W

Angående Klas inlägg om filmatiserade reportage, det här är bättre. Olivers Stones kommande film W om George Bush är en given succé på förhand. Han kommer såklart anklagas för det vanliga, att vara för pompös och sentimental. Men när det kommer till att välja ämne så är han ett geni.

Journalister har mycket att lära tycker jag, ofta letar man i onödan efter det stora ”gömda” scoopet. Men i själva verket utspelas den största historien mitt framför ögonen. Den är så enkel att ingen ser den. Göran Persson-dokumentären är ju ett galant svenskt exempel. Enligt min egen åsikt 2000-talets mest underhållande reportage, om man nu kan kalla det så.

Färdigheter jag önskar mig…

… i all ödmjukhet: En superhjälteförmåga att få vem som helst att hålla käften så länge det passar just mig.
I detta nu skulle den appliceras på de holländska affärsmän som gapande konfererat hela tågsträckan från Stockholm till Sundsvall. Jag trodde att folk reste första klass just för att slippa andras babbel. I stället har deras gutturala läten – avbrutna med identifierbara ord som "business" och "industry" – stört korrekturläsningen.

Hell is other people, som Sartre skrev.

Saker jag önskade att

jag kunde/hade och som skulle underlätta mitt liv som journalist:

- Kunna kod (HTML, C++, allt).

- Konsten att fälla dräpande kommentarer med utryckslös min (jag skrattar åt mina egna skämt).

- Skriva lika roligt på engelska som på svenska (på engelska låter jag som en hjärndöd byråkrat).

- Vara geniunt polemisk (jag låter mest storslaget uppblåst, som en ballong).

- Vara mer cynisk och dystopisk (jag är hopplöst idealistisk, vilket inte är en särskilt bra journalistisk egenskap ur karriässynpunkt).

Vad är era?

Ju positivare Gudsbild, desto bättre sexliv!

Lite utanför ämnet för den här bloggen, men nu i högtrycksvärmen så måste även den här bloggen slå upp något spektakulärt och underhållande för att hålla besöksstatistiken uppe.

Jag vill bara tillägga att jag faktiskt inte skrev krönikan om sex och religion (ang inlägget nedan) för att provocera kristna, vilket en evolutionist som jag själv i och för sig kunde ha gjort. Men så var inte fallet, det ligger nämligen sanning i teorin. Inte långt efter Kristi brud-incidenten fick jag nämligen det här mejlet av en anställd vid Stockholms katolska ärkestift:

”Hej,
ett antal personer har mailat över din krönika om religion och sexliv till mig. Men frukta intet- alla tycker att den är jätterolig. Vill bara ge en liten kommentar. För ett antal år sedan skrev jag en artikel utifrån en sociologisk studie som en katolsk präst och sociolog i USA, f Andrew Greeley, gjort. Han var så less på att i alla sammanhang få höra att katoliker lider så av kyrkan skulle ha så negativa hållning till sex, att han beslöt sig för att ta reda på hur det verkligen ligger till.

Resultatet var väl inte så kul för de som vill hålla fast vid sina fördomar... Katoliker hade sex betydligt oftare än andra, något som var särskilt markant ju äldre folk blev. Dessutom experimenterade de (vi) mer, hade sex utomhus, köpte sexiga underkläder osv i betydligt större utsträckning än folk av annan religion eller icke-troende personer. På den negativa sidan låg att katoliker la så stor vikt vid sexlivet. Alltså: katoliker med bra sexliv mådde mkt bättre än andra med bra sexliv och tvärtom. Katoliker med uselt sexliv mådde sämre än andra som inte fick till det så ofta.

Avslutningsvis: Han konstaterade dessutom att ju positivare Gudsbild, desto bättre sexliv!

