Farfar minns sin ungdom… #1

För tio år sedan var jag 23 år och hade precis gått ut journalistprogrammet i Göteborg.
Då gällde följande saker:

• Använde man sig av epost när man kontaktade en personalchef fick man jobb eller praktik eftersom man var nere med den nya tekniken. Internet var fortfarande ganska fresh våren 1998.

• Hade man mobiltelefon var man tidigt ute (i alla fall som student). Jag fick en av mamma och pappa eftersom jag ville kunna svara så tidigt som möjligt när den lokala kvällstidningen ringde in sina vikarier. Jag tror aldrig jag tackade nej.

• Pratade man i mobiltelefon längre än fem minuter fick man migrän och kräktes och så var den dagen förstörd. Jo, det är faktiskt helt sant.

• En klasskamrat trodde att jag fått 5000 SEK för att skriva en 300-tecken lång notis om bowlingskjortor i Café (det första "jobb" jag sålde in till dem). Jag sade förstås inte emot och gick direkt ut och köpte en Duffer-tröja som jag inte hade råd med bara för att få honom att må lite sämre.

• En gång fick Christofer Brask stryk i Moskva när han var där och jobbade för Slitz. Det blev en intervju i ZTV om det. Jag minns att jag tyckte att det var hemskt. Min polare Tobias blev förbannad och skrek att jag inte fattade något och att det var det bästa som kunde hända för Christofers karriär.
Kanske var det där fröt till den här boken började gro.
Samtidigt i Jönköping ägnade sig en sjuårig Anders Rydell åt att samla på ugglespillning.

59000 nedslag

14000 tecken.
7000 tecken
7000 tecken
3500 tecken
2500 tecken
25000 tecken

Lägg till ett stort jobb som föll och en massa förberedelser för saker att göra efter minisemestern i Göteborg så har jag nästan rabblat upp anledningarna till att jag knappt bloggat på en vecka.
Eftersom de normala arbetstimmarna gick åt till intervjuer, möten och den hopplösa väntan på en elektriker som skulle skruva in en liten moj (han har fortfarande inte kommit!) så försvann tyvärr delar av bloggtiden.
Nu fick jag tack och lov en chans att skryta lite om effektivitet etcetera, vilket jag märkt mer och mer blivit mitt och Anders sätt att mäta penis, eller annat valfritt statusbringande föremål vars storlek eller omfång hänger ihop med dess… status?

Idag ägnade vi tillexempel en trevlig stund åt att jämföra vem som skrivit mest i veckan. Anders försökte räkna i antal texter, jag räknade i tecken. Det blev precis som tidigare när Anders alltid ville bräcka mig med att han jobbat senast natten innan. Att han går upp vid lunch verkade inte alls ha med saken att göra. Jag finner det lite irriterande.

Någon skulle kunna säga att vi borde jämföra kvaliteten på våra alster om vi nu nödvändigtvis måste ägna oss åt sådant, men kvalitet är så svårmätt. Och då skulle dessutom någon kunna bli ledsen på riktigt.

Ännu en åttiotalist: Cissi Wallin

Under vårt besök i P3 förra veckan satt Cissi Wallin som sidekick (född 1985), utöver alla de andra tusen grejer hon gör. En mer tvättäkta framgångsrik medieåttiotalist är svår att finna, så därför fick det bli en liten intervju.

Du gör mycket saker, berätta kort om allt du håller på med?
– Jag skriver kolumner för Metro (deras yngsta kolumnist), driver bloggen WALLINISTAN (www.metrobloggen.se/cissiwallin), sidekickar i P3s Brunchrapporten, frilansskriver för alla mellan Bang till Starlet, driver ett hemligt tv-projekt och skriver en ungdomsbok om aldrig uttjatade temat "kufig i småstan" Plus att jag narcihorar, som man sig bör som åttiotalist och mediemänniska.

– Jag lever mina drömmar med och utan pretentioner. Det oprettiga i det jag gör bottnar väl i att jag kommer från ett hem och en småstadskrets utan något som helst media och kulturintresse. Det har gjort mig totalt orädd (på gott och ont) för att kasta mig in i projekt och kreativa världar. Det prettiga är väl att jag blivit "murvelsmittad" som alla andra och köpt skinnjacka, chinos och magasin jag knappt fattar ett skit av på Pressstop som "inspiration".

Vilken titel skulle du helst sätta under ditt namn? Entreprenör, mångsysslare…
– Ehm... Mångsysslare associeras ju fortfarande med någon form av oseriös verksamhet så jag väljer Kreatör. Det är en bra titel.

Varför gör du så många saker? Är du otroligt rastlös eller bara otroligt mångbegåvad?
– Bägge! Jag är mångbegåvad i kombination med en diagnos jag ganska nyligen fick – Hyperaktiv (bokstavsbarn) i kombo med lätt autism. Då blir man som mig. Överallt och ingenstans. Dessutom är jag sjukligt nyfiken på det mesta.

Varför är åttiotalisttjejer så framgångsrika (om du håller med)?
– Åttiotalistsnubbar är väl också framgångsrika som fan? Vår generation är väl just så rastlösa, narci och öppensinnade som krävs för att göra karriär. Vi är oftast orädda och överskattar vår kompetens och våra kvalifikationer, därför vågar vi chansa och därmed även skrapa vinstlott. Dessutom är vi väl mer jämställda än våra förfäder, det gör ju att även brudarna vågar gapa efter mycket och förverkliga sina visioner.

Åttiotalistsnubbar? Berätta, vilka?
Jamen finns väl massor i den här branchen... Du? Kristofer Ahlström? Ronnie Sandahl, Viktor Barth-Kron, Björn Af Kleen? Per Lernström, Nisse Edwall... Fan kommer inte på några fler och flera jag droppat är säkert sjuttiotalister men, det finns en drös.

Vilket är ditt bästa tips till unga personer som vill jobba med media?
– Bara gör det! Kör på! Det är mina bästa råd. Skit i om du inte sitter på en enda kontakt, ring, mejla, ligg. Ryggdunkande är väl fint, men begåvning och driv vinner alltid.

Lyssna!

Lyssna på vår närvaro i Brunchrapporten från i tisdags. 

Den sköna konsten att bli länkad

Proffsbloggare är lite som nyhetschefer. De letar alltid efter något stoff att publicera. Du bör naturligtvis göra deras arbete lättare. Det är ju ett serviceyrke.

Steg 1
Leta reda på någon med en blogg i ett forum med mycket läsare. Gärna en person som är gravt narcissistisk. Låt oss ta Kristofer Ahlström. 

Steg 2
Mejla personen exakt vad de vill höra. Gärna välformulerat och kärnfullt. Som en slagkraftig ingress som sammanfattar deras liv. I Kristofers exempel ungefär: "Det känns som djävulen inom dig har vunnit."

Steg 3
Se till att det finns en bild i ditt namn i Googles bildsök.

Steg 4
Titta på resultatet.  

Vad ska mitt barn heta?

