Om resejournalistik

För några veckor sedan skrev Clara Törnvall en sorts genomgång av genren resejournalistik på Aftonbladets kultursida. Precis som vanligt, ställdes svenska packat och klart-reportage mot Bruce Chatwin, Evelyn Waugh och den sönderälskade Kapuscinski (var han ärligt talat inte lite tråkig?). Effekten är tacksam. Som att Åsa Nisse-filmerna och "Göta kanal" vägs mot "De förskräckliga barnen", "Psaltaren" och "På spaning efter den tid som flytt".

Det enda jag egentligen reagerade starkt på var den lilla listan över bra reselitteratur. Inte ett enda svenskt namn hade smugit sig in, i stället serverades mest någon sorts grundkurs 1A-lista. Som det så ofta gör när det ska skrivas om just resejournalistik.

Personligen håller jag med i det mesta som Clara Törnvall skrev, men samtidigt måste man ju ta tillfället i akt att lyfta fram det som är bra som en motbild. För här har vi nog en bättre journalistik än vad vi förtjänar (eller i vart fall betalar för). Som Anders Mathlein, Bobo Karlsson och den excentriska och djupt underhållande Ulla Britta Ramklint. Namn som möjligtvis är lite dåliga på att marknadsföra sig själva (jag tror till exempel aldrig att Ulla Britta varit ute på nätet), men som borde vara självklara för alla som på allvar intresserat sig det minsta för ämnet.

Lägg till ett namn som Kristian Petri och listan över nu verksamma duktiga svenska resejournalister kan på allvar konkurrera med den på namnkunniga britter. Särskilt eftersom de svenska fortfarande lever och verkar. Evelyn Waugh dog 1966, Robert Byron torpederades 1941 och Bruce Chatwin har spökat för alla reseskildrare sedan 1989. Jan Morris i sin tur är ännu äldre än Ulla Britta men långt ifrån inte lika rolig. AA Gill är nästan enbart fyndiga formuleringar.

Så nästa gång någon tänker göra en genomgång av den svenska resejournalistikens usla situation så rekommenderar jag följande böcker först: Anders Mathleins ”Senare i söderhavet”, Bobo Karlssons kommande stadsporträttssamling och i princip allt av Ulla Britta Ramklint. Och varför inte läsa några av Gunilla Kinns reportage?

Bobos gamla ”New York, New York” och ”Drömmen om Kalifornien” håller för övrigt förbluffande bra än idag, trots att de är över tjugo år. Visst, adresserna kanske inte alltid stämmer – även om han visade sig ha försmak för ”eviga” ställen – men han fångar samtidigt så mycket historia och visar oss det speciella sätt att se som är utmärkande för den journalistik som rört sig över linjen och istället blivit en konstart.