Vänliga hälsningar,
XXXXXXXXXX”

Klippboksonani (jag minns mina artiklar och hur de brukade ta på mig…)

"Other people, so I have read, treasure memorable moments in their lives: the time one climbed the Parthenon at sunrise, the summer night one met a lonely girl in Central Park and achieved wither her a sweet and natural relationship, as they say in books. I too once met a girl in Central Park, but it is not much to remember. What I remember is the time John Wayne killed three men with a carbine as he was falling to the dusty street in Stagecoach, and the time the kitten found Orson Welles in the doorway in Third Man."

– ur Walker Percys "The Moviegoer"


Förr brukade jag ha ett uselt närminne, nu har jag uselt minne. Jag ägnar timmar åt att leta upp mobilladdare, löputrustning och undrar alltid vad det var jag skulle göra när jag kommer in i ett nytt rum.
Därför var det en rent Proustsk upplevelse när jag häromveckan i jakt på gamla kort från en semester trillade över mina bortglömda klippböcker. Jag blev helt till mig, fastnade ensam på kammaren och slogs - för första och kanske enda gången - av min egen genialitet.
Dessvärre blev jag påkommen av min fru och en god vän.

Skammen var förstås enorm, där satt jag och beundrade mig själv, men det som blev kvar var någon sorts insikt om hur oerhört lätt man glömmer av sin egen historia. De där klippböckerna - som jag höll på med fram tills för några år sedan - hade förvandlats till någon sorts dagbok. De gav en känsla av konsekvens och utveckling som jag kan sakna idag. Dessutom väcktes en gnagande misstanke om att jag riskerar att tappa rejält i kvalitet nu när man inte hela tiden tvingas ställa sig själv inför det man skriver. Idag är det så lätt att gömma undan tidningarna man medverkar i, tidigare fick jag gå igenom allt materialet en extra gång och jag tror att det var väldigt nyttigt. Projektet föll på utrymmesbrist, inte på bristande entusiasm. Men nu överväger jag att ta upp det igen.
Som det sägs: alla dessa notiser om folk som anordnar roddartävlingar i stora pajskal - inte visste jag att de var livet.

Konsten att kränka Kristi Brud

Kanske är det dags att berätta om ursprunget till den här boken. Allt började med att jag förolämpade Kristi Brud. Våren 2007 skrev jag en krönika i Bon om sexualitet bland frireligiösa, baserat på mina egna erfarenheter från min uppväxt i ”Sveriges Jerusalem” (Jönköping).

Till följd av krönikan blev jag intervjuad av SR P4 i samma stad om ämnet. Men av någon anledning fördröjdes sändningen av intervjun, och via en vän som arbetade där fick jag veta att det var radiochefen som tvekade att sända den – samma person råkade även ha ett förflutet som presschef hos Kristdemokraterna.

När jag samma dag lunchade med Klas och berättade historien så utropade han genast ”censur” och tog upp ögonblickligen upp telefonen och ringde Expressen. De kunde naturligtvis inte tacka nej till en historia med ingredienserna censur, sex och religion, så en liten stund senare fick jag vädra mina åsikter om Sveriges Radios självcensur. Redan såhär långt var det hela en utmärkt historia – men varken Klas och jag hade kunnat ana vilken fantastisk vändning historien snart skulle ta.

När jag dagen efter vaknade och petade upp locket på min laptop fick jag nästan en chock. På Expressens förstasida kränkte jag Kristi Brud med en pratbubbla. Expressen hade naturligtvis tyckt att censurhistorien behövde en extra tvist och ringde därför Kristi Brud för en kommentar, som självklart kände sig oerhört förolämpad. Även inne i tidningen fanns en helsida med nyheten.

I Norge, som verkar ha en extra fäbless för sex och religion blev ”kränkningen” extra uppmärksammad i en rad sköna artiklar, där de även fick in att jag kränkte Carola. Dessutom ringde Norges riksradio och ville att jag skulle debattera ämnet med en norsk Pingstpastor – som dessvärre drog sig ur i sista stund.

Vad är då lärdomen av detta? Sanningen var att P4 bara hade hållit på intervjun bara någon timme – och efteråt fick jag höra att de faktiskt tänkte sända den, men diskuterade upplägget internt. Så om Klas inte hade ringt på minuten hade jag förmodligen aldrig fått äran att kränka Kristi Brud. Så tveka aldrig att sprida en bra historia snabbt – innan den försvinner. 

