Snipp snapp snut

Året närmar sig sitt slut, kanske dags för en liten avslutning. Och jag tänker sno den från bloggen Tidningen Varför som genialt och helt i Byt Namn!-anda sammanfattar reaktionerna på vår lilla äckliga bok.

"Det finns olika sätt att reagera på cynsimrealistiska boken "Byt namn! Och andra sätt att lyckas som journalist":

1. Gamla gardet: känner inte igen sig alls och blir mäkta upprörd över kapitel som "Gå sängvägen", "Ta åt dig äran" och "Profitera mera". Lever fortfarande i villfarelsen att alla journalistjobb är fasta tjänster som annonseras ut av Arbetsförmedlingen och inbillar sig att högskolepoäng har något som helst värde.

2. Vacklarna: inser att ett skickligt iscensatt gräl är en snabbare väg till framgång än flit och nit, men vågar inte riktigt själva ta steget. Anser i smyg att den här äckliga lilla boken, för att travestera DN, lätt ersätter all kurslitteratur på Journalisthögskolan - men skulle aldrig våga säga det högt.

3. Målgruppen: tycker att boken är rätt okej men saknar kapitlena "Muta en minister", "Kidnappa en konkurrent" och "Döda en kändis". Samt möjligheten att sudda ut författarnas namn och klämma dit sitt eget."


Tack!

Författarhelvetet

När man en gång drömde om att skriva böcker trodde man att det jobbigaste skulle vara att skriva dem, det är det inte. Det är den där helvetiska postproduktion man varje gång tvingas gå igenom. En stressande, påfrestande och mördande jobbig process. Att lämna in själva manuset är bara början, om man då inte skriver helt perfekt och felfritt - vilket jag knappast gör.

Postproduktion förvandlar en kreativ och fri själ till en zombie som drömmer mardrömmar om hur man långsamt druknar i en svart göl av kvävande ord. Den senaste månaden har både Klas och jag vandrat runt på var sitt håll i detta zombielika tillstånd. Han med sin Broder Danielbok. Jag med min bok om piratrörelsen. Vi har knappt hälsat på varandra. Ibland har vi bara råkat stöta in i varandra och för en mycket kort stund vaknat ur ordhelvetet.

Nu är det nästan över. Klas lämnade häromveckan, han var som en dödsdömd fånge som precis hade blivit benådad. Jag avundas.

På fredag skickas min bok till tryck. Jag kan nästan se ljuset.

Den 2 februari kommer den. Två veckor innan rättegången mot Pirate Bay.

Då blir det fest. Ni är bjudna.

Lex Wirfält revisited

På dagens kulturuppslag i Aftonbladet återanvänder Kristofer Ahlström vår lilla Lex Wirfält-ruta i boken. Jag tror till och med att vi hade med Raymond Radiguet-citatet i en tidig version av "Byt namn!".
Ta det för övrigt som en mycket varm bokrekommendation. "Greve d'Orgels bal" är ett kort mästerverk som tyvärr bara går att hitta på biblioteket. Har någon ett exemplar av den enda svenska utgåvan från 1925 så får ni gärna kontakta mig.

En ärlig bok

Jag älskar den här featuren hos webboklådorna. Den som har köpt x, har också köpt y. Storebror och konsumentupplysning i en och samma funktion. Lite fnissig blir jag dock när jag klickar upp Byt namn, ty här har samma person som köpt den lilla rosa också inhandlat Bli en lycklig styvmamma : en ärlig bok. Det är sånt som gör att jag kan gå vidare en dag som denna.

Ordallergi #1: Ty

Något oroväckande noterar jag att ordet "ty" börjar göra en allt starkare comeback i populärkulturpressen. Jag är allergisk mot det. Varje gång jag läser ordet "ty" drabbas jag av flashbacks till min barndoms alla högmässor. Två bokstäver väcker minnen av hur någon äldre gråsprängd präst förklarar exakt hur Gud ska straffa oss arma syndare på domens dag.
Det spelar ingen roll om texten handlar om någon kroatisk musikfestival, lägg in ett "ty" och jag flyttas direkt till betydligt varmare breddgrader än så.

På Bokhora idag

Bokhora MM Anders Rydell Klas Ekman from Bokhora on Vimeo. Bokhora har måndagsmöte med oss. Jag avslöjar bland annat om jag är författaren till Amberville.

Om företagande, skalbarhet och annat matnyttigt

Första gången jag träffade Tobias Nielsén föreföll han mig totalt obegriplig.
Det var i början av 00-talet och han hade nyligen sagt upp sig från en påläggskalvsposition på Expressen.
I stället hade han börjat läsa på Handels.
Det var, som vanligt, jag som låg efter i utvecklingen. I dag har med sitt företag QNB lyckats förena kultur- och ekonomiintresset - och deltar i konferenser över hela världen. Under hösten har Tobias Nielsén dessutom gett ut Micael Dahléns "Nextopia" på sitt förlag Volante, bloggat regelbundet på Kulturekonomi (en av landets bästa och mest intressanta bloggar) och fått sitt andra barn.
Om man ska ta ett exempel på journalister som "gått vidare" är han ett utmärkt exempel, han gjorde det bara lite tidigare än de flesta andra.
När Anders och jag lunchade med honom för några veckor sedan tyckte han att det var konstigt att vi inte anställt några assistenter och kom med en massa bra företagartips som vi härmed delar med oss av i veckans helgintervju:

Du var ju något av 90-talets Björn af Kleen på Expressen, eller hur?
– Finns han på riktigt? Jag som trodde att det var Björn Wimans slaskbyline. Hur som helst var jag nyhetsreporter också och jag var väl yngre. Jag var bara 19 år när Expressen Fredag drog igång och jag började, så Anders Nunstedt fick köpa ut åt mig. I efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag fick rätt stort utrymme i några år, för jag skrev oftast obegripliga och alltid för långa texter. Men cheferna tyckte väl att jag som ung – då – förstod något de inte förstod. Jag lyckades till och med ha ett mittuppslag med en text utan skiljetecken, inspirerad av Tom Wolfe och James Joyce. Helt värdelös gissar jag.

Vad var det som fick dig att lämna tidningen och journalistiken?
– Det var en medveten strategi att inte bara skriva raka, enkla texter. Men det krävde också oerhört mycket jobb. Samtidigt kunde alla gamla polare ta sovmorgon efter sina studentfester och jag hade en bild av att drinkar i plastglas på kårföreningar var något fantastiskt. Jag ville dessutom förstå det jag skrev om, inte bara låtsas som man ofta gör som journalist. Så jag ville plugga vidare. Att jag lämnade journalisten helt beror på att jag inte velat blanda ihop rollerna. Som forskare och rådgivare måste jag kunna vara tyst. Som journalist får jag inte ha egna intressen. Men nu är det ingen som tror att jag är journalist längre, så nu kanske det är dags att börja skriva lite. Någon som har en krönikeplats ledig?

Varför blev det just Handels?
– Jag hade gjort en grej på nöjet om kända personer som gått på Handels: Johan Renck, Alexander Bard, Kristian Luuk, Pontus Enhörning. Så jag tänkte att det verkar vara en bred utbildning som leder till sköna grejer. Men jag hade fel. Utbildningen var inte bred utan just en handelshögskola, även om jag började gilla ekonomi som vetenskap i takt med att jag förstod vad det handlade om. Däremot visade sig möjligheterna vara väldigt många när man väl tragglat sig igenom koncernredovisningen. Det är faktiskt fortfarande en härlig känsla.

Nu driver du analysföretaget QNB och bokförlaget Volante, när vi lunchade för ett tag sedan var du inne på att du, om du frilansat, hade försökt driva en något större organisation än att sitta ensam på ett kontor och skriva texter. Kan du utveckla det där?
– Inte nödvändigtvis en större organisation, men en större verksamhet som försöker jobba mer utanför Sverige. Det handlar för det första om att undvika det provinsiella refererandet – till varandra och rabblandet av vad som sker på sin ort – som många frilansjournalister ägnar sig åt. För det andra skulle jag försöka få skalbarhet i det jag skrev. Översätta texter till engelska och kanske andra språk och sälja in till 20 redaktioner i stället för en. Ett resereportage från Odessa eller en intervju med Paul Auster kan gå på många ställen. För det tredje att bli expert inom några fält som få andra är bra på, för att även få in föredrag och skriva böcker i ämnet. Inte bara i Sverige. Som exempel så egentligen bara för att jag har översatt några texter och skrifter inom min lilla nisch som vi kan kalla kulturekonomi har jag hållit föredrag i Hongkong, Peking, London och New York. Ett tips till: den frilansare som lär sig Excel bra skulle direkt kunna dubbla sin omsättning. Där finns grymma möjligheter för att få fram roliga och bra vinklar.