Robert Långström, chefredaktör på Din Teknik, mejlar och frågar:

”Jag ska bli pappa i november. Du som nu är expert på framgångsnamn, vad bör han/hon heta för att i framtiden bli Sveriges Tom Wolfe eller Malcolm Gladwell?”

– Klas och jag har funderat sjukt mycket på det. Vi har kommit fram till att ett perfekt medienamn är en cocktail av flera influenser. I grunden bör det finnas ett riktigt vanligt svenskt namn, helst ett knektnamn. Detta bör vara förnamn eller mellannamn. Sedan ska du krydda namnet med antingen något adelsbetonat eller något exotiskt.

– De senaste åren har Östeuropa varit inne i medievärlden. Men jag tror Asien kommer starkt nu. Hörde senast igår om en svensk kille, som är adopterad, som bytt från sitt son-namn tillbaka till ett asiatiskt efternamn. Jag tycker Ola Wong är fantastiskt. Ett sådant namn tycks rymma en intressant historia. Ditt barn blir ett barn av ”globaliseringen”. Maria Ben Saad är också ett väldigt bra namn.

– En annan viktig del är att både för- och efternamnet flyter samman, förslagsvis genom att de första vokalerna i både för och efternamn är lika som hos Tom Wolfe och Malcolm Gladwell.

– Något adelsbetonat har ju fungerat bra de senaste åren, men tror att det kanske är en övergående trend. Det fungerar bra under de senaste årens nostalgiska gubbälskande konservativa tidsanda, men när moderniteten gör comeback kommer det nog vara en nackdel. Om du vill att ditt barn ska bli poet är det redan en nackdel att ha ett adelsnamn. Adel är ju antimodernism. Heter du ”von” eller "af" som poet så tror folk du skriver på hexameter. Sådana namn fungerar ju bäst om man recenserar adelskalendern. Kulturjournalisten Eric Schüldt gjorde mig nyligen påmind om att poeter ofta staplar korta knektnamn på varandra. Mycket modernt. Ett poetnamn ska vara som en haikudikt. Jag tror kanske att det kommer att gälla även för framtidens journalist. Bort med kitschen och in med det riktigt rena och enkla. 

– Nackdelen med Långström är att det inte är så internationellt gångbart och svårt att kombinera med ett bra förnamn. Du ska nog smaska på med ett riktigt bra dubbelnamn, sedan ett exotiskt mellannamn som alltid skrivs ut. Alternativt byta efternamn eller redesigna det.

En liten murvel

Jag sitter och skriver en lista om kända journalister på vita duken. Visst, det är lätt att lista journalister ur klassiker som Alla presidentens män, Pelikanfallet och Citizen Kane.

Men ju mer jag tänker på det desto mer måste jag erkänna att rumpnissen nog är den bästa journalistskildringen.

Riktiga små murvlar. Bor i hålor i marken.

Bär klassiskt journalistmode. Se likheten med till exempel Göran Greider, som förutom ha anammat hela rumpnisse-stilen från färgskalor till livsstil även helt oblygt verkar har snott frisyren från rumpnissarna.

Är enligt susning.nu en ”Liten varelse med begränsat ordförråd.”

Ställer irriterande ofta frågan: Voffor gör di på detta viset?

Tips

Jag gillar era storstilade power-råd, men det saknas vissa grundläggande tips om hur man överlever på en stor mediearbetsplats. Ett viktigt verktyg är kallpratet. Det måste man behärska (om man inte vill branda sig som "kufen"). Några samtalsämnen att prova:

Kaffe. Att klaga på kaffet funkar alltid. Journalister älskar det. (När jag jobbade på Dagens Industri blev jag en sådan kaffemartyr att jag fick en mockabryggare som las-present.) Att ge sig utanför huset och köpa en finkaffe är dock inte att tänka på. En del i identiteten är att det ska göra ont. Att klaga på magsmärtor och slinka in på toaletten med en Expressen/Aftonbladet ses varken som onaturligt eller osmakligt.

Skvaller. Allt skvaller funkar egentligen. Bättre är branschskvaller, och allra bäst är branschskvaller om konkurrenter. Fredrik Virtanens lön per krönika (under förutsättning att den är löjligt hög) i Aftonbladet, är info som ger toppoäng på Expressen. Äkta skvaller om sex/fylla/otukt ger höga poäng överallt.

Springsteen. Jag har egentligen inget emot "the boss", men stämningen på, säg, DN när han kommer hit på en spelning är... sjuk. (Kan bara jämföras med upphetsningen vid någon riktigt spektakulär nyhetshändelse, typ Malexander.) Att ha vissa grundläggande kunskaper om Springsteen är därför ett måste. Öva in fraser som: "Mitt liv förändrades när jag fick The River i julklapp 1980." (Måste naturligtvis anpassas till din faktiska ålder.)

Dom själva. Se alltid till att ha lite koll på tidningens "rävar". Vem som fått stora journalistpriset, absolut, men även saker som att personen i fråga tillhörde det "klassiska journalistgäng" som gjorde New York osäkert 1978-84. Som belöning får man med största sannolikhet en godbit som kan användas i punkten "skvaller" ovan.

Zlatan. Ett lika enkelt som farligt ämne. Här gäller det att, som en vindflöjel, välja rätt sida. Pratar man med Jan Majlard på SvD (såga, såga, såga) eller någon på Expressen kultur (hylla, hylla, hylla). Fingertoppskänsla krävs.

Absurd vinst

Min kompis Andreas Nordström jobbar på Expressen. Han och jag brukar med ojämn frekvens utbyta sms med roliga vardagshändelser. Typ sånt vi ser på bussen.
Ett typ exempel var den gamla damen som artigt frågade en kvasihipster i en gammal collegetröja från J Lindeberg om han jobbade på landstinget samtidigt som hon pekade på hans bröst med ett darrigt finger.
Under några sekunder spelade hans ögon så underbart förvirrat bakom de överdimensionerade glasögonen. Han hade ganska uppenbarligen inte på att JL-initialerna ser ut precis som landstingsloggan,

Hur som helst, någonstans har det blivit lite av en tävling mellan Andreas och mig att fånga den perfekt absurda vardagshändelsen. Idag tror jag tyvärr att han vann.
Det skedde med det här sms:et:

"På bussen. En elegant tatuerad man med Luckys i bakfickan och blue magic-frilla öppnar upprymt ett amazonpaket. Och plockar upp en relaxdvd med valsång."

Bonjour generaliseringar!