Efter incidenten började Klas och jag diskutera hur man egentligen bygger upp sådana här historier och började dra upp riktlinjer som så småningom blev denna bok.

Småpill

Update:

Idag har vi arbetat med den allra sista versionen av boken, nu är det mest småpill kvar. Dock massor av småpill - ett jobb man allt för ofta underskattar omfattningen utav.

Vi har även gjort en mycket rolig intervju med P1, återkommer om den.

Vi har även börjat fila på en idé till en slags uppföljare, en liten genial bok som vi hoppas ska bli färdig redan till våren. Men vi behöver en duktig assistent. Någon med talang för research, administration och som kan fotografera anständigt. 

Anmäl ert intresse till mig. Medsänd cv.

Är Anders "Braffy"?

Se bilden till höger

Mer journalistporr

George Plimpton verkade alltid ha en osviklig förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tid. Han seglade med JFK, brukar få äran av att ha brottat ned Sirhan Sirhan efter mordet på Robert F Kennedy, han satt bredvid Norman Mailer när Muhammed Ali mötte Foreman i Zaire, umgicks med Hemingway på Kuba och fick någon sorts märklig hederstitel i New York som hade med hans kärlek till fyrverkerier att göra.
De egna böckerna är visserligen underhållande, men ganska lättviktiga. Däremot verkar ingen journalist någonsin ha haft riktigt lika kul som George Plimpton (vissa dagar tänker jag att det är betydligt viktigare än någonting annat).
Hans skvallriga Truman Capote-biografi är dock en klassiker, just därför är det inte mer än rättvist att George Plimpton själv får samma behandling. Ett par veckor efter vår bok släpps den att döma av titeln minst lika skvallriga "George, Being George: George Plimpton's Life as Told, Admired, Deplored, and Envied by 200 Friends, Relatives, Lovers, Acquaintances, Rivals--and a Few Unappreciative ..."
Ja, Amazon verkar inte ha orkat skriva ut hela titeln. Men det ser ut att bli en journalistporrig vinter.

Om vikten av färg II

Dagen efter mitt förra inlägg kom Anders solbränd, i vita byxor och med något så piffigt som en blå skjorta. Han lär sig snabbt, den pojken.

Om vikten av färg

På Bon var alla katter grå. Eller rättare sagt, man klädde sig helt i svart. Dessutom var det helt tyst, det såg ut som att man klivit rakt in på scen under en Kraftwerk-konsert när man skulle hämta något från skrivaren som stod placerad alldeles bredvid dem. När man närmade sig såg de upp med arg blick som om man klampat in med en bergsprängare som spelade ”Fight for your right to party” på en minnesgudstjänst. Jag började använda välingångna sneakers varje dag för att inte störa dem mer än nödvändigt.
Tiden på Bon har präglat Anders mer än han vill erkänna – den enda gången jag sett honom i något färgglatt har det varit en fluga. Men eftersom han alltid tar tillfälle i akt att försöka reta mig över min påstådda brist på klädstil så tänkte jag ta tillfället i akt att lära honom lite om vikten av färg.
I förra veckan fanns det en artikel om oss i Göteborgs-Posten och till min stora glädje såg jag att bilden fokuserade på mig och min lila tröja. Anders likbleka drag och Six Feet Under-klädsel lämnades suddig i förgrunden. Det hela blev ännu roligare eftersom Anders dagen innan såg sig tvingad av att ha ett litet utvecklingssamtal med mig om vikten av att bära skjorta på bild.
Now it’s payback time Anders!

Läs och lär:

• Stick ut
Är ni två eller fler som ska porträtteras – se till att din klädsel sticker ut antingen genom färg, form eller på något annat sätt som gör att du markerar dig gentemot de andra på bilden.

• Undvik svart
Visserligen det enklaste sättet att framstå som välklädd och kontrollerad (läs: tråkig), men på bild riskerar du att hamna i skuggan av folk som inte är rädda för de pastelligare delarna av paletten.

