Sun Tzus "Recensionskonsten"

Anders har redan visat hur man framstår som lite smartare i en debatt.
Jag tänkte följa upp med ett exempel om hur du framstår som lite smartare och roligare som recensent. Egentligen handlar det om samma sak – att våga vara sist på bollen.

En liten text om kläder är mitt bidrag till antologin Springsteenland som precis släppts av förlaget Reverb. Därför har jag med spänt intresse följt recensionerna av boken – och de har verkligen följt exakt den dramaturgikurva som vi skriver om i boken och som vi rekommenderar att man ska använda sig av. Eftersom de första recensionerna var sedvanligt artiga – Göran Greider var till och med översvallande i Aftonbladet – så öppnades förstås möjligheten för en sann strateg:

• Att ta sig det sista ordet
Sist är inte minst om man sköter sina kort rätt. Det gör Svenska Dagbladets underhållande Magnus Eriksson här – genom att ge helt motsatt bild mot de tidigare publicerade kollegorna och kalla Springsteenland en ”struntbok”. Han har kanske sina poänger men det är egentligen ointressant vem som har rätt. Det viktiga är att han indirekt gör klart att alla tidigare recensenter har haft fel och att han – genom att vara negativ – är smartare och mer insatt.
Det kan man bara göra om man tar det sista ordet.
Tekniken används allt oftare. Ett exempel var när Sigge Eklund plockade sönder Zach Braffs Garden State och de hyllande recensionerna på sin blogg, cirka ett och ett halvt år efter att filmen haft premiär och blivit recenserad. Sigge lyckades trots det skapa en minidebatt där han förstås framstod som lite mer genomskådade och klar än folk som tyckt om filmen. Ytterligare något år körde Rodeo en vågad repris på en blogg – återigen mot samma film. Och märkligt nog lyckades man plocka kreddpoäng trots att det tekniskt smartaste hade varit att återigen hylla Garden State. Någon som vill ta upp den bollen och läsa in något i filmen som både de och Sigge ”BORDE HA INSETT”!?

• Vad vi väntar oss
Den 2 oktober släpps Byt Namn! Jag ser två scenarion framför mig. Antingen att det hela inleds med utskällningar och anklagelseakter om bristande konsekvens, banala tips och etiklöshet. I så fall bör den som vill ha det sista ordet gå in och lyfta fram boken som underskattad, kanske till och med något av en klassiker.
Det andra scenariot är förstås tvärtom. Nu väntar jag mig kanske inte att boken ska kallas just klassiker, men jag tror ni fattar. Några artiga recensioner. Sedan följt av ett rent, skärt karaktärsmord – gissningsvis skrivet av någon av våra mest upplyfta mediakritiker. Om man lyssnar noga går det att höra Olle Lidbom, Andreas Ekström, Martin Jönsson, Björn af Kleen och Kjell Häglund vässa sina knivar. Kanske kallar Expressen till och med in Natalia Kazmierska.
Personligen hoppas jag nästan på en rejäl härlig sågning författad av Kjell. De brukar för det första vara välformulerade och för det andra visar han sällan någon pardon. Det kommer att vara som att åka förbi en bilolycka, lite motvilligt titta och få se sig själv ligga på blodig på båren. Jag finner tanken väldigt kittlande.
Det existerar förstås ett tredje scenario: total tystnad.