Vad tror du att de flesta frilansare gör för misstag när det gäller företagande?
– Apropå skalbarhet så verkar många jobba ihop till sin lön genom att göra en mängd smågrejer, typ tips på länkar och lättsteka krönikor. Hur kul är det? Fler borde fundera över hur de kan tjäna pengar smartare. Tidigare nämnde jag att sälja till olika länder. Ett problem tror jag är att många sitter fast i ett operativt träsk där man inte hinner eller orkar se långsiktigt, våga säga nej och kanske starta upp vissa projekt och finansiera dem själv. Det är ju en av företagandets bästa grejer: att starta upp och genomföra saker som man själv har kommit på. Man måste känna att man ha kommandot själv. Även frilansare borde ha en affärsidé och affärsplan, i alla fall uttryckt på en halv A4. Sedan verkar många slarviga vad gäller redovisningsmässiga grejer men det är en sak för sig. Folk snackar om att det är problem med Försäkringskassan om man har enskild firma, men då har man bara styrt upp fel.

Tror du att det lönar sig för en frilans med hyfsad omsättning att skaffa sig en assistent?
– Absolut. Ett annat vanligt misstag är att bara för att man kan göra något, så gör man det. Men fler borde låta andra personer hjälpa till med kvittosortering, hemsidesbyggande, beräkningar och researcharbete. Framför allt på projektbasis när man har mycket att göra. Många verkar vara rädda för kostnader och verkar inte tänka på att sparad tid kan användas till att tjäna ännu mer.

Festsäsong

Det är festsäsong nu. Alla ska ha tidningsreleaser och julglöggmingel. Jag måste säga att jag gillar slutet av året, en inte alltid så produktiv period - men det brukar alltid hända roliga och märkliga saker. Igår annordnade jag den andra Bon futur-kvällen på Berns, den här gången med en av mina favoritkonstnärer Theo Jansen. Efteråt blev det middag och sedan lyckades Hanna Fridén locka in mig, Jerker Virdborg och Pelle Strandberg till Village där vi dansade till sönderklippta nittiotalshits med bratkidsen. Underbart.

Nu ska jag iväg till KRO, KIF, BUS och Fotograförbundets inflyttningsfest. Det må inte se så stökigt ut på ytan, men det är just sådana här fester som alltid slutar illa.

Söta rockers

Jag har fortfarande ett par softa spots för Nirvana och Guns N'Roses. Därför följer jag oregelbundet Krist Novoselics och Duff McKagans kolumner på Seattle Weeklys hemsida. Hur ska man annars få reda på hur gamla rockhedonister gör när de tvingas tala sex med sina döttrar?
Det här inlägget på den Novoselics om VMA 1992 blir lite extra kul eftersom McKagan dyker upp i kommentarstråden och ber om ursäkt för att han öste en massa okvädningsord över Nirvana-medlemmen backstage.
Jag tycker att det är lite trösterikt att se hur två gamla basister i två lika mytomspunna dekadenta band verkar ha blivit ett par väldigt artiga äldre herrar.

Humornivå

Idag har jag sprungit mellan studiorna i radiohuset, först för att tala om mitt favoritämne här och sedan för det här med Gedin och Schulman. Gillar Nya Vågen, mest för att samtalstonen är så lugn och reflekterande. Blev ett roligt samtal. Har lite svårt att förstå varför Alex Schulman uppfattas som så elak. I en internationell jämförelse är humornivån rentav naivt snäll. Men taket för elakheter är så låg i Sverige.

Har ofta funderat på hur ett svenskt avsnitt av South Park skulle se ut. Filip och Fredriks Myggan blev ju utskällt bara för att Bengt Magnusson tafsar på Tone. I ett svenskt South Park skulle Carl Jan Granqvist tillaga och servera en stek på Kronprinsessan på Nobelmiddagen, Svenska Akademin skulle vara en furrysekt som kidnappar och gruppvåldtar mumintroll och Filip och Fredrik skulle tävla om att tränga rakt upp i rektum på Oldsberg.

Kanske lågt, men ändå.... tolerant.

Jag råkar dock ha en väldigt låg humor, inte så sofistikerad.

Det klokaste som sagts?

Anledningen till att jag inte bloggat på länge är ett stort antal deadlines, minimal tid och att jag fortfarande inte lyckats bestämma mig om Björn Ranelid tar "Byt namn!"-taktiken för långt i det senaste avsnittet av Beckman, Ohlson och Can?
Jag tänker förstås på när han avslutar med orden: "det jag säger nu är det klokaste som sagts i teve på trettio år".

Arbete och sånt...

Igår besökte jag SweCults konferens i Linköping. En hel del kulturekonomi, bland annat av den fd kulturjournalisten Tobias Nielsén och Emma Stenström som tillsammans driver den intressanta bloggen med samma namn. Emma är förresten ordförande för SweCult.

Jag tycker det är lite märkligt att konstnärer ofta beskriver sin arbetssituation som unik och extra utsatt. Den att hela tiden arbeta som frilans och med tillfälliga projekt. Det måhända att villkoren är extra dåliga för konstnärer, men det är ju faktiskt så att de arbetar på ett sätt som allt fler människor kommer göra - inte minst i mediebranschen så som vi beskriver i boken. Felet är att man inte ser styrkan i detta utan hela tiden fokuserar på de negativa aspekterna, som naturligvis inte bör ignoreras. Men som jag ser det finns det långt fler möjligheter att arbeta på detta sätt än nackdelar. Den viktigaste är att ha kontroll över sitt eget arbete.

Jag tror det är fel att endast betrakta frilansaren är en produkt av en negativ marknadsutveckling. Jag tror att fler helt enkelt föredrar att arbete som frilans och på projektbasis. Åtminstonde är det den känsla jag får när jag talar med fast anställda vänner. De talar alla om att det snart är dags att gå vidare.

Lex Wirfält Revisited

Som anonym påpekar nedan, Wirfält fortsätter att vässa sin talang: "När man pratar om den svenska Glasvegasjournalistiken känns den svenska Barack Obama-journalistiken aldrig avlägsen."

Han klumpar samman alla Obama och Glasvegas-fans och spolar nonchalant ner dem i toaletten. Kanske kan man dock tycka det är väl lätt att dissa Obama och Glasvegas. Det är som när Bert Karlsson skäller ut mattanter, bara mindre underhållande.

De första tvåhundra åren...

Igår tog jag och Per Styregård en liten runga förbi Sällskapet och åt ostron och drack champagne. Har aldrig varit där förut, en mycket märklig plats. Jag fann det mest märkligt att en herrklubb hade så mycket porslin på väggarna, men vid närmre tanke kanske inte.

Mest roande fann jag ändå undertiteln på klubbens bok om sin historia: Sällskapet - de första tvåhundra åren.

Bara sådär.

Coola fester

Innan jag blev redaktör föreställde jag mig ofta att man som redaktör skulle bli bjuden till en massa coola fester. Fester, visst blir man bjuden till dem. Men då hade jag ingen aning om hur deprimerad man kunde bli av att gå igenom sin dagliga skörd av inbjudningar. En vardag där ens post spammas av inbjudningar till ett ännu ett event för en drickbar massageolja, provsmakningar av hallonglögg, kreditkortspartyn och nya solskyddserier presenterade av pensionerade Fröken Sverige-deltagare. Det är helt enkelt inte värt den själsliga mödan att gå igenom alla dessa för att finna några få guldkorn.

Jag har aldrig blivit nere för hatmejl, men en sådan här inbjudning (ovan) kan få mig att vilja sjunka ner i Årstavikens kalla djup. Jag läser:

"Dockteatern Sytkyt: Sampo Lappalainen

Det var en gång en lapp och en lappgumma. De bodde långt borta i Lappland...

I Sytkyt-teaterns ambitiösa dockteaterversion ingår också exotisk joikmusik av Angelin tytöt.

Välkommen!"

Yeeh party...

PS: Jag har inget emot samer.

Hets

Måste beklagar den klena aktiviteten här på bloggen. Både jag och Klas har kastats in en väldigt intensiv produktionsperiod. Förutom en massa frilanstexter så ligger vi i slutarbete med varsitt bokprojekt som ska komma ut i början av nästa år. Vi håller även på och förbereder en antologi som vi hoppas ska utkomma precis innan bokmässan i Göteborg nästa år.

Dessutom har jag (trots mina tidigare principer) tagit över redaktörskapet på Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären efter Martin Aagård. Så nu ligger jag även i produktion där. Ska tillägga att det är en fantastisk tidning att göra. Martin har gjort ett superjobb och utvecklat den till att bli, i mitt tycke, Sveriges roligaste och intressantaste konsttidning.

Begåvade skribenter och fotografer når mig på anders@kro.se

Trots allt arbete lovar vi dock lite mer aktivitet här. Vi kommer förhoppningsvis snart även presentera planer på att flytta och utveckla bloggen i ett nytt forum.

Ikväll

"Hur lyckas man i journalistbranschen?
På tisdagen den 18:de november klockan 19:00 kommer författarna till boken "Byt namn!", Anders Rydell och Klas Ekman, till UF och föreläser om hur man lyckas inom journalistyrket. Boken har blivit uppmärksammad och författarna jobbar eller har jobbat för bl.a Bon, Arena, Filter, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. På tisdag kommer de alltså och delar med sig av sina tips och knep. Du är varmt välkommen dit! Vi kommer att hålla till i Ekonomikum sal A144.