• Våga släpp sargen
Okej, det märks inte på bilden – men gosse, din rädsla för jeans, t-shirts och allt klädmode lanserat efter the jazz age börjar bli lite överdriven vid det här laget. Precis som din rädsla för färg. Livet är inte enbart kön in till Herrummet på Spy Bar. Svarta kläder is nice, but svarta kläder can stop you – from getting allt the things in life you want to.

Filmade reportage

För något år sedan läste jag Evan Wrights reportagebok ”Generation Kill” som nu blivit en alldeles utmärkt HBO-serie. I USA finns det en fin tradition av att filmatisera journalistik, som Sebastian Jungers ”Den perfekta stormen”, och Nick Tosches fick en hel del betalt för sin bok om Dean Martin av Martin Scorsese och av Robert Evans för ”The devil and Sidney Korshak”. Två filmer som aldrig gjordes. I Sverige har vi väl i stort sett bara det synnerligen lyckade exemplet med Gellert Tamas ”Lasermannen”. Med tanke på den svenska filmens status kanske det här vore något att ta efter även här?

Vilka svenska reportage och reportageböcker skulle ni vilja se filmatiserade?

Världens äldsta 29-åring

Häromveckan åt vi lunch med P2-mogulen Eric Schüldt på Le Rouges uteservering. Det var en trevlig lunch som avhandlade allt från Opera, initialer till digitalisering. Eric avslöjade att han egentligen skulle kunna skriva ut ”JR” mellan för och efternamn. Eric JR Schüldt – ett sagolikt namn.

Men det mest intressanta samtalsämnet handlade om profilering. Om hur svårt det är som journalist att sända dubbla budskap. För Eric kanske det är extra tydligt eftersom han blandar techno och opera, spelvärldar och ”högkultur”. Men det är egentligen oftast den äldre sidan som klibbar fast. Han blir först och främst världens äldsta 29-åring.

Det finns ju lika många risker som fördelar med en för hård profilering. Frågan är hur man egentligen ska förhålla sig till dessa bilder som lätt klistras fast? Är det bättre att vara en lite mer allmänt hållen journalist än en expert? Eller är journalister i en medievärld som tas över av mekaniska nyhetstjänster tvungna att söka profilering? En expertfråga.  

Nästa vecka har Erics radioserie om rollspel premiär, Den allvarsamma leken. Kanske ett ovanligt lyckat exempel hur man kan blanda sina intressen.

Civilisationskritikern

Ännu en krönikör. Jag måste säga att jag som existentiell antiken-kramande tonåring ofta föll för denna stil. Det finns något infantilt över den. 

Civilisationskritikern
Här kommer de riktigt, riktigt stora frågorna fram. Alltså inte växthuseffekten – tänk större. Vi talar om existentialism, filosofi och moral och etik. Civilisationskritikern berättar gärna hur små och betydelselösa vi är på ett lätt uppläxande sätt. Om hur alla våra frågor vi bekymrar oss om idag redan utspelats någon annanstans i historien. Allt som är värt att veta har redan sagts av Platon eller Aristoteles.
Person: En mycket gammal man, ofta med filosofi eller idéhistoria från någon av universitetsstäderna i bagaget. Det mesta efter Bach ses som nymodigheter.
Exempel: Gunnar Fredriksson

Månadens män

I julinumret av Elle så är Klas och jag utnämna till månadens män. Mycket hedrande. 

Ang mys-snacket nedan så bad Svd mig att kommentera Ernst i gårdagens tidning. Läs här. 

Om resejournalistik

För några veckor sedan skrev Clara Törnvall en sorts genomgång av genren resejournalistik på Aftonbladets kultursida. Precis som vanligt, ställdes svenska packat och klart-reportage mot Bruce Chatwin, Evelyn Waugh och den sönderälskade Kapuscinski (var han ärligt talat inte lite tråkig?). Effekten är tacksam. Som att Åsa Nisse-filmerna och "Göta kanal" vägs mot "De förskräckliga barnen", "Psaltaren" och "På spaning efter den tid som flytt".