I förmiddags satt vi som sagt i radio och höll låda. Varje gång är jag lika tacksam för att jag valde skrivandet. Anledningen är att det går att redigera sina tankar, man behöver inte vara rapp, rolig och smart så fort man öppnar munnen.
Vilket förstås gör mig till en rätt vanlig tidningsmänniska. Socialt hämmad, svettig och osäker så fort fler än en person talar samtidigt. Under sändningen kallade Anders med sin sedvanliga ödmjukhet tevemänniskor för "snyggare och dummare". Jag skulle vilja utveckla det där och kasta lite fler stenar i glashus:

• Tevemänniskor. Lite elakare, lite snyggare och med lite sämre koll (men till skillnad från skrivande journalister skäms de inte för det - deras självförtroende är alltför grundmurat). De tevemänniskor som började som skrivande journalister är ofta lite mjukare. Kanske för att de innerst inne är osäkra uppkomlingar. Till skillnad från alla andra så älskar tevemänniskor konflikter. Man lyckas glatt hitta kriser i samband med klippning, trailers och eftertexter utan minsta ansträngning. Man skriker lite, sedan kramar man om varandra och fortsätter som ingenting har hänt. Tevemänniskorna är något av mediebranschens italienare.

• Skrivande journalister. Socialt obegåvade typer. Tidningsmänniskor är oftast de blygaste och mest svårpratade av alla journalister. De pratar för lite (Klas i allmänhet) eller pratar för mycket (Anders ändlösa diskussioner om Battlestar Galactica…) och det är därför de gillar att få sitta vid ett skrivbord och lägga till eller plocka bort ord utan att någon stör. Vid ett tangentbord inbillar vi oss att vi kan bli perfekta. De enda gånger vi upplever oss samtala som normala människor är annars när vi är på krogen och dricker stora mängder alkohol. Därför blir tidningsskribenter alltid fulla och högljudda på fredagen och därför är vi ännu tystare och ännu mer ångestridna när måndagen kommer.

• Radio. Skrivande journalister älskar folk som jobbar på radio. Om man hamnar i ett hörn med en sådan person på en fest så behöver man oftast inte ens öppna munnen. Radiojournalister bara snackar på, varje sekund i livet gör de allt för att undvika någon sorts tystnad. Jag är övertygande om att det finns radiomänniskor som sitter och snackar för sig själva när de skiter.

Lärarbarnen del 2

Lite mer om lärarbarn.

Journalisten är ju egentligen en lite modernare slags ”lärare”. Eller åtminstone är det ju så som yrket har utvecklats. Från att ha varit betraktaren till att betrakta sig själv. Från att förmedla kunskap till att skapa den. Från att intervjua experten till att själv bli ”experten”. Hur ofta ser man inte paneldebatter i vitt skilda ämnen där alla inblandade är eller har varit journalister?

Journalistyrket är en lite mer spännande version av läraryrket. Vilket ju kan förklara varför så många lärarbarn blir journalister. Lika, men ändå inte. Det är lite som hårdrockversionen av läraryrket.

Och det har ju även en hel del fördelar.

– Man behöver inte vara snäll, inte ens mot barn.
– Man kan bli känd.
– Man får ligga med sina elever.

Lärarbarnen

Jag undrar en sak, är journalister lärarbarn? Det känns som var och varannan journalist jag träffar har en förälder som arbetar som lärare, rektor, lektor eller något annat anknutet till skolan.

Jag hade själv en gång, i ett svagt ögonblick, funderingar på att bli lärare. Gudskelov (älskar det ordet) så blev det inte så.

Jag har funderat på om det beror på att läraryrket är den lärda medelklassens standardyrke. Ett tryggt småborgerligt landsortsyrke. Människor som försöker läsa Lars Noréns dagbok, prenumererar på Tidningen Boken och hyr ett hus på Österlen. Människor som har tre bokhyllor, ser på Kobra och köper Saltå Kvarn. Människor som är utfyllnaden på Bokmässan.

De får två barn, sedan skiljer de sig. Barn som vill något ”mer”. Som suckar över sina föräldrars Mankelltillvaro. Som flyttar till Stockholm. Som drömmer om att bli författare – men slutar som journalister.

Kanske så... Eller?

Brunchrapporten

Imorgon talar Klas och jag om boken i P3:s program Brunchrapporten. 

Vi trillar in i studion någonstans runt 11:30. Lyssna!

LLC

Förra veckan var Lisa Corneliusson här på kontoret och intervjuade oss om journaliststil till sitt SVT-projekt LLC. Mycket trevligt. Läs hennes inlägg om här. 

Ni får ursäkta att videon är så stor att den svämmar över. 

Lex von Kleen

Öppnade precis nya numret av Café. Och vem intervjuar Sofi Fahrman? Framgångsrika åttiotalister bekräftar varandras framgång. Mycket duktigt! Helt enligt "boken".

Det gäller förresten också "Först"-uppslaget med Hanna Fridén. Läs. Underbart.

En väldigt bra regel är att redan tidigt i karriären, helst redan under sin utbildning om man går en sådan, göra jobb på temat redaktörens "tillvaro". Helst i enkätform så att man kan intervjua så många som möjligt. 

Metajournalisten

I boken skriver vi om dagens metajournalister – vilket ju blir något av en meta-meta-analys av journalistbranschen.

Jag är väldigt intresserad av metajournalisterna. Journalister som mest skriver om andra journalister. Jag vill tro att det är ett ganska modernt fenomen, och att det ökar hela tiden. Journalister är och blir allt mer intresserade av varandra.

Förmodligen har det ganska mycket med journalistikens ökade makt att göra, som Olof Lagercrantz beskrev så elegant i Lilla murvelboken. Att journalisten under 1900-talet från att stå ”nere vid dörren och se samhällets stöttepelare på podiet” tagit sig fram till ”podiet och rätt som det var satt hon/han däruppe, bänkade bredvid statsministern, överbefälhavaren och de andra högheterna.”

Denna metajournalistik motiveras ju ofta med att någon måste granska journalisterna, men vi vet ju alla hur "journalistiskt" det är, när det är vi själva som står för uppgiften. Vi måste ju erkänna att det är en svag häl – men en ganska vacker sådan. Metajournalistikens är en narcissistisk spegel. Och visst älskar vi att spegla oss.

Vi skriver i boken om vilken smart karriärväg det kan vara skriva om andra journalister i synnerhet och sina framtida chefer i allmänhet. En av de främsta inom metajournalistiken är Björn af Kleen, som nyligen gjorde ännu en lång analys av branschen, denna gång om dagstidningarnas tillstånd (Arena).

Vi kommer dock inte att kritisera metajournalistiken, utan bara visa vilka vägar den öppnar.

Att kritisera den, vore inte det ovanligt ojournalistiskt av oss?

Calle B

Lite off topic är det, men jag kan inte undanhålla er denna bild från gårdagens release av Göran Greiders och Barbro Hedvalls bok Stil & Politik. 

Band on the run

Från att knappt ens ha skrivit en sur kommentar
under ett enda inlägg medverkar jag plötsligt på
två bloggar.

Dels den här, men från och med idag även på 
Tramps Like Us tillsammans med Jonas Cramby,
David Berling och Allan Montan.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om projektet.
Det är förstås inte helt friskt, men bakgrunden till
mitt hyfsat nya intresse för löpning sammanfattades
fint av Haruki Murakami i DN för ett par veckor sen:
"Jag började springa 1983. För mig är det så
sammanlänkat att springa och att skriva. Om
jag ska kunna koncentrera mig framför en dator fem
sex timmar varje dag måste jag vara vältränad. 
Springa eller simma. Det finns ett gammalt talesätt:
en sund själ i en sund kropp.  Men i mitt fall är det
snarare en osund själ som kräver en sund kropp."

