fredag 23 januari 2009

Lite om Broder Daniel och andra böcker

Mitt under slutlämningen av "Byt namn!" fick jag ett erbjudande om att skriva texten till en fotobok.
Martin Norberg hade samlat alla sina bilder på Broder Daniel och skulle ge ut dem på Telegram/Schibstedt.
Jag trodde att det handlade om någon sorts förord.
Det blev lite mer än så och slutade på cirka 150 000 tecken.
Efter lite deadlinesurfing samt några nattliga slutförhandlingar om innehållet med Henrik Berggren går boken till tryck i början av nästa vecka. Någon gång i början av mars ska den finnas i butikerna.
Johan Lindberg, mer känd som John the Fisherman, har gjort formen och den ser fantastisk ut på de pdf:er jag tagit del av. Om själva textinnehållet kan jag inte riktigt uttala mig. Att läsa egna texter är för mig ungefär som att titta ner i toaletten efter att ha uträttat sina behov. En del kanske tycker att sådan är intressant, smaken är som baken och jag dömer ingen. För egen del finner jag det en smula obehagligt.
Grabbarna uttrycker sig dock som vanligt på ett otroligt roligt och träffsäkert sätt. Jag tror inte att jag någonsin träffat några så välformulerade, öppenhjärtiga och inspirerande intervjupersoner som medlemmarna i Broder Daniel.
Det var ett faktum som fick bestämma formen för texten.

Raymond Radiguet skrev någonstans att "man fortsätter skriva för att få folk att glömma skiten man skrev senast" och jag tror att det är ganska sant. Om allt går som planerat drar jag igång ett nytt bokprojekt redan om någon månad tillsammans med en kollega. Mer om det någon annan gång.

Tack för den här tiden!

P.S. Ska ni mot all förmodan köpa några andra böcker än "Byt namn!" och Broder Daniel-fotoboken så skulle jag vilja rekommendera Anders och Sams om Piratrörelsen. Jag började läsa den på t-banan i går morse och blev klar på kvällen. Det är en sann pageturner.
En annan bok, som fått på tok för lite uppmärksamhet, är Niklas Orrenius inspirerande "Här är allt så perfekt: 20 politiska samtidsreportage". Den blir förhoppningsvis kurslitteratur på journalistutbildningarna.

söndag 28 december 2008

Snipp snapp snut

Året närmar sig sitt slut, kanske dags för en liten avslutning. Och jag tänker sno den från bloggen Tidningen Varför som genialt och helt i Byt Namn!-anda sammanfattar reaktionerna på vår lilla äckliga bok.

"Det finns olika sätt att reagera på cynsimrealistiska boken "Byt namn! Och andra sätt att lyckas som journalist":

1. Gamla gardet: känner inte igen sig alls och blir mäkta upprörd över kapitel som "Gå sängvägen", "Ta åt dig äran" och "Profitera mera". Lever fortfarande i villfarelsen att alla journalistjobb är fasta tjänster som annonseras ut av Arbetsförmedlingen och inbillar sig att högskolepoäng har något som helst värde.

2. Vacklarna: inser att ett skickligt iscensatt gräl är en snabbare väg till framgång än flit och nit, men vågar inte riktigt själva ta steget. Anser i smyg att den här äckliga lilla boken, för att travestera DN, lätt ersätter all kurslitteratur på Journalisthögskolan - men skulle aldrig våga säga det högt.

3. Målgruppen: tycker att boken är rätt okej men saknar kapitlena "Muta en minister", "Kidnappa en konkurrent" och "Döda en kändis". Samt möjligheten att sudda ut författarnas namn och klämma dit sitt eget."


Tack!

måndag 15 december 2008

Författarhelvetet


När man en gång drömde om att skriva böcker trodde man att det jobbigaste skulle vara att skriva dem, det är det inte. Det är den där helvetiska postproduktion man varje gång tvingas gå igenom. En stressande, påfrestande och mördande jobbig process. Att lämna in själva manuset är bara början, om man då inte skriver helt perfekt och felfritt - vilket jag knappast gör.