Det enda jag egentligen reagerade starkt på var den lilla listan över bra reselitteratur. Inte ett enda svenskt namn hade smugit sig in, i stället serverades mest någon sorts grundkurs 1A-lista. Som det så ofta gör när det ska skrivas om just resejournalistik.

Personligen håller jag med i det mesta som Clara Törnvall skrev, men samtidigt måste man ju ta tillfället i akt att lyfta fram det som är bra som en motbild. För här har vi nog en bättre journalistik än vad vi förtjänar (eller i vart fall betalar för). Som Anders Mathlein, Bobo Karlsson och den excentriska och djupt underhållande Ulla Britta Ramklint. Namn som möjligtvis är lite dåliga på att marknadsföra sig själva (jag tror till exempel aldrig att Ulla Britta varit ute på nätet), men som borde vara självklara för alla som på allvar intresserat sig det minsta för ämnet.

Lägg till ett namn som Kristian Petri och listan över nu verksamma duktiga svenska resejournalister kan på allvar konkurrera med den på namnkunniga britter. Särskilt eftersom de svenska fortfarande lever och verkar. Evelyn Waugh dog 1966, Robert Byron torpederades 1941 och Bruce Chatwin har spökat för alla reseskildrare sedan 1989. Jan Morris i sin tur är ännu äldre än Ulla Britta men långt ifrån inte lika rolig. AA Gill är nästan enbart fyndiga formuleringar.

Så nästa gång någon tänker göra en genomgång av den svenska resejournalistikens usla situation så rekommenderar jag följande böcker först: Anders Mathleins ”Senare i söderhavet”, Bobo Karlssons kommande stadsporträttssamling och i princip allt av Ulla Britta Ramklint. Och varför inte läsa några av Gunilla Kinns reportage?

Bobos gamla ”New York, New York” och ”Drömmen om Kalifornien” håller för övrigt förbluffande bra än idag, trots att de är över tjugo år. Visst, adresserna kanske inte alltid stämmer – även om han visade sig ha försmak för ”eviga” ställen – men han fångar samtidigt så mycket historia och visar oss det speciella sätt att se som är utmärkande för den journalistik som rört sig över linjen och istället blivit en konstart.

Pressbilder

Nu har vi fått upp våra fina högupplösta pressbilder i ett bildarkiv. Ni hittar dem här.

De är fria för användning i press/bloggar osv, och så länge Martin Vallin skrivs ut som fotograf.

Kolla gärna in kommande numret av Elle där vi dyker upp.

Sun Tzus "Recensionskonsten"

Anders har redan visat hur man framstår som lite smartare i en debatt.
Jag tänkte följa upp med ett exempel om hur du framstår som lite smartare och roligare som recensent. Egentligen handlar det om samma sak – att våga vara sist på bollen.

En liten text om kläder är mitt bidrag till antologin Springsteenland som precis släppts av förlaget Reverb. Därför har jag med spänt intresse följt recensionerna av boken – och de har verkligen följt exakt den dramaturgikurva som vi skriver om i boken och som vi rekommenderar att man ska använda sig av. Eftersom de första recensionerna var sedvanligt artiga – Göran Greider var till och med översvallande i Aftonbladet – så öppnades förstås möjligheten för en sann strateg:

• Att ta sig det sista ordet
Sist är inte minst om man sköter sina kort rätt. Det gör Svenska Dagbladets underhållande Magnus Eriksson här – genom att ge helt motsatt bild mot de tidigare publicerade kollegorna och kalla Springsteenland en ”struntbok”. Han har kanske sina poänger men det är egentligen ointressant vem som har rätt. Det viktiga är att han indirekt gör klart att alla tidigare recensenter har haft fel och att han – genom att vara negativ – är smartare och mer insatt.
Det kan man bara göra om man tar det sista ordet.
Tekniken används allt oftare. Ett exempel var när Sigge Eklund plockade sönder Zach Braffs Garden State och de hyllande recensionerna på sin blogg, cirka ett och ett halvt år efter att filmen haft premiär och blivit recenserad. Sigge lyckades trots det skapa en minidebatt där han förstås framstod som lite mer genomskådade och klar än folk som tyckt om filmen. Ytterligare något år körde Rodeo en vågad repris på en blogg – återigen mot samma film. Och märkligt nog lyckades man plocka kreddpoäng trots att det tekniskt smartaste hade varit att återigen hylla Garden State. Någon som vill ta upp den bollen och läsa in något i filmen som både de och Sigge ”BORDE HA INSETT”!?

• Vad vi väntar oss
Den 2 oktober släpps Byt Namn! Jag ser två scenarion framför mig. Antingen att det hela inleds med utskällningar och anklagelseakter om bristande konsekvens, banala tips och etiklöshet. I så fall bör den som vill ha det sista ordet gå in och lyfta fram boken som underskattad, kanske till och med något av en klassiker.
Det andra scenariot är förstås tvärtom. Nu väntar jag mig kanske inte att boken ska kallas just klassiker, men jag tror ni fattar. Några artiga recensioner. Sedan följt av ett rent, skärt karaktärsmord – gissningsvis skrivet av någon av våra mest upplyfta mediakritiker. Om man lyssnar noga går det att höra Olle Lidbom, Andreas Ekström, Martin Jönsson, Björn af Kleen och Kjell Häglund vässa sina knivar. Kanske kallar Expressen till och med in Natalia Kazmierska.
Personligen hoppas jag nästan på en rejäl härlig sågning författad av Kjell. De brukar för det första vara välformulerade och för det andra visar han sällan någon pardon. Det kommer att vara som att åka förbi en bilolycka, lite motvilligt titta och få se sig själv ligga på blodig på båren. Jag finner tanken väldigt kittlande.
Det existerar förstås ett tredje scenario: total tystnad.

Konsten att framstå som lite smartare i en debatt

Idag satt jag i Sahlberg i P1 och talade om kinas utveckling med Lars Danielsson. De varnade mig lite på skämt att om jag nämnde tsunami så skulle det bli radiotystnad. Min ingång på ämnet var den här artikeln i senaste Forum Aid.

Nu var det här kanske inte en debatt så mycket som ett sansat samtal. Men i boken skriver vi just en hel del om debattmetoder, vilket jag tycker är väldigt intressant. Min favorit är den som vi kallar Lex Wirfält:

”Konsten att framstå som lite smartare i en debatt
När du ger dig in i din första stora debatt är det viktigaste att du framstår som en vettig person, en duktig person med huvudet på skaft. Resultatet är måhända inte alltid så roligt, men du kan lyckas parasitera på alla de stridande lägren genom att nyktert konstatera att ”det kanske inte är riktigt så enkelt som X och Y ser på saken”. Därefter kan du ge bägge parter rätt på sina håll, men samtidigt lansera din något komplexare analys. Resultatet blir alltid att just du framstår som den allra smartaste debattören.
Fördelen med ett sådant inlägg är också att du i stort sett kan bygga upp hela ditt inlägg med att återvinna det som de tidigare parterna redan har sagt. Du behöver kort sagt inte tillföra så mycket utan skjuter bara in en egen tes på slutet, som ofta är en blandning av de tidigare.”

En av landets allra duktigaste journalister på just denna debattmetod är Johan Wirfält (vilken har varit vår inspiration till kapitlet). Han har längre framgångsrikt sammanfattat kulturdebatter med sin ständiga undermening ”det är inte riktigt så enkelt”. 

Metoden är irriterande såklart. Klas och jag skrev kapitlet just ur irritation över hur den används. Men den har något väldigt enkelt och effektiv över sig. 

Den hänvisar ju till klassisk retorik. Sokrates är nog den första i litteraturen att använda den. Och ni måste ju hålla med om att han är jävligt irriterande när han går runt där på marmorgatorna och försöker framstå som lite smartare än alla andra.