Särskilt den sista raden stämmer väl in, är jag rädd.
Dessutom - och det här kommer vi att tangera i boken
– så har yrkeslivet blivit för krävande för att man ska
kunna leva upp till den gamla alkoholindränkta
journalistmyten.
Vissa journalister syns på en oerhörd massa vimmel-
bilder. Men får de någonsin något gjort arbetsmässigt
eller förvandlas de snarare till postergirls och
posterboys för yrket?
På sistone har fler och fler kollegor, i alla möjliga
olika åldrar, börjat prata träning och fitness på ett
sätt som jag aldrig varit med om tidigare.
Enligt boken Den svenska journalistkåren så dricker
journalister mer alkohol än "vanligt" folk, men
dessutom tränar vi även mer.
En paradox, eller är den svenske journalisten en sann
übermensch?


(Apropå den där texten i DN: Jag skulle verkligen
någon dag vilja lära mig konsten att "fälla dräpande
repliker med ett uttryckslöst ansikte".)

I can make you RICH

Idag har vi gått igenom vår inspirationslitteratur. En diger litteraturlista utlovas i boken. Vårt mål är att utvidga journalisternas litteraturkanon bortom John Fiske. 

Vilka böcker anser ni att man bör läsa som journalist?

Dagens outfit

Gubbkeps: Ingen aning om märket, den är inköpt för en massa år sen på rockabillyfestivalen Viva Las Vegas.
Glasögon: Oliviero Toscani
Skjorta: Boggi.
Byxor: Manchestervariant från Gant.
Tofflor: Sheperd.

PS: Fråga inte hur vi lyckas ta så dåliga bilder. Det ligger mycket kärlek bakom. 

Rör inte min bebis

En av de punkter som Stefan varit oerhört bestämd med ändå från början är att vi inte får säga några elaka saker om bebisar i boken. Vi har dock funnit det oerhört svårt, ja nästan plågsamt, att skriva en handbok om journalistik utan att förolämpa en och annan bebis.

Vi erkänner att vi i vårt första manus skrev några riktig elaka saker om bebisar - födda, ofödda, döfödda. Vi är på intet sätt stolta över det. Men det går inte undvika att bäbisar spelar en oerhört central roll i svensk journalistik just nu. Bebis-drama är det där lilla extra som kan göra en karriär.

Jag gjorde faktiskt ett försök förra året att bluffa bebis och skrev en "pappa"-krönika till tidningen Mama. Det var jag, Petter och Dogge Doggelito. Jag liknade bebisar vid Hitler. Men blev dessvärre påkommen när Mama ville att jag skulle skicka bildbevis på mig och mamma-magen. Så jag fick inget vidare förtroende. Fan.

Om det hade gått vägen hade min nästa bok hetat Bebisdiktaturen.

Den hade med all sannolikhet gjort mig ekonomiskt oberoende.

Tics

Det blev inte så mycket helgande av vilodagen. Natten tills i söndags kom jag hem från en arbetsresa till Italien som jag tyvärr inte kan säga särskilt mycket om just nu, mer än att den var rätt hektisk. Resten av dagen gick åt till att sitta och korra boken tillsammans med Anders. Vi ändrade åtskilliga "Internet" till "internet", plockade bort några "naturligtvis" och andra ord som tyvärr lätt letar sig in i språket när skriver som mest inspirerat.
Vi hade även rätt roligt åt att vi delade några språkliga tics. Till exempel visade det sig att bägge av någon anledning överanvänder uttrycket "helt enkelt". Nästan varenda sida innehöll minst ett "helt enkelt" och min teori är att det inte beror lika mycket på språklig fattigdom utan snarare är ett uttryck för önsketänkande om att saker och ting ska gå exakt så. Vilket i sig, förstås (ett annat ord som överanvänds av mig), förmodligen är ett önsketänkande det med. Vi har även under skrivandets gång hela tiden bråkat om just enkelhet, att allt ska vara lättfattligt och klart uttryckt i stället för snyggt, självgott smart. Det blev helt enkelt för mycket av det goda.

En annan sak vi noterade: Nästa gång ber vi Stefan läsa boken bakifrån. Hans anmärkningar är betydligt mer detaljerade i början än mot slutet. Däremot är de väldigt underhållande, få personer jag arbetat med kan få in så mycket undertryckt vrede och bitterhet i sina textkommentarer. Särskilt roliga utbrott har vi lyft in direkt i texten.

Ovärderligt och värdelöst

Som jag skrev nedan, så kan det vara bittert att inse att det kan betala sämre att nå fler. Men egentligen finns det inte alls en motsägelse i detta. Det är ju en utveckling som bara har ökat de senaste decennierna och som har allt att göra med informationsinflationen, till följd av teknikutvecklingen.

Stewart Brands förklaring är ju numer klassisk, och det går inte att säga det bättre:

"On the one hand information wants to be expensive, because it's so valuable. The right information in the right place just changes your life. On the other hand, information wants to be free, because the cost of getting it out is getting lower and lower all the time. So you have these two fighting against each other."

Därför blir ju information som når många billigare eftersom som den är ospecificerad. Till "de många" har ju underhållning fått ett långt högre värde. Men om du ger rätt information till rätt människor vid rätt tillfälle, så kan de vara beredda att betala hur mycket som helst för den. Det kan jag också göra.

Inget nytt under solen, det blir bara allt tydligare när även gamla rävar hoppar av de stora medierna för att starta "sajter".

Att skriva är silver men att tala är guld

Under senare tid har den del i min inkomst jag kallar ”allt möjligt” börjat växa. Huvuddelen av mitt arvode kommer ännu från skrivande. Men ”allt möjligt” blir viktigare, mest eftersom det ofta är så mycket bättre betalt.
Vad är då ”allt möjligt”? Tja, det kanske låter suspekt. Det handlar dock inte om någon dold sponsring, skumma internetprojekt eller att jag skurar toaletter på nätterna för att överleva som frilansjournalist.

Det handlar om ”jobb” där jag öppnar min mun, säger någonting och får betalt för det. Jag insåg fördelarna med sådana jobb när jag i våras sålde en programidé till Acne Film, som jag egentligen inte hade någon tid alls att arbeta med. Jag intog då den bekväma rollen som ”kreativ konsult”. Jag pratade – och någon skrev ner vad jag sa.

Sedan dess har jag fått allt fler liknande jobb. I måndags var jag i Visby och gjorde ungefär samma arbete för Riksutställningar. Allt ”prat”-jobb är inte överdrivet välbetalt, men det håller sig i varje fall som lägst till journalistförbundets rekommenderade arvode på 7-800 kronor i timmen. Men en del är riktigt bra betalt, igår fick jag ett föreläsningsuppdrag som på 40 minuter betalar bättre än arvodet för hela den här boken (ursäkta mig Stefan).