Utrikespolitiska föreningen i Uppsala"

Kritisk massa

Till junketjournalistikens försvar…

… eller kanske inte.

Men jag måste säga att jag gillar den nya vanan från film- och tevebolag att ge en utskrifter från intervjuerna.
Visst, det är lite "storebror ser dig" och det har blivit svårare för desperata journalister att omtolka citat, men man slipper ju anteckna. Tyvärr återstår översättningsarbetet fortfarande, men det är säkert en liten detalj som snart kommer att åtgärdas.

Varje gång jag läser om ännu en amerikansk reporter som lämnat in sina inspelningsband för utskrivning så dör något inom mig.

Excentrikern på utdöende?

Kulturexpressen snackar murvlar i sitt senaste program och "Byt namn!" flashar förbi lite snabbt. Björn Wiman och Natalia Kazmierska diskuterar bland annat om bristen på excentriska journalister med Olle Lidbom, Annette Kullenberg och Johan Hakelius.
Rent personligen tror jag att excentrikerrollen blivit lite för svår att vårda, intresserade läsare har redan lika bra koll på omvärlden som journalisten själv. Tidigare gick det att vara något av en upptäcksresande som reporter, nu blir det snarare så att vårt jobb blir att försöka sätta saker i nya oväntade sammanhang. Skillnaden kanske kan upplevas som obetydlig, det handlar fortfarande om att försöka presentera nya insikter, men jag tror att delar av en Jolos exklusivitet berodde på att han ständigt rapporterade från platser och om händelser som läsekretsen inte redan kände till och kunde få information om på andra håll. Åtminstone inte lika lätt.
Man lärde känna världen genom honom och i gengäld kom han att förkroppsliga den världen. Därför behövde han och hans gelikar inte heller påpeka sin särart, vilket blivit en väldigt vanlig metod bland journalister som idag försöker ge sken av att vara speciella.
Nu för tiden görs dessutom 90 procent av allt arbete vid skrivbordet, det är lite svårt att glamourisera.

Glamomam!

Får en länk av Eric S. Det här måste vara en viktig vändpunkt. Modebloggtjejerna börjar att skaffa barn. Går det inte märka en viss attitydskillnad jämfört med den förra mediegenerationens ångest över barnafödandet med sina militanta barnböcker Uppdrag Pappa/Mamma?

För modeblogg-generationen verkar det inte värre att föda ett barn än att spilla ut en latte: "bara tjong - unge ut - pang - fixa käk till Lillan - inga problem."

Jag väntar spänt på den nya generationens böcker om barn. Elin Kling skaffar barn och skriver Babyglam.

Som Eric påpekar, Cecilia har ändrat bloggen från modeblogg till Glamomama.

Avslöjande

Upptäckte för ett par veckor sedan att Sveriges bästa rubriksättare, Expressens Nils Schwartz, börjat blogga. Byt namn! kan nu avslöja att detta är helt i strid mot tidigare besked från Nils, eller Nisse som andra [kultur]bloggare respektlöst brukar kalla honom. Här följer vår autentiska mailkonversation från 2005:

Hej Nils,
även om det kanske inte var meningen var det med stor glädje jag läste
ditt farväl till krogrökningen i dagens tidning (Läs: på nätet).
Journalistik när den är som bäst. När ska du börja blogga?

/stefan

När det blir tillåtet att röka på krogen igen.
N

Yeees

Jag måste erkänna att jag inte varit helt nöjd med hur vi nått vår kärnmålgrupp. Men när jag nyligen fann det här inlägget så insåg jag att vi faktiskt har lyckats. Smink, skor, Bodyshop, Byt Namn. Helt rätt.

Det undermedvetna vs ME

Klockan halv sex i morse vaknade jag och kunde inte somna om.
Anledningen var en dröm där en kollega lurat ut mig i en skog för en intervju. Vi gick längs en lång stig tills vi kom till en glänta. Där ryckte han fram en diktafon.
– Ingen tycker att du är bra. Hur känns det?

Jag hann inte ens angripa hans intervjuteknik innan jag vaknade. Nu hör det förstås till saken att jag har prestationsångest för en text jag håller på med, men va fan - ska ens undermedvetna verkligen få hålla på så här?

"For Christ's sake, a child watches her mother beaten to death on the steps of a church."

Under tre dagar har Jonas Cramby och jag suttit stilla och lyssnat på Robert McKees Story-seminarium på ett hotell ute i Sollentuna.
McKee var ungefär som han framställs i "Adaptation". Då och då brusade han upp - och när jag gjorde en kort intervju med honom fick han tokspel över att jag råkade använda uttrycket "art movie". Han sa att det var precis som när Sarah Palin talade om "real americans".
För ett kort ögonblick kände jag mig precis som Charlie Kaufman när han blir utskälld i filmen.

Föreläsningarna pågick från nio till halv nio och halva Sveriges kulturelit var där. En sak slår mig alltid när jag tvingas tätt ihop med kulturarbetare, de har fruktansvärt dålig koll på sin fysiska omvärld. Under rasterna var det ganska trångt i gångarna och i den lilla lobbyn och det ägde rum en hel del kollisioner med folk som ändå rörde sig i full fart.
Kaffe spilldes, vatten skvätte, småkakor krossades. Men det verkligt intressanta är att när en kulturarbetare går rakt in i en annan person så fortsätter han eller hon bara att gå. Det tar uppskattningsvis tio till femton sekunder innan kulturarbetaren uppfattar "hindret".
Ber han eller hon då om ursäkt? Självklart inte, de får bara ur sig ett förvirrat "ehrrrh" och går rakt in i någon annan i stället.

Varför är de på det viset?

Svar

Öppet brev

Yes We Can

Idag är en vacker dag på vårt lilla Literati-kontor. Doften av bränt kaffe. Damm i hörnen. Och ett bud som då och då knackar på rutan för att lämna av en mobiltelefon eller en dvd-box. Sam åker till en tv-studio för att såga Gears of War 2. Klas snörvlar till Obama-talet. Och jag pillar ihop de sista raderna på nya boken som snart ska till Ordfront. Det är en bra dag.

Caroline Hainer guidar: Förgör din fiende

Målet är att samla så mycket material som möjligt så att du kan få ut en läsbar artikel av ditt möte. Många gånger svårare än man anar. Här är mina bästa knep.

1. Anta att alla andra runt bordet kommer att sabba intervjun om de får chansen att yttra sig. I nio fall av tio stämmer det. Därför måste du se till att få in första frågan, då har du i alla fall stoff till en notis, om allt annat skulle gå fel. Inled gärna med ett ”How are you?” precis när intervjuobjektet satt sig ned, så att han kan hitta dig och möta din blick innan frågan ställs.

2. Tala högt och tydligt så att din, i förhållande till de andra, fina engelska står ut. Det gör att intervjuobjektet förstår att han kan snacka som vanligt och inte förenkla eller använda teckenspråk.

3. Ställ relevanta frågor. Kan tyckas som en självklarhet men är inte i junketsammanhang. Också en sak att komma ihåg.

Två män och en tidning

Förra veckan var det lanseringspartaj för den nya Egmont-tidningen Food. Männen bakom mattidningen för män heter Mattias Falk och Anders Olsson. Här berättar de lite om receptet bakom Food.

När fick ni idén till tidningen?
Under ett toalettbesök i augusti förra året var Olsson utlämnad till den enda litteratur som fanns tillgänglig – ett gäng mattidningar. Efter besöket (som för övrigt gick väldigt bra) frågade han sig varför han inte var intresserad av lektyren, trots att han är intresserad av mat. Slutsats: Det finns massor av mattidningar, men ingen vänder sig till män.
Eftersom vi på firma Olsson & Falk länge har varit övertygade om vår egen förträfflighet – men inte haft ett forum där vi kunnat uttrycka den – så tog vi chansen.

Hur säljer man egentligen in en tidning?
Med en tydlig idé, en konkret och realistisk budget, en affärsplan, en fil kand i Powerpoint och ett aldrig sinande tålamod, så räcker det med åtta månaders tjat – sen är man hemma.

Finns det någon fråga som förlagsledningen alltid ställer som man ofta förbisett som journalist?
“Visst, men frågan är vilket nettoresultat det ger på TB2-nivå.”

Hur gick marknadsundersökningen till?
Olsson frågade Falk om det var en bra idé. Falk svarade ja. Resultat: 100 procent av män i åldrarna 28-30 vill läsa en tidning om mat.

Vilken tidning skäms ni över att ni läser?
Olsson: Lantliv – snickarglädjepornografi majore.
Falk: FOOD – jag har läst den alldeles för många gånger för att kunna hålla mitt galopperande ego i schack.

Vad har ni för strategi för att komma över en eventuell flopp?
Flopp? Vi säger som General Patton: Failure is not an option.