Men så slutade som det gjorde också... Kanske är giftet i bägaren den här gången Linna Johansson?

PS: Ang Danielsson så tänkte jag för mycket kort och ond sekund likna kinas utveckling vid en flodvåg. Men jag höll mig sansad, som tur var.

Bli ett geni

Jag måste säga att jag har få journalistiska förebilder, och när jag har en så är jag knappast särskilt originell. Men Malcolm Gladwell måste sägas vara någon slags förebild, men inte för hans teorier (vilka han sällan har kommit på själv) utan för hans sätt att presentera dem.

I höst är han åter aktuell, med boken Outliers: Why Some People Succeed and Some Don't. Men tänkte bjuda på lite inspiration, och något som delvis berör vår bok, nämligen hans tal på The New Yorkers framtidskonferens Genius 2012 i fjol. Se det här.

Hans slutsats om moderna genier vore ändå rolig att applicera på journalistyrket. Jag kan tycka att det finns en större tendens i Sverige än i andra länder att upplyfta unga människor till genier, begåvningar, talanger – kanske på grund av en stark autodidakt tradition. När jag påtalade det för några vänner i Seoul häromåret tyckte de det var absurt att tonåringar kunde hyllas som framgångsrika affärsmän, journalister, debattörer. Det ska tilläggas, Sydkorea är lite extremt. De har världens högsta utbildningsnivå. 

Det tar sig uttryck i listor som ”Nu kommer 90-talisterna” (något vi själva gör på den här bloggen). Med det tomma i dessa listor är inte ungdomskulten utan synen på vad som är en ”talang”. Det ses som något medfött, kanske till och med ärvt med tanke på hur många journalistbarn som föds rakt in på gammelmedias redaktioner.

Malcolm punkterar myten om det födda geniet, eller snarare lanserar en ny slags geni. Geniet som självskapat. Vad krävs då för att bli ett geni? Enligt Gladwell 10 000 timmar koncentrerat arbete. 

En snabb huvudräkning och jag inser att jag knappt nått hälften. Men det känns ändå lite bra att framtiden ligger framför en. 

PS: Det krävs naturligtvis även en fri frisyr för att bli ett geni. Lika ostyrd som dina tankevärld.

Mysaren

Okej, här kör vi. Ännu en krönikör. Vad tror ni?

Mysaren
Här är vi snälla. Det är långt från krigsfronter, elaka barn och existentiella bekymmer. Mysaren vill bara berätta om hur fantastiskt, inspirerande och underbart livet är. Gärna i skärgårdsmiljö, på sin välinredda terrass eller under svampplockning. Mysaren är pyssligt, trevlig och luktar nybakta bullar och mylla. Det är Ernst Kirchsteiger i pappersform.
Person: Ofta medelålderskvinna i gummistövlar och gröna fingrar. Försmak för Saltå Kvarn och allt annat är naturligt, härligt och mysigt.
Exempel: Martina Haag

Såg förresten Ernsts första program förra veckan. Kanske det mest kompletta teveprogram jag någonsin har sett. Gamla, barn, inredning, miljöhänsyn, sommar, mat, modernism, traditioner (spettekaka) – helt genialt och mycket, mycket obehagligt. 

Datorer och religion

Jag har slutat snusa och det var förfärligt.
Frågan är om det inte är värre att sitta med begränsad nätuppkoppling samtidigt som man har ett jobb eller flera att sköta. Abstinensen blir i alla fall nästan lika stark: svårförklarliga svettattacker, självömkan, frekvent tuggande käkar, spänningshuvudvärk och ett allt annat än stabilt humör.
I fredags eftermiddag, någon timme innan jag drog till Springsteen, skickade jag mina delar av boken till Anders. De fick först fraktas en bit på Ipod, eftersom min Mac vägrade att koppla upp sig. Givetvis uppstod komplikationer även av denna enkla manöver. Saker var tvungna att fixas och jag förstod inte varför de var tvungna att fixas. Datorer är som främmande religioner. Vissa seder är helt obegripliga om man inte är uppvuxen i precis rätt kontext. Jag brukar trösta mig med samma ord som min mormor, prostinnan, brukade använda när jag frågade saker om kristendomen som jag fann märkliga: "Det är inte meningen att vi ska förstå allt."
Det brukar tyvärr gå så där.
Mitt under konserten insåg jag så klart att jag glömt att klistra in ett ganska viktigt tillägg om bilder. Manuset var inte fullständigt, men det som störde mig ännu mer var blotta tanken på att behöva upprepa meningslösheterna i samband med mejlandet.