Dessa pratjobb har många fördelar, varför jag tar mig an dem. En viktig del är att man kan återutnyttja research/kunskap/idéer – vilket betyder lite förarbete. En annan fördel är att arbetet är ofta betalt i tid, ingen risk för övertid, postproduktion och kompletteringar som text nästan alltid innebär.

Men viktigast är att de hjälper mig förhindra risken med överproduktion. För att få in en hyfsad lön som skrivande frilansjournalist måste man producera väldigt mycket text i månaden. Jag skriver någonstans mellan 70 – 90 000 tecken i månaden (böcker inräknat). Det säger sig självt att det är svårt att hålla högsta kvalité på så mycket text.

Utan att namnge någon så finns det en hel del kända frilansjournalister som överproducerar. Det är många redaktörer som har det "angenäma" jobbet att redigera (skriva om) dessa texter. Men överproduktion syns ofta i texten hur mycket redaktörerna än sminkar. Det är först och främst idéfattigt. Men det saknas också ofta det där lite svårförklarliga som kallas "känsla", det kan ingen redaktör blåsa in i något som i bästa fall kan beskrivas som ett knippe lösa meningar.

Det är här ”prat”-jobben kommer in. Mer snack betyder mer tid till bättre texter. Men frågan är väl om det egentligen handlar om att ”prat”-jobb är så välbetalt utan mer om att skrivande är fruktansvärt underbetalt?

För när man väl tänker på det så är det lite bittert att man får kaffepengar för att skriva något riktigt innovativt och genomarbetat som i tryck (potentiellt) når hundratusentals människor, medan man kan få tio gånger mer betalt för att berätta gamla nyheter för en handfull personer.

Längst fram?

Ibland firas det på redaktionerna. Upplage- och räckviddssiffror går alltid att vinkla till något positivt. Även om det går neråt kan det gått "mindre dåligt" än för konkurrenten. Vips – Bäst igen! Nog om det. Ni, Anders och Klas, skriver mycket om värdet av att synas, om det egna "varumärket". Hur skulle ni i så fall ranka att vara med på en sådan här bild?

Bonus: På bilden döljer sig en av sveriges mest omhuldade bloggare (skriver INTE på svd.se). Under vilken pseudonym bloggar han/hon? Den som först svarar rätt på den frågan får Christer Berglunds reportagesamling I dödens väntrum.

Att vara förläst

”Bli inte förläst” var en mening jag växte upp med. Så fort jag fördjupade mig i en bok så varnade någon i min närhet mig med dessa ord. Kanske allra oftast kom de från min pappa. Jag minns att jag en gång frågade honom vad ”förläst” betydde.

Vad hände egentligen när man blev ”förläst”? Han svarade svävande att de betydde att man skulle försvinna iväg och förlora kontakten med verkligheten. Ett tillstånd där så många ord och idéer fyllde hjärnan att man skulle bli annorlunda, kanske rentav galen. Jag uppfattade det som att man skulle bli psykiskt sjuk.

Som ni säkert förstår växte jag upp i ett hem utan böcker. Min pappa var själv ganska stolt över att han inte hade läst en enda. Vi hade dock ett ovanligt stort VHS-bibliotek med klassiker av Chuck Norris, Steven Seagal och Charles Bronson som kan sägas utgöra grundstommen i min kulturella bildning.

Men jag tror min pappa varnade mig för att bli ”förläst” eftersom han såg att jag riskerade att trilla dit. Att jag en dag skulle börja läsa böcker. Det lockade mig.

Jag förstod långt senare vad ”förläst” egentligen innebar. Det betydde inte att jag skulle bli psykiskt sjuk. Det betydde snarare ”lämna oss inte”. 

Inget skapar distans såsom bildning. Han hade rätt när han varnade mig. 

Norrbottens-Kuriren

Norrbottens-Kuriren skriver relativt balanserat om boken:

"Syrligt om 2000-talets journalister
Det kan lätt verka som att alla vill jobba med media nu för tiden. Kanske mättas intresset efter att Anders Rydells och Klas Ericssons bok Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist kommer ut. Bokens undertitlar är nog så cyniska. Innan releasen 15 september räcker deras produktionsblogg. Där skriver duon om mördarambitiösa kvinnliga åttiotalister som redan hunnit jobba som stylister, formgivare, designers och skribenter innan de ens gått ut Journalisthögskolan. Rydell och Ericsson tar även upp nygamla företeelser som manliga kompisduos (Filip och Fredrik), vänsterbenan på Sveriges framgångsrika journalister samt Hanna Fridén som exempel på tidsandan."

Däremot bör man inte misstolka vår cynism. Wikipedia skriver såhär om cynism: 

"Cynism, termen har flera olika likartade betydelser. Den mest populära betydelsen avsyftar numer en närmast känslokall livsåskådning (kanske även illusionslös och att tro det värsta om människan). Det kan även syfta på att bara se människan och/eller samhället som det är, utan att påverkas av vedertagna regler och normer. Den senare betydelsen är egentligen mer korrekt då termen ytterst härstammar ifrån den kyniska skolan i antikens Grekland vilken inte förespråkade känslokyla utan oberoende och självbehärskning."

Vi tillhör den senare kyniska skolan, så ni vet. Boken är mer inspirerande än känslokall. 

Action

När jag igår berättade för Klas hur efterfrågad vår bok är i Atlas höstkatalog så föreslår han genast att vi ska "göra dockor av oss själva att sälja till jul." Jag gjorde genast en snabb skiss:

Actiondockan Klas Ekman - klassisk modell


Extremt skäggig! Skjorta, slips och chinos samt murriga tofflor.
Tillbehör: Lemtosh från Sol Moscot, Moleskineblock. 
Finns även i modell som joggare, surfare, musikjournalist. 
NY MODELL: ÄventyrsKlas. 
599 kr (lyxversion)
Återförsäljare: Pennklubben, The Explorers Club, Svenkt Tenn.

Actiondockan Anders Rydell -rookiedockan

Nyrakad, vän och späd. Vit lamullskofta, vit skjorta, marinblå chinos och shepherds fårskinnstoflor.
Tillbehör: Usb-minne från Swarovski, rödlackad laptop, iRobot Roomba, 
Finns även i modell som biolog, elektriker, robotversion och avatar.
NY MODELL: GayAnders (efterfrågan från tidningen Queen).
159 kr (budget)
Återförsäljare: Kommer inplastad med nästa VeckoRevyn.

Limiterad upplaga. Förbeställ din modell nu.

Vad tycker ni? Några ändringar innan vi skickar beställningen.