Tisdag 21.00…

…spelar Jonas Cramby och jag skivor på Nada. Alla är förstås hjärtligt välkomna förbi.
Det blir skäggigt.

Ax till limpa

På Atlas är man som författare med i hela bokprocessen. Allt från skrivande, val av fotograf, formgivare och illustratör till utskick och pr. Här ser ni Klas och Anders posta böcker till bloggare och journalister, vad vi kan kalla den andra vågen. Se så glada de blir när de lyckas lägga breven i rätt låda!

Land vs stad

Ännu en trevlig recension från landsbygden trillar in, den här gången från Hallands Nyheter. David Hylander skriver om boken att "Som självhjälpsbok för unga journalister är den däremot utmärkt. Rydell och Ekman ger svar på två viktiga frågor: Hur överlever man i den där djungeln, och vad har man där att göra över huvud taget?"

Därmed vågar jag på mig en kort analys. Alla recensioner från tidningar utanför Stockholm har varit positiva, medan de som själv sitter insyltade i mediegeggan har varit mer avvaktande. Vad kan man dra för slutsats av det?

Konsensushelvetet

Pär Rådströms roman ”Sommargästerna” börjar med att författaren får höra talas om en Paul Renberg. Renberg har inte bara samma initialer som författaren utan verkar också leva ett tämligen identiskt liv. Ju mer Rådström får reda på om Renberg desto svårare får han att skilja sig själv ifrån den andre.
Jag kom att tänka på ”Sommargästerna” när jag läste det där inlägget på Vassa Eggen om Stuff journalists like.
Den amerikanska sajten är kanske en smula typisk för just USA, men jag flinade lite åt Olle Lidboms svenska version. Den och de flesta kommentarerna var ju ganska på pricken. Men någonstans väckte den också lite ångest. För det känns som att jag knappt gjort något annat än att hålla med mina branschvänner den senaste tiden. Kanske är det ett resultat av att jag varit ute en hel del för första gången på en rätt lång tid, men det känns som att åtminstone min lilla klick i den här lilla stan blivit nästan bisarrt homogen. Alla går på samma restauranger, väljer samma mat, samma viner, intresserar sig på samma sätt för det amerikanska presidentvalet, gillar samma teveserier, återupptäcker samma författare och berömmer varandras förvillande lika skor. Det unika är att det inte längre går att säga vem som var först, alla verkar även utveckla sina åsikter samtidigt.
På eftermiddagen gick jag ner till Spelslussen här i Gamla Stan för att hämta ut ett paket med den nya George Plimpton-biografin. Samtidigt som jag passerade Brända tomten fick jag ett samtal från en kompis som sade sig vara på väg att hämta ut samma bok.
Jag fick ur mig något om att det var en rolig slump. Han höll förstås med, men jag tror inte att någon av oss menade det vi sade. Vi var alltså lika även där.

Vi äntrar Stureplan

Klas och jag tipsar om våra vanor på Stureplan.se. Läs här.

I framkant

En hälsning från Anders "PC i framkant" Rydells webbsida.

Resumé

Ikväll kl 18:00 kan du se oss tillsammans med den här mannen på Tv8. Vi ger en journalistutbildning på 5 min.

Lill-Tumba

I går var det release för Annette Kullenbergs biografi om Marianne Höök, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Tillställningen var på Kristallen/Pelikan. Under kvällen höll Annette ett tal till oss på förlaget (Något att ta efter, Anders? Klas?). Det var fint. Annette liknade oss vid "Tumbaligan", ett småkriminellt gäng aktivt på 50-talet. På något sätt fick hon ihop det. Richard Herold (t v) var Tumba-Tarzan, gruppens ledare, jag var Lill-Tumba (eftersom han var "rundare") och Stefan Ingvarsson var Lill-Tarzan. På bilden syns också Klas Ekman, dock utan smeknamn.
Annette skrattade för övrigt gott åt Byt namn! när hon var uppe på förlaget häromsistens. "Vad är det för fel på dom här?" sa hon upprepade gånger. Ända tills hon hittade informationen att Anders var från Bankeryd, vilket för henne var svar nog.

Konsten att göra en lista

På senare tid har jag talat mycket listor. Jag älskar listor. Att göra listor har nästan blivit ett självändamål. För listfetischister som mig finns det ju bara en bibel, David Allens Få det gjort!: svart bälte i vardagseffektivitet. Men den är ganska hardcore, skulle nog säga att man klarar sig bäst med ett par grundläggande tips:

Sönderdela
Var aldrig abstrakt, alltid konkret. Sönderdela alla uppgifter i sina beståndsdelar.

Få en bra start
Börja dagen med många lätta saker, det är få saker som motiverar så mycket som att stryka halva listan på en timme. Flyt.

Misslyckas inte
Gör inte omöjliga dagslistor. Att allt för ofta misslyckas med sina mål sänker motivationen.

Skilj på uppgifter
Gör olika listor för kortsiktiga och långsiktiga mål. Allt på arbetslistan bör kunna klaras av inom en dag.

Någon som har fler tips?

Pillermissbruk

Idag fick ett mycket efterlängtat paket: mina piller. Sedan mitt lager av vitaminer, mineraler och omega 3-tabletter tog slut häromveckan har jag fruktat att jag närsom ska falla ner död. Men idag kom den, mitt Oriflame WellnessPack. 21 små påsar med livgivande innehåll. Jag är en ivrig pillerknaprare. Man kan väl säga att Klas och jag har lite olika syn där. Klas tror på meditation, jag tror på kemikalier.

I nya numret av Bon har jag plitat på en 10-sidig artikel om strävan efter evigt liv. Skriver bland annat om futuristen Ray Kurzweil som för ett par år sedan gav ut boken Fantastic Voyage: Live Long Enough to Live Forever tillsammans med livsförlängardoktorn Terry Grossman. Boken uppmuntrar gravt pillermissbruk. Kurzweil tar så många piller dagligen att han har en person deltidsanställd för att sortera dem.

Babbelmänniskan

Jag befinner mig på resande fot, den senaste tiden har jag flackat runt över hela Stockholm från det ena mötet till det andra. Jag har blivit fet på termoskaffe och mazariner.

Jag försöker samla alla dessa mötet under några intensiva veckor, mellan perioder av produktion. Helt enkelt för att det finns problem med dem. Ett är såklart att man sällan får betalt för dem direkt, förhoppningsvis indirekt eller i framtiden.

Men det värsta är att möten gör någonting med psyket. Man sitter och pratar och pratar och pratar tills hjärnan mosas sönder till en rörig gröt. Man tappar fokus, blir okoncentrerad, störd. Det jobbiga är att när hjärnan väl bubblar går den inte att stoppa. Åtminstone jag finner det nästa omöjligt att skriva något under dessa perioder. Att ha ett möte tidigt på morgonen har förstört många dagar. Man blir en mötesmänniska. Man vill helst gå runt med en kopp kaffe och prata.

Så fort jag sätter mig vid en dator börjar jag digitalbabbla, googla, besöker facebook och läser meningslösa bloggar.

Jag skulle nästan säga att man blir möteshög. Det är en fasa - att förvandlas till denna babbliga människa. En människa som kan prata - men inte skriva. Det måste vara ett chefredaktörsyndrom. Man blir impotent. Jag vet många. Till slut kan man inte ens få ur sig 1000 tecken till en ledare.

Jag babblar nu. Eller hur? Fan. PUNKT

Aldrig utan mina vänner

En viss herr Anton klagar i en kommentar under intervjun med Kristofer nedan på vårt rövslickeri, jag antar att han är här för att lära sig någonting. Så Anton - lyssna nu. Att slicka sina vänner i röven är nämligen något av en nödvändighet - jag beklagar att vi inte gjorde mer utrymme för detta i boken. Men det är knappast någonting nytt, utan en väldigt fin gammal tradition som troligen först dokumenterades i Grekland, 400 f.kr. Alla som har läst Sokrates vet ju hur ymnigt och oblygt han har namedroppat sina bekanta in i evigheten.

Frilansjournalister tenderar att leva som ensamvargar, det är inget vi rekommenderar. Att bygga en krets av kreativa, likasinnade är lika nödvändigt som väldokumenterat framgångsrikt. En krets som kan boosta, kritisera, hylla, marknadsföra och inspirera varandra. En majoritet av världens stora konstnärer, författare och kreatörer har mer eller mindre varit löst knutna till en sådan krets - även om ensamvargarna såklart även finns. Ensamheten har ju dock sin baksida, bitterhet.

Så från Bloomsburygruppen till Bokhororna. Ensam är aldrig stark.

En fråga om klass, kanske

Jag är mycket oroad över det här att både Klas och min dator har kraschat inom en vecka, det är nästan lite spökaktigt. Våra följedragare var inte direkt några medierookies. Klas MacBook har till och med långt fler flygtimmar än vad jag har. Den har sett flodhästar och elefanter och nästan nått Machu Picchu. Jag har inte haft ett lika kärleksfullt förhållande till min lilla LG, även om jag faktiskt skrev en krönika i Bon en gång om hur attraktiv den var. Men på senare tid har kärleken falnat. Kanske är det Mac vs PC-grejen. Mac-användare tenderar att utveckla ett nostalgiskt förhållande till sin dator.

