Häromveckan åt vi lunch med P2-mogulen Eric Schüldt på Le Rouges uteservering. Det var en trevlig lunch som avhandlade allt från Opera, initialer till digitalisering. Eric avslöjade att han egentligen skulle kunna skriva ut ”JR” mellan för och efternamn. Eric JR Schüldt – ett sagolikt namn.
Men det mest intressanta samtalsämnet handlade om profilering. Om hur svårt det är som journalist att sända dubbla budskap. För Eric kanske det är extra tydligt eftersom han blandar techno och opera, spelvärldar och ”högkultur”. Men det är egentligen oftast den äldre sidan som klibbar fast. Han blir först och främst världens äldsta 29-åring.
Det finns ju lika många risker som fördelar med en för hård profilering. Frågan är hur man egentligen ska förhålla sig till dessa bilder som lätt klistras fast? Är det bättre att vara en lite mer allmänt hållen journalist än en expert? Eller är journalister i en medievärld som tas över av mekaniska nyhetstjänster tvungna att söka profilering? En expertfråga.
Nästa vecka har Erics radioserie om rollspel premiär, Den allvarsamma leken. Kanske ett ovanligt lyckat exempel hur man kan blanda sina intressen.
Inlägg
6 kommentarer:
Magnus Linton (Latinamerika) och Martin Gelin (New York) tycker jag är två rätt goda exempel på skribenter som profilerat sig geografiskt och lyckats otroligt bra. Av någon anledning känns det mycket mer intressant än journalister som profilerat sig inom typ mode (!) eller musik (!). Men visst måste det vara lättare att ragga jobb om man gör sig känd som språkjournalisten eller resejournalisten än något allmänt?
Läste ert tidigare inlägg om Metrokrönikören Cissi Wallin. Åttiotalistjournalisterna tar över arbetarklass-åkomman ADHD!
Tidigare något som bara Jonny, Ronny och Micke i parallellklassen hade. Nu något alla från Quetzala Blanco till Regina Lund säger sig ha.
Du har rätt, problemet är väl att det inte finns så många världsdelar. Märkligt nog finns det ingen av deras kaliber i Östasien. Ola Wong är ju mindre aktiv än vad man önskade.
NS: Du har rätt. ADHD är ju en skada som blivit talang i bloggsamhället.
Jag tror att allt mer publicerad text kommer att produceras av nischade skribenter.
Jag har DAMP, alldeles på riktigt. Kan inte hjälpa att massa Stockholmsinfödda murvelmänniskor kidnappat mitt syndrom och smutsat ner det med sina sticky fingers!
/Cissi W.
Skicka en kommentar