Intervju: Jonas Cramby

Jonas Cramby är inte bara en av landets roligaste/bästa skribenter, stjärnbloggare, maratonlöpare, Elmore Leonard-fan, entusiastisk hundägare och mannen bakom formen på vår bok - han är också på gång att bli frilansare. Efter ett antal år som formgivare på Café har han nu sagt upp sig - efter att ha läst andra utkastet av "Byt namn!". Ett tillfälle till självmarknadsföring vi självklart inte kan missa.
Därför fick vi honom snällt att svara på lite lagom ledande frågor:

• Är det sant att boken fick dig att säga upp dig?
– Det var, tillsammans med ett par enormt uppmuntrande erbjudanden, en av faktorerna bakom mitt beslut. Jag ville frigöra mer tid till eget skrivande och när jag läste andra utkastet av Byt Namn! upplevde jag det som en vänlig men bestämd knuff i ryggen.

• Vad var det du insåg som du inte insett tidigare?
– Att en frilansjournalist trots allt inte är lika med arbetslös journalist och att om man bara sköter sina kort rätt kan man få mer pengar och/eller mer tid.

• Har du frilansat tidigare?
– Ja, men då var jag inte mogen för det. Satt mest och surfade på sådana där tidiga porrsajter där bilderna rullade fram aslångsamt och glömde att fakturera.

• Varför tror du att frilanslivet kommer att passa dig så bra?
– Därför att jag vill disponera min tid själv: kunna ta en löptur mitt på dan eller sitta och fila på en idé i en park.

• Var kommer vi att se dig om tio år, hoppas du?
– Då är jag Stockholms Hank Moody.

• Tack!


(Bilden är tagen på Musso & Franks Grill i Los Angeles, ett nästan galet klassiskt film/skribenthak, några dagar efter Las Vegas Marathon.)

Modet att vara ful

Jag tar alla tillfällen jag kan att klä upp mig. Jag kan inte längre gå utanför dörren utan skjorta. Så när jag äter marängtårta på Prinsen med vår husfotograf Martin Vallin så blir det fluga. Så himla genomskinligt - egentligen. Jag eftersträvar att dölja min bakgrund, med perfektion.

Klas, som har medelklassbakgrund, kan ha en lite lugnare inställning till mode. Han är inte lika ängslig för att hans kulturella kapital bara sitter i kläderna på kroppen. Därför kan han, som förra veckan, gå till Le Rouge med en North Face-ryggsäck. Jag pikar honom såklart. Men i hemlighet så beundrar jag hans mod.

Småprat om releasefesten

Anders: Var ska vi ha releasefesten?

Klas: Jag vet inte, kanske Le Rouge? Bara inte det blir typ Riche eller Gubbrummet. Det är jag emot.

Anders: Nej, du har rätt. Det är lite för förutsägbart. Helst vill man ju ha ett slott. Vad sägs om XXXXX.

Klas: Haha, perfekt: "härifrån kunde han överblicka och leda manövrerna nere på fältet”. Tillställningen kommer bli legend-, wait for it... dary!

Anders: Ja, att ha den på Riche är ju döden.

Klas: Verkligen. Jag tänker aldrig mer gå till Riche. Prinsen, Zink och KB är mer min melodi.

Anders: Vad menar du? Jag har aldrig sett dig på Riche.

Klas: Därför är det också en väldigt lätt princip att ha, och man ska aldrig underskatta lätta principer.

Sakerna jag skulle ha gjort idag, och sakerna jag gjorde istället #1

Det är inte snällt att lägga upp bilder tagna i motljus, men det är så fint hur både Ika och Anders instinktivt rättar till frisyrerna så fort kameran dök upp.
På vilket sätt har digitalkameran gjort oss mer medvetna om hur vi ser ut - och i hur hög grad har det påverkat journalisters klädstil? Det pratade Anders och jag om i veckan i samband med ett visst inslag som vi, givetvis, kommer att länka till när det är dags.
Ika var för övrigt här för att titta lite på vår lokal. Hon kallade den "ett litet gubbrum", men lät inte helt negativ.

Eftersom Anders gav ett litet prov på sin arbetsdag förra veckan tänkte jag nu göra samma sak, fast ur en annan vinkel.
Här kommer alltså en lista över sakerna som jag skulle ha gjort i dag, och de jag gjorde istället:

Vad jag skulle ha gjort idag:
• Skrivit klart ett nytt, mycket kort, kapitel = dåligt samvete gentemot Anders
• Bokat upp fler intervjuer för ett kommande tidningsjobb = jag har visserligen gjort mina försök, men inga defintiva svar än – ångest, ångest, ångest - redaktören kommer att hata mig.
• Fått ur mig ett "smart" blogginlägg = allmän skam, jag vet att Stefan kommer att kommentera detta med något syrligt.
• Ha skrivit klart en text till Damernas Värld om en väldigt cool, dessvärre död, person = stigande irritation över bristande arbetsmoral.

Saker som jag gjort idag:
• Sprungit ett varv kring Södermalm = träningsvärken i höger skinka blev betydligt värre
• Cyklat en timme på grund av viktiga papper som glömts hemma på tikibaren = träningsvärken smärtar ännu mer…
• Köpt en pryl, som jag inte ens vet vad den heter, till pågående badrumsrenovering = en ofattbar stolthet som jag inte riktigt kan förklara och som inte står i minsta relation till sakens funktion.
• Tillbringat säkert en halvtimme med att välja vilken bok jag ska läsa på planet till Italien senare i veckan. Det blev Richard Yates "A Special Providence", tog även med hans "Easter Parade" som back up = någon sorts förnöjsamhet.

Per Styregårds murvelhak

Gourmets Per Styregård tipsar om murvelhak. Först ut är den anrika syltan Wirströms Pub i Gamla stan i Stockholm:

”Wirströms Pub är den typen av ställe där inte bara de brittiska bartendrarna pratar engelska utan även svennarna för att dom tror att de får ligga mer då. En gång stod jag i baren och lyssnade till hur en extremt vältränad kille skröt för en tjej om hur mycket cognac av märket Jack Daniels han kunde dricka.

Menyn är helt befriad från moderna gastropubinslag. De serverar en hederlig Bangers´n´Mash och underbart knapriga på gränsen till kremerade potatisklyftor.

Men framför allt är Wirströms ett ställe där man kan träffa på fd halvkända kvällstidningsredaktörer på dekis och ha ändlösa diskussioner om det fantastiska utbudet av brun sprit och ale i baren. Wirströms får 4/5 murvlar.”

Besök:
Stora Nygatan 13
www.wirstromspub.se

Mejlpersonlighet

Angående diskussionen om digital stil nedan. I vetenskapstidskriften ”Journal of Research in Personality” presenterades i våras en undersökning om vad mejladresser egentligen säger om personlighet. Forskare vid Universitet i Leipzig bad en panel på 100 studenter att bedöma 600 mejladresser, och gissa vilken personlighet ägaren hade. Tydligen stämde gissningarna väldigt väl med personerna bakom.

Mejladresser som berättade mest om bärarens personlighet var de med nummer eller påhittade namn.

Lär mer här.

Kan kanske tillägga att de 600 adresserna tillhörde tonåringar. Vilket ju kan tydas som att man kanske inte ska ha kvar sin hotmail, skunk eller lunarstorm in i yrkesverksam ålder. 