På grund av min uppväxt skulle jag aldrig kunna skaffa en Mac. Jag såg knappt en Appledator innan jag flyttade till Stockholm. Det är väl på sätt och vis en klassfråga, eller? Eller kanske ännu tydligare, land vs stad?

Vilket kanske förklarar varför Klas lade in sin på rehablitering medan jag tog ut min i skogen och sköt den.

Recension

Vi får en trevlig recension i VT, som även poängterar en sak som vissa tycks ha missuppfattat:

"Vill man veta hur man skriver en nyhetsartikel, lär sig intervjuteknik, etiska spelregler och andra normer får man dock leta någon annanstans. Men eftersom de böckerna redan har skrivits fyller Ekman/Rydell ett tomrum. Och de gör det bra."

Det svåra med textkritik

Min bilskollärare kallades bakom sin rygg för Apelsinkäften. Han var en enorm man som jag aldrig hörde yttra ett enda positivt ord, allra minst om min bilkörning. 

Apelsinkäften lärde mig en väldigt viktig, och för mina föräldrar mycket, mycket dyr läxa om kreativitet och prestationer.

Jag körde säkert 47 lektioner för Apelsinkäften innan han en dag var sjuk och en tjej tog över som vi kan kalla för Petra, eftersom hon faktiskt hette just så. Petra hade den lilla egenheten att hon alltid såg något positivt även i de mörkaste av stunder. Var en vänstersväng fin så sa hon det, även om inte underlät att påpeka att jag precis därefter höll på att köra över den lokala alkoholisten Jultomten. 

Det krävdes bara några lektioner till med henne innan jag var redo för uppkörning. Alldeles innan det var dags att gå ut till bilen mötte jag Apelsinkäften som bara skakade på huvudet och förklarade att "detta kommer aldrig att gå, Klas". Men det gjorde det och min första egna körning gick förbi bilskolan där jag gjorde fucken åt min gamle lärare. Tyvärr stod han djupt försjunken i några papper och missade det hela.

Dagens motsvarighet till bilskollärarna är de kollegor som får läsa ens texter innan de skickas iväg till tidningarna som beställt dem. Och det är precis lika svårt att hitta rätt där. En del är precis som Apelsinkäften, negativa typer som nöjer sig med att påpeka fel på ett osmidigt vis. Kanske är det en smaksak, kanske finner de någon sorts tjusning i någon sorts textmässig motsvarighet till de så omtalade ömma slagen över munnen. De är kanske inte direkt onda men definitivt de allra farligaste, för de sänker ens entusiasm och ibland hela slutresultatet. 

Andra är enbart positiva. De ser aldrig några hinder och hejar glatt på även när man är på väg att köra över Jultomten.

En tredje typ är bara genuint ointresserad.

Idealet är en person som ser lagvidrigheter och strukturella feltänk men också bemödar sig om att notera en vacker sväng. 

Jag söker fortfarande min Petra.

Intervju med Sveriges Zelig: Kristofer Ahlström

Nyligen förgyllda han vår releasefest med ljuvlig gangsta, vår kära kollega Kristofer Ahlström. På många sätt är han en gåtfull man, denna gotlänning. Klas och jag har länge misstänkt att Kristofer kanske är den som följt råden i Byt Namn allra striktast, sedan han fick glutta på ett första utkast av boken har nämligen hans karriär tagit ordentliga kliv uppåt. Främst som skapare av en av Sveriges största nöjesbloggar. Vi frågar.

Du var en av de som fick läsa första utkastet och märkligt nog har din karriär skjutit i höjden efteråt. Kommentar på det?
– I samma veva jag lärde känna Anders Rydell insåg jag hur meningslöst det är med blygsamhet om man vill klättra uppåt. Boken är på många sätt formuleringen av exakt den tanken.

Du har ju bland annat tagit åt dig lite mer av äran för Jonas Crambys Jonas Joggar-blogg på Marathon.se än vad du ärligt talat har befogenhet till. Stortartat! Var det medvetet?
– Det sägs att amatörer lånar och genier stjäl. Så om jag stjäl från ett redan certifierat geni som Jonas Cramby måste det väl på något sätt göra mig till ett supergeni? Sen ska det väl sägas att det inte var Jonas Joggar-bloggen jag tog äran från - redaktören trodde att jag var del av Marathon des Sables-gänget som ska springa 26 mil i öknen. Jag ville bara inte göra honom besviken.

Vad är dina bästa råd för att locka en stor skara läsare?
– Alex Schulman sa till mig en kväll, "Varje gång du känner att det isar i kroppen och du tänker, 'Det här borde jag inte skriva' så är du på rätt spår". Men jag pallade nog aldrig att göra det där hela vägen. Jag har över huvud taget varit dålig på att följa de gyllene bloggreglerna - jag är inte särskilt privat eller avslöjande och jag känner sällan något behov av att hoppa på någon eller vara särskilt elak. Jag försökte göra en blogg som var dumsmart. En blogg där de smarta sakerna fick gå undercover. Och jag tror det funkade rätt bra: en läsare sa att hon tyckte jag "skriver smart men att man inte behöver vara smart för att fatta det". En programförklaring så god som någon.

Hur många inlägg bör man göra per dag för att få många besökare?
– Minst fyra. Helst sex, sju stycken. Vilket givetvis är helt omöjligt att genomföra i längden om man samtidigt har minst ett heltidsjobb att sköta vid sidan av. Men jag gillade tanken på att rusa huvudstupa in i bloggosfären och sen krascha ut på andra sidan. Det har varit en fantastisk tid.

Hur påverkar egentligen bloggen ditt privatliv? Kan man leva normalt med ett sådant där monster?
– Nej. Man blir paranoid, egocentrisk, får prestationsångest och ett bekräftelsebehov som växer exponentiellt. Jag har även märkt att jag börjat bete mig mer som "Kristofer Ahlström" än mitt riktiga jag, om du hajar.

Svara ärligt, ska du verkligen sluta när du gjort dina 100 inlägg?
– Jag kommer inte blogga mer på Stureplan.se när jag gjort mina sista 100 inlägg.

Jag rådde dig ju att skaffa en fiende, har du gjort det ännu?
– Det behövde jag inte. Folk skaffade sig gladeligen åsikter om mig ändå - vilket i mitt fall medförde att mina största ekonomiska bundsförvanter blev Blondinbella och hennes åkomma till pojkvän. När hon satte mig på sin utelista sköt besökssiffrorna genom taket.

Var ser du dig själv karriärmässigt om tio år?
Då är jag chef över Hugo Rehnberg och tvingar honom att kalla mig för "Mr Miyagi".

I samband med att du lämnade Aftonbladetbloggen och började skriva för Stureplan i stället möttes du av kritik i kommentarerna. Någon klagade på att du ju skrivit så oerhört kunnigt om hårdrock i något fanzine - men sedan har du ju claimat en massa andra ämnen - från gangsta rap till löpning. Är du svensk journalistiks svar på Woody Allen-karaktären Zelig?
– Säg det snarare såhär: om jag hade levt under Renässansen hade Dan Browns bok i dag hetat "Ahlström Koden" (särskrivning avsiktlig).

Datorhaveri. Hjälp! HJÄLP!

Är det någon som vet hur man väcker en Apple MacBook som hamnat i koma? I så fall kan du bli min allra bästa vän i världen.

Detta har hänt: Jag satt och jobbade med en text i eftermiddags. Datorn hängde sig. Jag startade om. Datorn visade vitskärm med Apple-logga och står sedan dess bara och tuggar och tuggar och tuggar.

Detta har jag försökt: Flera vanliga omstarter. Kringla+alt+P+R+startknapp. Utplockat batteri (sedan insatt i igen efter en stunds vila). Ännu fler omstarter+tålig väntan. Otålig väntan och diverse slumpvis utvalda svär- och könsord.

Inget har fungerat. Samma dumma mjölkiga skärm. 

Vad ska jag göra?

P.S. Om någon undrar så skrivs alltså inte detta på min egen dator.

Att skjuta saker framför sig

För en dryg vecka sedan skrev Jan Gradvall om prokrastinering i DI Weekend. Jag antar att de flesta journalister känner igen fenomenet (eller vad man nu ska kalla det, jag har inte druckit mitt morgonkaffe idag).
Det är också, har jag förstått, den största anledningen till att folk inte vågar sig på en frilanskarriär. Man lever i någon sorts tro på att man blir lite mer effektiv i en redaktionsmiljö där det inte går att smita undan från chefer eller andra kollegor som behöver ens material.
Men under mina år som redaktör flyttade jag i stort sett allt skrivande till kvällarna, eftersom jag upplevde det som att jag skulle kunna arbeta mer ostört då. Resultatet blev att jag jobbade en betydligt större del av min fritid än vad jag gör idag.
Det betyder inte att jag på något sätt har slutat att prokrastinera. Ju högre ambitioner jag har med ett jobb, desto större är risken att själva skrivandet skjuts upp till sista stund. Antagligen för att ha tidsbrist att skylla på ifall artikeln inte blev riktigt lika bra som jag hoppats att det skulle bli.
På sistone har jag försökt att dela upp varje jobb i minimala beståndsdelar för att bli effektivare, vilket faktiskt har gjort hela processen en smula lättare.
Hur gör ni?