Stefan: det finns ett tillägg i kapitlet om bilder. men det finns inte i det manus du fått. Insert "valfri religiös liknelse" här.

Estradören

Sitter och skriver om olika slags krönikörstilar och fascineras av en stil äldre män ofta intar: 

Estradören
Självpåtagen historieberättare utan vetenskapliga ambitioner. Är först och främst en besserwisser som berättar hur saker och ting gick till förr, gärna i vårt närkvarter, gärna från 1900-talets första hälft eller under Kalla Krigets dagar då världen var lätt att förstå. Undermeningen är alltid mer eller mindre subtilt: ”Det var bättre förr.” På den tiden då män var män och kvinnor var kvinnor och alla andra fortfarande gömde sig i ”garderoben”. Estradören ondgör sig över saker som att det inte finns riktiga skor längre och att Klarakvarteren i Stockholm revs.
Person: Borgerlig äldre välklädd "världsvan" man från början av förra seklet. Historiebesatt livsnjutare med smak för Miles Davis, traditioner och gamla fältslag.
Exempel: Richard Swartz

Håller ni med?

Höstens porträtt

Det är snart dags att beställa mitt höstporträtt. Förra året gjorde min vän Martin Vallin, som även tagit våra fina pressbilder, detta oljeporträtt av mig. Han döpte det till "Redaktören". Det må nog vara mer ett porträtt av min själ än av mitt ansikte. Dock så gav jag honom en bild då jag såg ovanligt indie ut, något som Martin mycket skickligt omvandlade till Modiglianis sekelskifteindie-stil.

Nu söker jag en ny målare. Några tips? Gärna med grova drag och storhetsvansinne.

Stil & Typografi

Jonas Cramby har tagit fram några riktigt fina skisser till boken. Blir ett litet nätt format, typ 125x185. Fina illustrationer blir det också till varje "del" i boken. De har gjorts av Gustav Dejert på Woo Agentur. Det känns som att det börjar falla på plats nu! Bra jobbat allihop.

I want your (slut)manus

Meddelas endast på detta sätt.

I want you

Det finns en rad arbetsplatser som fungerar som informella rekryteringsplattformar, vilket kan vara värt att tänka på när man söker praktik eller vikariat.

Dessa arbetsplatser fungerar ofta som en slags utbildning-i-arbete, där de flesta bara stannar ett halvår till ett år innan de rekryteras vidare till ett annat jobb. Att söka sig till en sådan arbetsplats kan därför vara ett mycket smartare karriärsval än att direkt söka en plats på din drömarbetsplats.

Vilka som är rekryteringsarbetsplatser förändras ofta över tid, men en gemensam nämnare är att de brukar rikta sig till en ungdomspublik. Kända sådana platser har bland annat varit Värnpliktsnytt, Ztv, Bolibompa, VeckoRevyn, musiksajten Bomben mfl.

Under flera decennier var Värnpliktsnytt den kanske bästa journalistutbildningen i Sverige. Otaliga i dag verksamma mediestjärnor har en bakgrund där. Under 2000-talet har tidningen dock tappat en smula i anseende. Inom livsstil- och magasinsvärlden har Veckorevyn länge fungerat som en viktig rekryteringsbas för Bonnier Tidskrifter, där unga tjejer snabbutbildas för en karriär i koncernen.

Frågan är såklart vilket som är dagens hetaste rekryteringsplatser? Finns det några?