Mina målbrottsmejladresser:

warbaby11@hotmail.com
brum_15@hotmail.com
choleramorbus@hotmail.com (används fortfarande)

Jag tror det är dags att även ni bekänner era mest pinsamma adresser.

En onsdag som alla andra – eller inte?

I sin bok ”Så blir du rik!” har Donald Trump ett helt kapitel om hur hans dagsschema ser ut under någon vecka. Just det kapitlet är det mest spännande i hela boken tycker jag. Minns att DN:s Jonas Thente gjorde samma sak och en gång lade ut sitt dagsschema på sin blogg. Jag tycker det var otroligt underhållande att läsa, det är just sådana där tvärsnitt ur vardagen som säger väldigt mycket om ett arbete.

När jag nu har pulat ihop ett sådant för idag inser jag att jag borde göra detta oftare för att få någon slags överblick över vad jag egentligen gör. Mestadels gör jag bara en massa småplock (och ingenting), men kanske just det säger ganska mycket om just journalistlivet.

09:00 Vaknar.

10:00 Kommer till kontoret och blir lite irriterad över att Klas redan har hunnit träna, städa på kontoret – och dessutom skrivit ett långt inlägg om klass.

10:10 – 11:00 Kollar mejl. Cafés nöjeschef Kristofer Ahlström mejlar och påpekar att Internetbokhandeln rekommenderar Elaine Bergqvists ”Härskarteknik” tillsammans med vår bok.

11:10 – 11:45 XXXXXX från SVT kommer och intervjuar oss om XXXXX. Klas och jag blir efteråt barnsligt nöjda med våra svar.

12: 10 – 13:00 Äter lunch (sallad med sidfläsk + lättöl) med Salka Hallström Bornold på Le Rouges nya uteservering. Vi talar om onda chefer, framtidens utställningar och fiske.

13:15 – 14:00 Klas och jag går och tittar på den nya engelska bokhandeln i Gamla Stan, testar många glasögonbågar på ”Bågar och Glas” och jag inhandlar en rödlackad Kensingtonmus för 411 kronor, samt tre paket ekologiskt kaffe.

14:10 – 14:30 Hanna Arnhög på VeckoRevyn mejlar en intervju till mig. Jag svarar bland annat ”killar är känslomässigt paranoida”.

14:45 Ringer en robotutvecklare och vill boka in intervju + visning av robot fredag den 13 juni. Han insisterar lite oroligt på att byta dag. Jag går motvilligt med på det – och förlorar en fin inledningsmening.

14:55 Ett bud med recex av nya CorelDraw kommer.

15:00 Går till 7-Eleven och köper en smoothie på blåbär, granatäpple och acai, samt postar ackreditering till Comicon i San Diego i juli.

15:10 Klas skriker att han har en ny bokidé som ska göra oss berömda och ge oss ”massor av stipendium”. Jag lyssnar tålmodigt och ber honom sedan lägga den i mappen med alla andra ”geniala” bokidéer – inklusive den storslagna romansviten på 4 delar han presenterade igår.

15:20 – 16:00 Korrar en text till Arena, som dragit ut på tiden. Inser lite trött att jag måste skriva om stora delar av den.

16:15 Spotlight PR mejlar och frågar om jag vill testa den nya mobilen från HTC.

16:18 Camilla på Bonnier konsthall mejlar och påminner om ”The Compass, the Terminal and Phantoms for Five Splendid Stories” ikväll.

16:24 Postar ett blogginlägg på min hemsida om Susan Blackmores föreläsning om "Mem" på TED.

16:30 – 17:10 Inser att jag ska skriva sju krönikor inom en månad till Bon, Din teknik, Forum Aid, Veckorevyn och Gourmet.  Börjar panikartat skissa på två samtidigt. 

17:11 Läser på Det Ljuva Livet att ”nu är jag betydligt mindre avogt inställd till Rydell. Tror att det kan ha varit alla Second Life-texterna som gjorde mig lite skeptisk tidigare. Second Life är nämligen tämligen ospännande.” Klas skrattar rått.

17:15 – Jag skriver den här texten. Jag tittar på min nya Nathalia Edenmont-tavla och funderar på hur jag ska få in den i texten på ett sätt som inte verkar skrytigt. Jag inser att det är omöjligt.  

Låt oss tala om klass, baby

Malcolm Gladwell goes självhjälp i sin kommande bok "Outliers" som släpps i november:

In this stunning new book, Malcolm Gladwell takes us on an intellectual journey through the world of "outliers"--the best and the brightest, the most famous and the most successful. He asks the question: what makes high-achievers different? His answer is that we pay too much attention to what successful people are like, and too little attention to where they are from: that is, their culture, their family, their generation, and the idiosyncratic experiences of their upbringing. Along the way he explains the secrets of software billionaires, what it takes to be a great soccer player, why Asians are good at math, and what made the Beatles the greatest rock band.

Det låter, förstås, högintressant och jag är, förstås, superpeppad på boken. Samtidigt är jag väldigt glad över det kapitel som tar upp familjebakgrund och klassfrågan i den svenska journalistiken.
En god vän har berättat om en föreläsning för journaliststudenter där Jan Guillou kom in och frågade vilka i rummet som hade rika föräldrar.
Ingen räckte upp handen.
Guillou konstaterade kort att: "Ni kommer aldrig att lyckas!"

Jag tror att Guillou hade delvis rätt i det. Mina kamrater som har arbetarklassbakgrund eller kommer från lägre medelklass tar aldrig för sig i samma utsträckning som de vars föräldrar utan problem skulle kunna skjuta till dem pengar till hyran om de kärvar några månader. De förra stannar tacksamt på arbetsplatser som är närmast feodala, de senare vågar gräla mer med chefer, kräva högre löner och i högre utsträckning pröva frilanslivet.

Detsamma gäller förstås även föräldrar med högt kulturellt kapital. Annelie Jordahl berörde allt det där i "Klass", om hur hon var "relativt" gammal första gången hon fick/vågade vikariera på Dagens Nyheters kulturredaktion.

En grundtanke med "Byt namn!" är förstås att jämna ut det där en smula, eller i varje fall uppmärksamma det. Att åtminstone presentera en sorts tänkande som du uppfostras in i - eller lär dig genom många års erfarenheter (vilket är en betydligt plågsammare och mer tidsödande väg).
Växte du upp på 90-talet är det här old news, då pratade vi inte om någonting annat än klass och romantiserade brittiska arbetare och "clean living under difficult circumstances".
Under 00-talet har vi sett en sorts motreaktion. Det svenska kulturlivet vurmar för överklassen och blir nästan rasbiologiskt förtjusta över när någon ny förmåga visar sig vara släkt med någon gammal poet elller författare. Din bakgrund spelar återigen en allt starkare roll. Finns du med i adelskalendern kan du i stort skicka in den som cv och behöver inte köpa/låna vår bok.