Skvallerfesten

Igår var vi på en fantastiskt rolig och mycket generös tioårsfest för Dagens Media, vars chefredaktör Fredrik Svedjetun håller i "Byt namn!" på bilden. VA-journalisten Emanuel Sidea försökte få oss att köpa hus i Turkiet och bli grannar med Felix Herngren. Bokhoran Johanna Ögren som var besviken på att hon inte fått en bok (något vi genast ska ordna) och den älskvärda Popjunkien ifrågasatte vår Viktor & Rolf-look.

Vi hängde även med Niclas Rislund som avslöjade hemliga planer på att höja sitt skrivbord på Dagens Media för att han, i sin nya roll som redaktionschef, ska kunna se ned på de andra på redaktionen. Reportern Ola Eriksson berättade att klippet med Anders och mig var ett av de mest sedda på sajten. Det var Ola som skötte det finfina kameraarbetet och zoomade in mina flikar.
I korridoren höll Daniel Nyhlén en mycket underhållande utläggning om Göran Persson.

Apropå politik. Leif Pagrotsky kom också fram och berättade att boken var den enda han läst av alla de han fått bokmässan.
Vi frågade förstås varför.
– Den var rosa, sa Pagrotsky.
– Vad tyckte du då?
– Skrämmande!
En stund senare berättade han om att han en gång velat riva vårt Nationalmuseum, men att ingen hade tagit honom på allvar.

P.S. Tidningen har kanske landets mest skrämmande kommentarstrådar men själva DM-redaktionen måste vara en av de trevligaste i riket.

Vill du ha jobb?

Någon dag efter bokreleasen drog min lilla röda laptop sin sista suck, men nu är jag på banan igen med en snabbare, snyggare och bättre livskamrat.

I varje fall. Vi håller på och planerar en rolig och storslagen sajt och letar nu efter en duktig webbsnickrare som kan hjälpa oss att ro iland projektet. Vill du ha ett roligt jobb? Hör av dig till oss på fest@bytnamn.se

Gästblogg: Den förändrade tidsuppfattningen hos frilansare

Jag heter Jonas Cramby, jag är skribent och formgivare (bla av den här boken) och om man vill kan man se mig som en av de första offren av den så kallade Byt Namn!-effekten. Som ni kunnat läsa i ett tidigare inlägg här på bloggen blev jag så inspirerad av ett tidigt utkast av boken att jag sa upp mig, köpte en kaffebryggare och började frilansa.

Jag har nu jobbat i mysbyxor i cirka två månader och trivs otroligt bra. Det enda negativa jag kan komma på är den totalt förändrade tidsuppfattningen man får som frilansare. Jag upplever det som en slags stationär jetlag. Jag är helt förvirrad. Jag kan gå upp klockan 8.00, sätta mig vid datorn och plötsligt är klockan 15.00 och min hund står vid dörren med benen i kors. När det blir läggedags, känns det som om det är lunch. Tid är inget absolut längre, det är nånting oberäkneligt, som en bipolär flickvän.

När jag som tonåring läste Joseph Hellers ”Moment 22” var det särskilt ett stycke som gjorde starkt intryck. Huvudpersonen Yossarian gillade att spela biljard eftersom det var det tråkigaste han visste och på så sätt gick tiden långsammare och det kändes som om han levde längre. Nu när jag aldrig har det långtråkigt längre har jag börjat leta efter min biljard.

Och jag tror att jag hittat den: att fika. Jag har alltid tyckt att det är sjukt tråkigt att fika, men nu försöker jag göra det så ofta som möjligt. Helst på Valand. Det är fint, nära, de har ingen wifi och det kanske är den plats på jorden där tiden går allra mest långsamt.

Hur gör ni?

Förlåt Martin, du är ingen babian

Vår kära fotograf Martin Vallin uttryckte under söndagsmiddagen sitt missnöje med texten längst ner på s 58 i Byt Namn! Vi ber om ursäkt, vi menar inte modefotografer - även om den stämmer in på många även där. Men knappast på Martin, denna intellektuella mästerfotograf.

"Babianen
Fotograferna, alltid obekymrade och har dessutom aldrig riktigt en aning om vart de är på väg. Medan gasellerna stressar ihjäl sig sitter fotograferna och pratar snus, sex och semester. Saknar tidsuppfattning och intellekt."

Frilansrädslor

På sistone har jag talat med många fast anställda journalister som vill hoppa av och bli frilans. Och jag talar inte om gröngölingar, utan människor med ett decennium eller mer i branschen. I princip alla uttrycker oro för samma saker, nämligen:

Företagsekonomi
Är det något journalister är rädda för så är det praktisk ekonomi, journalister blir nervöst skräckslagna när man bara nämner ord som avdrag, fakturor och redovisning. Det är märkligt att journalister som i princip kan ge sig på vilket ämne som helst är så rädda för att sortera kvitton.

Bristande disciplin
De flesta tvivlar på sin egen förmåga att ens pressa ur sig några stavelser per dag om de inte skulle ha en chef som nosar dem i nacken.

Rädsla för att inte tjäna tillräckligt
Kanske den mest befogade rädslan, men ändå i de flesta fall inte. Efter ett decennium i branschen är man ju oftast mer än väl förberedd med kontakter/erfarenhet osv.

Dessa rädslor är oftast grovt överdrivna. Ang till exempel disciplin upplever jag att de som blir frilansar blir mer disciplinerade och motiverade. Du får inte betalt för att vara slö, bakfull eller sitta och adda bekantas bekanta på Facebook som frilans. Att ditt arbete får direkt resultat i plånboken är också ofta ett långt starkare incitament än sura chefer.

Däremot tycker jag det är helt andra problem som många frilansar lider utav, risken är nämligen mycket större att jobba för mycket än för lite. Istället tar man alla jobb man får och hamstrar pengar av rädsla för att jobben ska ta slut senare. Det brukar inte hålla så länge. Många underskattar betydelsen, eller snarare behovet, av strategisk planering.

Mer skånsk press

Julia Svensson skriver om boken i Ystad Allehanda.

Sydsvenskan fattar bättre än vissa andra

"Rydell och Ekman ger konkreta tips och råd om hur man kommer runt de värsta falluckorna och förödmjukelserna inom branschen och istället vänder dem till sin fördel. De är inte på något sätt ute efter att förändra villkoren – de vet att det är omöjligt. Branschen är patologiskt immun mot självkritik, något vi ständigt får exempel på, senast i samband med dokumentären ”Tidemans straffsparkar” som TV8 sände i våras."

Sanna ord. Läs Tor Billgrens klarsynta recension i Sydsvenskan här.

Byt namn! (Lars Mikael Raattamaa-remix)

För att glädja våra kritiker på DN och i Expressen (där man använde sig av den svårbemötta kultursideshärskartekniken att önska sig mer glimrade formuleringar) har vi låtit göra en Lars Mikael Raattamaa-remix på "Byt namn! - och andra sätt att lyckas som journalist":

Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia
Media schmedia
meeeeeeeedia schmeeeeeeeeeedia
mdia scmida
mediiiiia schmediiiiiiiiiiiiiiiiiia


Trevlig helg på er! Nu är ordningen återställd igen.

P.S. Lars Mikael Raataama kommer med en ny bok, "Brott mot mänskligheten", på Modernista till våren. På hemsidan kan man även köpa klassikern "Svenskt dikt".

DN fortsätter sin Byt namn!-bekämpning…

… den här gången på temat "Vår tids rädsla för allvar".
Idag är det Jenny Damberg som dammar till oss.

En man med många talanger

I senaste numret av Resumé utnämner Charlotta Flinkenberg vår formgivare Jonas Cramby till den bästa svenska skribenten just nu (tillsammans med Isobel). Stort grattis till Crampa, vi håller med. Om någon missat hans texter i Café så borde ni genast rätta till det misstaget.
Och apropå misstag - att Jonas Cramby inte ens blivit nominerad till Tidskriftspriset som årets krönikör är ett bevis på att den där galan inte går att ta på allvar.
Juryn har uppenbarligen inte gjort sitt jobb.

Festmetoder

Stureplan var och fotade festen igår. I rubrikraden får Virtanen-showen hela äran för kalaset, men eftersom Micke Svensson demonstrativt håller upp Byt namn! på första bilden så väljer vi att bortse från det.
På bilden, som är lånad från Stureplan, använder jag mig för övrigt av Julia Allisons strategi - att gå fram och ställa sig bredvid någon mer berömd människa som håller på att bli fotograferad. I det här fallet alltså Andres Lokko, vinnare av vårt Lifetime achievement award. Det funkade finfint, som ni ser.

