Intervju med Sveriges Zelig: Kristofer Ahlström

Nyligen förgyllda han vår releasefest med ljuvlig gangsta, vår kära kollega Kristofer Ahlström. På många sätt är han en gåtfull man, denna gotlänning. Klas och jag har länge misstänkt att Kristofer kanske är den som följt råden i Byt Namn allra striktast, sedan han fick glutta på ett första utkast av boken har nämligen hans karriär tagit ordentliga kliv uppåt. Främst som skapare av en av Sveriges största nöjesbloggar. Vi frågar.

Du var en av de som fick läsa första utkastet och märkligt nog har din karriär skjutit i höjden efteråt. Kommentar på det?
– I samma veva jag lärde känna Anders Rydell insåg jag hur meningslöst det är med blygsamhet om man vill klättra uppåt. Boken är på många sätt formuleringen av exakt den tanken.

Du har ju bland annat tagit åt dig lite mer av äran för Jonas Crambys Jonas Joggar-blogg på Marathon.se än vad du ärligt talat har befogenhet till. Stortartat! Var det medvetet?
– Det sägs att amatörer lånar och genier stjäl. Så om jag stjäl från ett redan certifierat geni som Jonas Cramby måste det väl på något sätt göra mig till ett supergeni? Sen ska det väl sägas att det inte var Jonas Joggar-bloggen jag tog äran från - redaktören trodde att jag var del av Marathon des Sables-gänget som ska springa 26 mil i öknen. Jag ville bara inte göra honom besviken.

Vad är dina bästa råd för att locka en stor skara läsare?
– Alex Schulman sa till mig en kväll, "Varje gång du känner att det isar i kroppen och du tänker, 'Det här borde jag inte skriva' så är du på rätt spår". Men jag pallade nog aldrig att göra det där hela vägen. Jag har över huvud taget varit dålig på att följa de gyllene bloggreglerna - jag är inte särskilt privat eller avslöjande och jag känner sällan något behov av att hoppa på någon eller vara särskilt elak. Jag försökte göra en blogg som var dumsmart. En blogg där de smarta sakerna fick gå undercover. Och jag tror det funkade rätt bra: en läsare sa att hon tyckte jag "skriver smart men att man inte behöver vara smart för att fatta det". En programförklaring så god som någon.

Hur många inlägg bör man göra per dag för att få många besökare?
– Minst fyra. Helst sex, sju stycken. Vilket givetvis är helt omöjligt att genomföra i längden om man samtidigt har minst ett heltidsjobb att sköta vid sidan av. Men jag gillade tanken på att rusa huvudstupa in i bloggosfären och sen krascha ut på andra sidan. Det har varit en fantastisk tid.

Hur påverkar egentligen bloggen ditt privatliv? Kan man leva normalt med ett sådant där monster?
– Nej. Man blir paranoid, egocentrisk, får prestationsångest och ett bekräftelsebehov som växer exponentiellt. Jag har även märkt att jag börjat bete mig mer som "Kristofer Ahlström" än mitt riktiga jag, om du hajar.

Svara ärligt, ska du verkligen sluta när du gjort dina 100 inlägg?
– Jag kommer inte blogga mer på Stureplan.se när jag gjort mina sista 100 inlägg.

Jag rådde dig ju att skaffa en fiende, har du gjort det ännu?
– Det behövde jag inte. Folk skaffade sig gladeligen åsikter om mig ändå - vilket i mitt fall medförde att mina största ekonomiska bundsförvanter blev Blondinbella och hennes åkomma till pojkvän. När hon satte mig på sin utelista sköt besökssiffrorna genom taket.

Var ser du dig själv karriärmässigt om tio år?
Då är jag chef över Hugo Rehnberg och tvingar honom att kalla mig för "Mr Miyagi".

I samband med att du lämnade Aftonbladetbloggen och började skriva för Stureplan i stället möttes du av kritik i kommentarerna. Någon klagade på att du ju skrivit så oerhört kunnigt om hårdrock i något fanzine - men sedan har du ju claimat en massa andra ämnen - från gangsta rap till löpning. Är du svensk journalistiks svar på Woody Allen-karaktären Zelig?
– Säg det snarare såhär: om jag hade levt under Renässansen hade Dan Browns bok i dag hetat "Ahlström Koden" (särskrivning avsiktlig).