Själv är jag uppvuxen i en liten bonnig men pittoresk ort på Onsalahalvön, mina föräldrar är väl medelklass fast jag gick i skolan med norra Hallands allra vidrigaste rikemansbarn (de i Särö/Kullavik). Anders är uppvuxen kring Jönköping, hans föräldrar är arbetarklass och han gick elprogrammet i skolan.
När jag gick på JMG minns jag hur de klasskamrater vars föräldrar var journalister förde sig med ett helt annat självförtroende. Själv har jag svår att tro att jag överhuvudtaget vågat söka om det inte varit så att jag haft ett par kusiner på SR och SVT som jag brukade få följa med på mina praktiker. De visade att det gick att leva på ett yrke som redan då var överetablerat.

Två sidor av Klas

Det här är mannen Klas vill vara.


Det här är mannen han är. 

Jag vet, visst blir man besviken. Nyligen mejlade en moderedaktör och ville intervjua oss, varvid Klas fick panik och mumlade något om att han måste springa och köpa kläder.
 
Dagens lärdom: Lev som du lär.

Digital stil

En av de saker som Klas och Anders tar upp i boken är hur små detaljer, som exempelvis din mailadress, kan öka eller minska din chans att få jobb:

"Tar du kontakt med en ny tidning bör du använda en seriös mejladress och absolut inte en från hotmail.com. Ett ofta underskattat steg på vägen är att skaffa en professionell adress, gärna en mejl i stil med Johan@johansson.com."

Jag tror att detta kan utvecklas ännu mer. En gång i tiden användes uttrycket Netiquette, men det innefattade snarare att man inte skulle vb:a upprop för att stoppa sajter som Bonsaikitten. Nu rör det sig mer om digital stil (ni får kalla det vad ni vill). Här ingår både hur man "ser ut" när man kommunicerar (mailadress, signatur, hemsidesadress) till vilka sammanhang man syns i (andra hemsidor, bloggar, tidningar på nätet). Allt detta räknas in när ens trovärdighet bedöms.

Sen går det så klart att vända på. En av våra (äldre) författare har en väldigt udda hotmailadress, men dessutom en rolig historia kring detta. Det funkar. Däremot studsade jag betänkligt när jag fick en faktura av Anders i dag: I kontaktuppgifterna en yahooadress som dessutom innehöll en underscore! Sopa framför egen dörr?

Att vara offentlig eller inte

I nya New Scientist finns en artikel, "Don't let cyberspite destroy your good name", och den handlar om företag som städar upp på nätet efter dig. Man kan likna dem vid de som städar upp en olycksplats - de kan plocka upp arga angrepp och taskigheter och placera dem i svarta sopsäckar. Eller som maffiastädaren i "Eastern promises"…
Detta tangerar också samma ämne - om hur man tar makten över sin egen google-sökning.
Ett av förslagen på nya kapitel i vår bok har arbetsnamnet "Offentlighetsprincipen". Det är planerat att ligga i den senare delen, den som handlar om hur man förvaltar en karriär, och tar upp frågan om exakt när man tjänar på att göra en digital J.D Salinger – det vill säga lägga ned bloggen, hemsidan och försvinna från exempelvis Facebook eller liknande nätverk – och hur det påverkar varumärket. Då ingår förstås den sortens städningar. Ett försvinnande kräver lika mycket arbete som en etablering, om inte mer.
Jag tror att kapitlet kan bli ganska kul, men frågan är bara hur långt det offentliga minnet är? Ta exempelvis Sigge Eklunds klassiska blogg och Karin Olssons och Björn af Kleens Diagnos. De hjälpte till att bygga deras karriärer och lades ned i exakt rätt tid. Men när är exakt rätt tid? Och hur vet man det?
En annan fråga är hur bytet av forum fungerar - tänk Dåligt Smink mot Caroline Ringskog Ferrada Nolis Rodeo-blogg?
En tredje är hur länge ett intresse för en blogg håller i sig idag och imorgon så länge den inte är kopplad till ett visst projekt eller ämne?
En fjärde är hur länge en död blogg ska få ligga kvar?

Stolthet – är det bra?

Jag funderar på att lägga till ett kapitel om stolthet…

Men jag vet ännu inte om stolthet är en bra eller dålig egenskap. Det är en egenskap som kan vara oerhört destruktiv karriärmässigt. Inte minst i ett så skitigt yrke som journalistyrket. Jag har flera vänner som vägrar gräva lite skit först för att ta sig framåt i karriären. Hellre än för att lägga ner stoltheten för en stund så står de och stampar i arbetslöshet.

Men sedan finns det ju också de som fortsätter gräva skit alldeles för länge…

Journalistyrkets sopphanterare. De som har blivit skitbärarna. Som hänger fast vid lika tråkiga som enahanda reporter- och redaktörjobb. Och fläker ut resterna av lite krossad stolthet i kommentarfälten på Dagens Media då och då. Eller i ett romanprojekt som aldrig blir av. 

Stolhet – det är svårt.

Vem har bytt namn?

Lars Ulvestam har gjort det. Även Hasse Telemar. Liksom Pontus Schultz. Bengt Bedrup föddes som en Nilsson. Staffan Heimersson som en Svensson. Jag talar naturligtvis om namnbytet.

Sedan man avskaffade den gamla fina journalistiska kulturen med signaturer så har namnbytet blivit allt vanligare. Det är förmodligen få yrkesgrupper (förutom Idolartister och fd Robinssondeltagare) där namnbytet är lika vanliga förekommande som inom journalistyrket. En del är sublima, som att krydda sitt namn med en förkortning som ett ”M” eller ”P”. Andra är mer genomgående.

Men varför inte? Journalister har bara sitt namn. Och i en tid då alla talar om att vårda sitt ”varumärke” finns det inget som är viktigare än en riktig snygg ”logotyp” efter sin krönika.

Vi vill gärna ha hjälp med att veta vilka journalister som har bytt namn. Den som kommer på flest belönas med en vacker dedikation i vår bok.

En mara i ordets rätta bemärkelse

Jag siktade på sub4, men kom i mål efter fyra helvetiska timmar och sexton vidriga minuter. Stockholm Marathon 2008 var, vilket förmodligen syns på bilden, en ganska svettig upplevelse. Inte en enda av de 42195 metrarna kändes det minsta behaglig att springa. Jag mådde som en rejält bakfull människa från början till slutet.
Däremot var det skönt att komma i mål. Allan (mannen till vänster) var nästan en timme snabbare än mig, men tyckte också att han sprang lite kassare än han tänkt.
Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ser något trösterikt i det, men jag är väldigt glad över min medalj.

Bokkoppling: Jag kom på upplägget för ett helt nytt kapitel som jag tror att Anders ska få skriva. Säga vad man vill ( "trettioårskris" ) om långdistanslöpning – ibland får man väldigt bra idéer när man springer. Det skulle man i och för sig kanske få även om man bara satt och tog det lugnt under lika lång tid, men det vill jag inte tänka på just idag.