Jag avslutar med att göra en Viggo Cavling (som var där!): vi såg Fredrik Svedjetun, Fatima Johansson, Niclas Rislund, Stefan Sjödin, Annika Marklund, Peter Ottsjö, Håkan Steen, Markus Larsson, Malin Nord, Fibes-Christian Olsson, Louise Bratt, Caisa Jansson, Andres Lokko, Micael Dahlén, Mark Malmström, Isobel, Niklas Eriksson, Peter Fröberg Idling, Karolina Ramqvist, Linda Leopold, Rolf van der Brink, Krister Ragnarsson, Lena Hoxter, Jessica Ericsson, Nils Norberg, Björn af Kleen, Malena Rydell, Andreas Nordström, Anders Dahlbom, Olle Svalander, Tobias Österberg, Anna Andersson, Micke Svensson, Markus Kylén, Oskar Hammarkrantz, Kristofer Ahlström, Hanna Fridén, Elin Kling, Fredrik Virtanen, Magnus Talib, Björn Hellberg, Lisen Sundberg, Carolin Therstam, Erika Vallin, Martin Vallin, Josefin Ekman, Jonas Ekman, Karl Ekman, Jonna Sima, Maicen Ekman, Ingemar Hellman, Stina Samolov och många många fler.

Stort stort tack till alla som kom!

Gubbrumpa

Genierna bakom den uppmärksammade bloggen Passformen var på plats igår och spanade in rumpor. De fann en nygubbe-rumpa. Läs analysen här.

TACK

till alla underbara människor som kom till gårdagens oförglömliga fest.

Det blev packat. Böckerna och 400 glas bubbel gick åt. För att citera Isobel, som själv var där, så skulle "en välplacerad handväskebomb och det vi kallar mediegeggan is no more. Kaputt, borta."

Stort tack till Atlasduon Stefan och Caroline som höll stånd bakom det rosa och guldfärgade bokbordet. Tack också till våra fantastiska DJ:s Erika Vallin, Kristofer Ahlström och Markus Larsson. Ett stort tack till Daria Oudalova, Tom Pyl, Magnus Talib, Niklas Eriksson, Carl M Sundevall och andra på Spy Bar/Virtanen.

Vi misslyckades med att dela ut bästa medienamnet - kommer senare. Men lyckades dela ett Lifetime Achievement till Andres Lokko. Nominering: För en man utan vars insatts populärkulturella skribenter fortfarande hade hetat Mats Olsson.

Han fick ett murveldjur. Ni kan se det hela i nästa Studio Virtanen.

/Anders & Klas

Spyan 2052

Två författare och massor av folk som inte syns.

Ris&Ros

Det här är ändå min favorit:

Boken ligger nu på mitt toalettgolv tillsammans med annan lättläst litteratur såsom Kalla Anka-pocket och lite broschyrer från Jehovas vittnen.

...

Jonas Thente skriver för DN och gör någon slags recensering och hans kritik faller helt platt. För det första kallar han boken för "deras äckliga lilla bok" och man behöver inte vara psykolog för att förstå att han är upprörd och känner sig träffad.

Fler röster om boken

"Jag fick både skratta och förfasa mig över den bransch jag om en knapp vecka ska ta mina första stapplande steg i" och "Niccolò Machiavelli hade lyft på hatten."

David "Skräpclownen" Ärlemalm har tydligen fått sömnproblem på grund av Byt namn!

Futureman

"Detta är, vad man än tycker om den, framtiden."
Skriver Fredrik Thorén om Byt namn! på Plaskis.

Kommenterat om Thente-recensionen

Andreas Ekström uppskattar Jonas Thentes grundliga mord på vår bok: "Klas Ekman och Anders Rydell fått sin sista perfekta pusselbit i det konstverk som lanseringen av boken Byt namn! är."
Han avslutar inlägget med några hedrande ord: "För att travestera Guillou om 'Lasermannen': Det enda problemet med den här boken är att det inte var jag som skrev den."

Rockande journalistnamn

Till vänster står Markus Larsson, Aftonbladets rockguru och en på alla sätt trevlig människa som jag ska dela DJ-bås med en stund ikväll. (Eventuellt ska vi spela hela Fleet Foxes-skivan från början till slut, eftersom Jan Gradvall hävdat att det skulle vara det perfekta upplägget för den ultimata journalistrockiga skivvändarstunden.) Markus har också ett av mediasveriges minst originella namn.
Vem den festliga tjejen i mitten är har jag ingen aning, men så är det också mannen till höger som är ämne för just det här inlägget.
Innehavaren av Sveriges kanske bästa medianamn, Per Sinding-Larsen, driver PSL, en av Sveriges finaste bloggar. Idag har de Byt namn!-special. Dels är jag intervjuad om det svåra med musikgrupper och namn. För ärligt talat, vem kan påstå att Smashing Pumpkins, Beatles eller Glasvegas är särskilt bra bandnamn, men det har ju visat sig funka ändå. Precis som för exempelvis Kent. Själv tyckte jag att Broder Daniel var ett genialt namn, men vet att många tyckte annorlunda back in the days.

Senare under dagen kommer dessutom den definitiva genomgången av vilka rockjournalister som borde byta namn och, om jag fattat saken rätt, pådjupet-analyser av vad ett namn som Pierre Hellqvist egentligen sänder ut för signaler. Jag väntar spänt!

Borås tidning

Björn Owen Johansson skriver i en recension i Borås Tidning:

"Boken har lånat sitt upplägg från den populära självhjälps-genren. Här guidas läsaren genom konkreta råd och tips till de genvägar som är nödvändiga för att lyckas som journalist. De förklarar mycket pedagogiskt fördelarna med ett unikt namn, hur man tänjer på sanningshalten i sitt CV, hur man vänder en tragedi till en framgång, hur man vinner en debatt och hur man tar på sig äran för sina kollegers arbete. Cynismen lurar mellan var och varannan rad och det är delvis däri som bokens styrka ligger. På den mediescen som Rydell och Ekman målar upp finns det inte plats för ideal och skrupler. ”Mediavärldens värsta sidor är ett nät av härskartekniker, nepotism och utnyttjande” slår de fast."

Läs hela här.

Glashus

I Svenskans kulturdel i dag hånar man Expressen för att de blandat ihop Nobelpristagaren Coetzee med Paulo Coelho. Det är lite lustigt, det kan jag hålla med om. På samma uppslag i SvD återfinns den årliga spekulantfesten, vem vinner i år? Jag orkade bara ögna igenom men hittade i alla fall två roliga felskrivningar: Dan DeLillo och John Le Caré. Krasch.

Fler tycker till

Philip Teir har läst Byt namn! och recenserar boken i Expressen.

Stök

Klas och jag är oerhört obegåvade när det kommer till städning. Men skyller ändå lite på Klas, det var inte förrän jag fick mina nya glasögon som jag insåg allvaret i situationen. Jag är visserligen intresserad av biologi, men går helst ut i skogen för att studera naturlig mångfald.

Tror ändå vi ingår i en fin stökig tradition, mina besök på andra frilanskontor säger mig det. Klas sjunger ofta det kreativa kaosets lov, medan jag åtminstonde har ambitionen att hålla mitt skrivbord rent.

Vilket är egentligen bäst för kreativiteten, stök eller städat?

Du har rätt Stefan

Här är den.

"Deras äckliga lilla bok"

Jag vet inte om det är det att Susanne Möller satt spelredaktören i skugga eller det faktum att Kaffebar är på dekis som gjort Jonas Thente så arg. I dagens DN har han slitit sig från sitt senaste rts ("recensionsexemplar") och satt kniven i Byt namn, "Deras [Klas & Anders] äckliga lilla bok". Det är både gulligt och roligt. Tyvärr ligger den inte ute på nätet (jag har själv jobbat på dn.se, vi lade bara ut "de viktigaste" texterna på nätet så den borde vara på gång).
Det är andra gången (mig veterligen) som Atlas fått veta att vi gett ut "äckliga små böcker". Den första var Jan Guillou som gav samma utlåtande om Anneli Jordahls Klass. Så både Jonas och Klas & Anders är i fint sällskap.

Deadlinedepressionen

Efter långt, ihärdigt och intensivt arbete infaller den, deadlinedepressionen. En slags tomhet. Jag upplevde den ofta när jag var mer involverad i Bons redaktionella arbete - en tidning som gjord för dessa små depressioner. Efter att ha levt och andats med en tidning dygnet runt i en månad rycks den plötsligt ur ens händer och trycks. Och plötsligt står man där och tänker "vad fan ska jag göra nu?".

Efter ett par intensiva månader befinner jag mig nu djupt inne i en sådan depressiv tomhet. Min nästa bokprojekt tar inte fart förrän i november. Min farfar ägnade sitt liv åt att gräva gravar. Min pappa har gjort det att resa väggar. Kanske är det på grund av mina byggargener som jag mår så dåligt av att inte vara intensivt inkastad i arbete? Jag är avundsjuk på människor som njuter att inte göra någonting, jag har nästan givit upp det.

