att detta kommer att lyfta slutprodukten. Hoppas bara att vi blir något så när överens... Min läggning lutar snarare mot Believer och The Rock Snob's Dictionary än Donald Trump.

Vad håller vi på med?

Det är frågan. Den här bloggen handlar om en bok. En bok som förhoppningsvis ligger i dina händer inom en snar framtid. Boken handlar om journalistbranschen. Inget originellt i det. Men det här är inte bara en bok om journalistbranschen. Det här är en bok om hur du överlever i journalistbranschen. Och det är inte en bok som beskriver hur journalistiken ska se ut - så som vi lär oss på journalistutbildningen. Utan en bok om hur den verkligen ser ut, fungerar och arbetar - helt utan skönmålningar och moraliska hänsynstaganden.

Den här boken är en självhjälpsbok för unga journalister idag. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är mediebranschen en hänsynslös bransch. Inte minst för unga. Det är en bransch där ingen kommer att ta hand dig, varken ditt fack eller din arbetsgivare. Det är upp till dig. Den här boken är en kampbok som lär dig hur du bemöter en cynisk och brutal medievärld med sina egna metoder. Men det är inte bara en överlevnadsguide. Det är även en bok om vägen till framgång. Om du är beredd att göra vad som krävs.

Fack off!

Martin Ådahl, politisk chefredaktör för Fokus, skriver bra om unga journalisters villkor i en krönika i senaste numret. Om det absurda i att för unga journalister utan fast anställning stödja ett fackförbund (SJF) som motverkar dem. Mediebranschen är förmodligen en av de branscher som allra hänsynslösast utnyttjar ungas arbetskraft till slavlöner. Medianlönen i Stockholm ligger enligt journalistförbundet på 32 000 kr/mån. Ingen jag känner, förutom personer i chefsposition, tjänar så mycket. Det är en väl talande siffra, inte främst för att journalister i Stockholm tjänar mer än de på landsbygden (24 500), utan för vilka "journalister" SJF i själva verket skyddar.

Martin Ådahl beskriver många unga journalisters vardag träffsäkert: "Trots ofta fantastiska betyg och meriter, trots att de lägger ned mångfalt mer inspiration och inspiration än sina äldre kollegor, valsar även de allra mest begåvade runt på elvamånadersvikariat, det ena efter det andra. Ingångslönerna är låga och karriärvägarna stängda. De är vårt intellektuella lumpenproletariat."

Än mer skyddslösa rättsligt är frilansjournalister. Bara att bevisa sin rätt till A-kassa är för en frilansjournalist så absurt omöjligt att det knappt är lönt att betala någon. Men att starta ett eget företag och frilansa är ändå en långt mer framkomligt väg än tillfälliga vikariat för unga journalister. Det ger till exempel möjlighet till en idag nödvändig specialisering och profilering, som i längden gör dig mer oumbärlig och välbetald. På vikariat blir du ofta bara en av många, som kan göra samma jobb - eller åtminstone är det så din chef ser på det. Och även om du är bra och oumbärlig gör ofta regelverket och riskerna med fast anställning att du blir utlasad.
Som frilansjournalist gynnas du just nu mer av ett medlemskap i SAO (Småföretagarna) än SJF.

Sågning

Min ursprungliga glädje över att vi kommit igång med bloggen överskuggas nu av följande kommentar (från en av mig närstående) om densamma:

Så där skoj tycker jag. Lite klubben för inbördes beundran. Om den här bloggen ska ha något intresse för omvärlden måste den väl handla mer om ämnet?

Mardrömmen är ju att det hela urartar till en Filip och Fredrik-produkt! Kan inte ni göra en gemensam insats och posta själva idén med boken? En kort och kärnfull sak.

Walk for gold

Ett tag höll vi på att undersöka möjligheterna för att skapa ett omslag i Harristweed.
Sedan kom vi på att det skulle skicka ut fel signaler, eftersom det trots allt vore en smula gammaldags och kulturredaktionsanpassat, vilket rimmar dåligt med det osentimentala innehållet i själva boken.
Så vi har nog mer eller mindre bestämt oss för mycket guld i stället.
Alla Donald Trumps böcker och Paul McKennas nya, "I can make you rich", glittrar som skatbon. Det är fint och tilltalar de små giriga barnen som lurar inom oss alla.

I kväll ska jag sätta mig på kontoret, dricka osannolika mängder Rooibos-té och skriva klart de allra sista delarna av boken. Kvällarna i Gamla Stan är magiska. Och min gamla retrolampa, som jag döpt om till Flitens lampa, sprider ett väldigt romantiskt sken i lokalen. Atmosfären uppmanar till storverk.

Den här känslan vill jag ha på vårt omslag

Men helledudane då

Jag trodde att jag att jag hade med två hardecorejournalister att göra. Där avslöjandet går före både pengar och ära. Så fel, så fel. Vad ska ni med ett kontrakt att göra? Hänga upp det på väggen i Horace ex-skrivarlya i Gamla stan?

Dessutom, om jag får drista mig att vara en smula revisionistisk, innan jag tog den där tuggan bad jag om herrarnas adress och personnummer (utan vilka ett kontrakt ej kan upprättas). Var är denna information? Jag bara undrar.

Var är vårt kontrakt?

Jag börjar misstänka att Atlas är lite rädda för den här boken. Varför har de annars dröjt flera månader med att skicka kontrakt till oss? Under förra veckans möte på Grill Ruby försökte jag sätta dit Stefan och frågade pang på: "Var är vårt kontrakt?". Stefan log lite och sa ungefär "Jag visste att du skulle fråga det" och började sedan skära i det stora stycke kött han beställt in, drack några klunkar öl och började prata om något annat. Vi måste verkligen lägga till ett kapitel om "Läs förläggarens härskarteknik".

Vi är censurerade!

Det började så trevligt med cheeseburgare på Grill Ruby följt av kaffe på kontoret. Första utkastet av boken är nästan klart, vilket fick vår förläggare Stefan att plocka fram sitt visakort. Men det finns som sagt inget sådant som "en gratis lunch". När Anders och jag satte oss i våra stolar envisades Stefan med att stå, vilket förstås är en klassisk härskarteknik. Anders och jag utbytte menande blickar. Detta var som taget ur boken. Ändå föll vi för det. Stefan var helt enkelt väldigt övertygande i sin nya stränga roll och intog vant en mycket bestämd, nästan hotfull pose och började prata om en del i boken där någon (okej, jag) uppenbarligen redan gått alldeles för långt – och då har han bara läst två- eller tre av närmare fyrtio kapitel.
Han ansåg att folk kunde identifieras även om de bara förekom som antydningar i vissa bisatser i tesen som drevs, och att vi gick på för hårt om ett par mänskliga tragedier. Jag antar att hela Maja Lundgren-debaclet rört upp en massa rädslor för att trampa folk på tårna i hela bokbranschen.
Jag insåg att vårt projekt redan censurerats innan manuset ens blivit inlämnat. Är det vanligt eller har Anders och jag ett nytt rekord?
Någonstans skämdes jag förstås som en hund och tänkte på vad mamma skulle säga om hon hört Stefans ord, men någonstans blev jag också väldigt stolt. Men jag fattar inte varför uppriktighet och analys så ofta blir misstaget för cynism?