Smygläs Byt Namn

Idag kan den som vill smygläsa utdrag ur Byt Namn på Susanna Popovas Dagens Story.

Anders Olsson x 2

Vad har mannen i vitt svettband med den svartvite mannen att göra?
Bägge heter Anders Olsson.
Den ene är vår buddy (tillsammans med Mattias Falk startar han Egmonts manliga mattidning Food), den andra är ganska så nyinvald medlem i Svenska Akademin (och kompis med Horace). Vi tänkte på bägge två när vi använde Anders Olsson som exempel på mindre effektiva kulturskribentsnamn, även om den ene faktiskt medverkar då och då i DN.
Mycket snart kommer en av dem att uttala sig här på bloggen. Bland om vilket som är värst av att dra igång tidningar eller springa Lidingöloppet?
Och varför han aldrig bytt namn.

Smörj oss i majonnaiisssäe!

Hyllningarna strömmar in. Norrbottens-Kuriren ger Byt namn! fyra av fem kurirhästar. Recensenten Nina Svanberg säger sig dessvärre ha hittat några kvarglömda stavfel.
Det svider för "de unga farbröderna", men vi skyller helt enkelt ifrån oss på den biträdande förläggaren. Som Slas sa: "att kunna stava är en uppgift för en korrläsare".

Sveriges sämsta tidning

Härom veckan blev vi omskriva av tidningen jag växte upp med, Jönköpings-Posten. Förmodligen den enda tidningen i Sverige som ännu inte har upptäckt det vi brukar kalla internet. Och varför skulle de? När man har monopol behöver man knappast förnya sig. Formen har inte heller uppdaterats sedan Tage Erlander regerade landet. Ifs är den så ful att den snart kommer att bli cool. En prokristen Believer på toalettpapper.

Kanske var det inte heller så förvånande att min huvudlärare på journalistutbildningen på SJF i Jönköping varken ägde en mobiltelefon eller någonsin hade använt internet. Han såg nästan kulspetspennan som en modernitet.

Vi hamnade på kultursidan JP. Det förvånade mig att de lyckades göra plats för oss mellan alla Heliga Birgitta-hyllningar.

Finns det en sämre tidning än Jönköpings-Posten?

Dandyn är död, leve dandyn

Björn Wiman skrev om oss på Expressens kultursida i lördags i den intressanta om än något pompösa artikeln Dandyns död. "Den duracelldrivna mediedandyismen i Byt namn! en skapelse av sin tid", skriver Wiman. Det är intressant läsning. Jag skrev dock en liten petitess om ämnet redan i somras i Veckorevyn.

Wiman förutspår att "Om två år kommer denna typ av karriärcoachning hursomhelst att vara hopplöst passé. Det kommer inte att finnas några karriärer kvar att göra." Det han dock missar i boken är att just den typen av karriärer som kommer att försvinna under lågkonjunkturen är dem vi starkt avråder från - och som Klas och jag nyligen själv har lämnat. Om det är något det kommer att bli fler av under de närmsta åren, så är det frilansare. Fria, om än något fattigare, dandys - men helt klart fler.

Ett problem med företagsnamn

Igår var jag ute och "representerade" i en hotellbar. Efter att ha köat en kort stund fick jag beställa.
– Två glas rödvin, tack.
– Jag ser det, sa den kvinnliga bartendern och flinade (antagligen åt min kavaj och halsduk).
Sedan tog hon mitt kort, drog det och läste.
– Text & Tårar, minsann…

Jag kände mig lätt tillintetgjord men brydde mig inte ens om att försöka förklara. Min enskilda firma har fått sitt namn från en Slas-bok, antingen "Döden heter Konrad" eller "Den extra milen", där någon utropar just Text & Tårar till det mest patetiska firmanamnet i världshistorien.
När jag drog igång mitt företag tyckte jag att det var väldigt kul.
Now I'm not so sure.

Välkommen till releasefest!

Nästa torsdag är det releasefest för Byt Namn på Spy Bar tillsammans med Studio Virtanen. Då kommer vi även kora Sveriges bästa medienamn.

Välkommen!

Resumé kommer (äntligen) in i matchen

Viggo och hans morska mannar har varit lite sena med att uppmärksamma Byt namn!, men nu har Claes de Faire äntligen hittat oss. Härligt!

Vill du ha en bok?

Nu har Klas och jag kånkat hit några kassar med gyllene rosa innehåll till kontoret. För den som är extra ivrig att komma över ett signerat ex så har vi 20 böcker som ligger här och väntar. Bara att komma förbi och hämta. Vi utlovar ett förmånligt pris.

Du finner oss längst ner i ett 1400-talshus på Trädgårdsgatan 5 i Gamla stan.

Föranmäl er ankomst till anders (a) literati.se.

Fejkade namn

Utmärkta filmtidningen FLM avslöjar några gamla filmskribent pseudonymer. En del av dem är väldigt fantasifulla.

JMG:s gästprofessor gillar Byt namn!

På Martin Jönssons blogg på Svd.se finns nu en recension av Byt namn! Vi älskar att boken utropas till "Journalisternas egen Gröngölingsbok" och är förstås lättade över att den fann nåd inför den store mediebloggaren.

I butik

Enligt mina källor finns "Byt namn!" nu ute i handeln. Två ex sågs på Akademibokhandelns nyhetsbord på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.

Cute overload

Om Sverige fungerar är slusken på bilden vår nya bokformgivarguru.
Jonas Cramby ser ut som en av de där medlemmarna i Hells Angels som spöade upp Hunter S Thompson på 60-talet, men inspirationen till den rosa färgen på Byt namn! är inte lika supermacho.
– Den är exakt samma färg som min gamla utgåva av Valley of the dolls.

Montermingel 3

Vår labbråtta

Under bokmässan testade vi lite härskartekniker på Stefan. Ena gången presenterade vi honom som "Här är Stefan, vår slav". Nästa gång som "Här är Stefan, mannen bakom den här boken". Morot och piska så att säga.

Det fungerade ganska bra. Efter ett par dagar verkade Stefan ganska bruten. Anledningen till den bryska behandlingen är att vi försöker sälja in en uppföljare till Byt Namn. Stefan verkar lite skeptisk. Så nu har vi beslutat oss för att använda Stefan som testobjekt för bokens tekniker, för att verkligen övertyga honom om att de fungerar.

Namnbyte

Den vanligaste frågan jag fick under bokmässan var varför jag bytt namn till just Ekman? De flesta som frågade hade uppenbarligen förväntat sig att det varit naturligare med Klas Kong, Klas Chiang Kai Chek eller något annat mer fantasiväckande alternativ.
Svaret är det enklast möjliga, jag är gift sedan ett tag och vill jag ha samma namn som eventuella framtida barn så är det Ekman och inte Ericsson som gäller.

Så varför blev det nu?

En anledning är att det gav en viss trovärdighet till titeln (eller kalla det bara ren och skär cynism, om ni hellre vill).
En annan är att när jag jobbade på RES gick det inte att byta eftersom det alltid fanns någon dyr resa inbokad. Att byta namn är lätt i sig. Att byta namn på en flygbiljett är betydligt svårare efter elfte september 2001.

Klockan klämtar för dig

Boka kvällen den 9 oktober. Inbjudan kommer…

Boken

Till sist var det bara fem böcker kvar.

Första omdömet

Boken har fått en fullständigt fantastisk form av Jonas Cramby, och den är förstås lanserad genom en rolig blogg. Den är full av konkreta, handfasta och roliga råd för dig som är up and coming, men även för dig som misstänker att du kanske är down and going. Med andra ord måste du äga den här boken, vem du än är – branschräv, hangaround eller dropout.

Bättre förhandspress går omöjligt att få. Anders har förstås inte oroat sig ett smack, men jag var inte helt säker på att vi lyckats få till tonträffen helt rätt. Nu känns allt mycket bättre. Så tack Andreas Ekström för att du fattade allt (och skrev det).

Baginbox-mingel och en intervju

Under torsdagskvällen var det montermingel, sedan bar det av till Stadsteatern där jag sa några ord om filmdrinkar på scen samtidigt som Stefan Sunnerdahl blev avvisad i dörren (han blev så ledsen att han gick hem och tillbringande hela nästa dag med att titta på mig med överdrivet sårad blick).
Anders och jag pratade med bland andra Stefan Ingvarsson, Roger Wilson, Mattias Göransson, Natalia Kazmierska, Fibes, Oh Fibes-Christian, Nina Natri, Camilla Larsson, Fredrik Öster, Jan Helin, Ronnie Sandahl, eventuellt med Malte Persson och definitivt med landshövdingen i Göteborg.

Morgonen efter fick Philip Teir (bilden), som bland annat skriver för Weird Science, det otacksamma jobbet att försöka göra oss någorlunda begripliga för HBL:s läsare. Det lyckades han väldigt väl med, dessutom med en otroligt fin bild av Cata Portin.
Apropå dialektdiskussionen nedan så blev vi rätt avis på deras finlandssvenska.

Montermingel 2

Montermingel 1