Postproduktion förvandlar en kreativ och fri själ till en zombie som drömmer mardrömmar om hur man långsamt druknar i en svart göl av kvävande ord. Den senaste månaden har både Klas och jag vandrat runt på var sitt håll i detta zombielika tillstånd. Han med sin Broder Danielbok. Jag med min bok om piratrörelsen. Vi har knappt hälsat på varandra. Ibland har vi bara råkat stöta in i varandra och för en mycket kort stund vaknat ur ordhelvetet.

Nu är det nästan över. Klas lämnade häromveckan, han var som en dödsdömd fånge som precis hade blivit benådad. Jag avundas.

På fredag skickas min bok till tryck. Jag kan nästan se ljuset.

Den 2 februari kommer den. Två veckor innan rättegången mot Pirate Bay.

Då blir det fest. Ni är bjudna.

torsdag 4 december 2008

Lex Wirfält revisited

På dagens kulturuppslag i Aftonbladet återanvänder Kristofer Ahlström vår lilla Lex Wirfält-ruta i boken. Jag tror till och med att vi hade med Raymond Radiguet-citatet i en tidig version av "Byt namn!".
Ta det för övrigt som en mycket varm bokrekommendation. "Greve d'Orgels bal" är ett kort mästerverk som tyvärr bara går att hitta på biblioteket. Har någon ett exemplar av den enda svenska utgåvan från 1925 så får ni gärna kontakta mig.

tisdag 2 december 2008

En ärlig bok


Jag älskar den här featuren hos webboklådorna. Den som har köpt x, har också köpt y. Storebror och konsumentupplysning i en och samma funktion. Lite fnissig blir jag dock när jag klickar upp Byt namn, ty här har samma person som köpt den lilla rosa också inhandlat Bli en lycklig styvmamma : en ärlig bok. Det är sånt som gör att jag kan gå vidare en dag som denna.

måndag 1 december 2008

Ordallergi #1: Ty


Något oroväckande noterar jag att ordet "ty" börjar göra en allt starkare comeback i populärkulturpressen. Jag är allergisk mot det. Varje gång jag läser ordet "ty" drabbas jag av flashbacks till min barndoms alla högmässor. Två bokstäver väcker minnen av hur någon äldre gråsprängd präst förklarar exakt hur Gud ska straffa oss arma syndare på domens dag.
Det spelar ingen roll om texten handlar om någon kroatisk musikfestival, lägg in ett "ty" och jag flyttas direkt till betydligt varmare breddgrader än så.

På Bokhora idag


Bokhora MM Anders Rydell Klas Ekman from Bokhora on Vimeo. Bokhora har måndagsmöte med oss. Jag avslöjar bland annat om jag är författaren till Amberville.

fredag 28 november 2008

Om företagande, skalbarhet och annat matnyttigt


Första gången jag träffade Tobias Nielsén föreföll han mig totalt obegriplig.
Det var i början av 00-talet och han hade nyligen sagt upp sig från en påläggskalvsposition på Expressen.
I stället hade han börjat läsa på Handels.
Det var, som vanligt, jag som låg efter i utvecklingen. I dag har med sitt företag QNB lyckats förena kultur- och ekonomiintresset - och deltar i konferenser över hela världen. Under hösten har Tobias Nielsén dessutom gett ut Micael Dahléns "Nextopia" på sitt förlag Volante, bloggat regelbundet på Kulturekonomi (en av landets bästa och mest intressanta bloggar) och fått sitt andra barn.
Om man ska ta ett exempel på journalister som "gått vidare" är han ett utmärkt exempel, han gjorde det bara lite tidigare än de flesta andra.
När Anders och jag lunchade med honom för några veckor sedan tyckte han att det var konstigt att vi inte anställt några assistenter och kom med en massa bra företagartips som vi härmed delar med oss av i veckans helgintervju:

Du var ju något av 90-talets Björn af Kleen på Expressen, eller hur?
– Finns han på riktigt? Jag som trodde att det var Björn Wimans slaskbyline. Hur som helst var jag nyhetsreporter också och jag var väl yngre. Jag var bara 19 år när Expressen Fredag drog igång och jag började, så Anders Nunstedt fick köpa ut åt mig. I efterhand kan jag tycka att det är märkligt att jag fick rätt stort utrymme i några år, för jag skrev oftast obegripliga och alltid för långa texter. Men cheferna tyckte väl att jag som ung – då – förstod något de inte förstod. Jag lyckades till och med ha ett mittuppslag med en text utan skiljetecken, inspirerad av Tom Wolfe och James Joyce. Helt värdelös gissar jag.

Vad var det som fick dig att lämna tidningen och journalistiken?
– Det var en medveten strategi att inte bara skriva raka, enkla texter. Men det krävde också oerhört mycket jobb. Samtidigt kunde alla gamla polare ta sovmorgon efter sina studentfester och jag hade en bild av att drinkar i plastglas på kårföreningar var något fantastiskt. Jag ville dessutom förstå det jag skrev om, inte bara låtsas som man ofta gör som journalist. Så jag ville plugga vidare. Att jag lämnade journalisten helt beror på att jag inte velat blanda ihop rollerna. Som forskare och rådgivare måste jag kunna vara tyst. Som journalist får jag inte ha egna intressen. Men nu är det ingen som tror att jag är journalist längre, så nu kanske det är dags att börja skriva lite. Någon som har en krönikeplats ledig?

Varför blev det just Handels?
– Jag hade gjort en grej på nöjet om kända personer som gått på Handels: Johan Renck, Alexander Bard, Kristian Luuk, Pontus Enhörning. Så jag tänkte att det verkar vara en bred utbildning som leder till sköna grejer. Men jag hade fel. Utbildningen var inte bred utan just en handelshögskola, även om jag började gilla ekonomi som vetenskap i takt med att jag förstod vad det handlade om. Däremot visade sig möjligheterna vara väldigt många när man väl tragglat sig igenom koncernredovisningen. Det är faktiskt fortfarande en härlig känsla.

Nu driver du analysföretaget QNB och bokförlaget Volante, när vi lunchade för ett tag sedan var du inne på att du, om du frilansat, hade försökt driva en något större organisation än att sitta ensam på ett kontor och skriva texter. Kan du utveckla det där?
– Inte nödvändigtvis en större organisation, men en större verksamhet som försöker jobba mer utanför Sverige. Det handlar för det första om att undvika det provinsiella refererandet – till varandra och rabblandet av vad som sker på sin ort – som många frilansjournalister ägnar sig åt. För det andra skulle jag försöka få skalbarhet i det jag skrev. Översätta texter till engelska och kanske andra språk och sälja in till 20 redaktioner i stället för en. Ett resereportage från Odessa eller en intervju med Paul Auster kan gå på många ställen. För det tredje att bli expert inom några fält som få andra är bra på, för att även få in föredrag och skriva böcker i ämnet. Inte bara i Sverige. Som exempel så egentligen bara för att jag har översatt några texter och skrifter inom min lilla nisch som vi kan kalla kulturekonomi har jag hållit föredrag i Hongkong, Peking, London och New York. Ett tips till: den frilansare som lär sig Excel bra skulle direkt kunna dubbla sin omsättning. Där finns grymma möjligheter för att få fram roliga och bra vinklar.

Vad tror du att de flesta frilansare gör för misstag när det gäller företagande?
– Apropå skalbarhet så verkar många jobba ihop till sin lön genom att göra en mängd smågrejer, typ tips på länkar och lättsteka krönikor. Hur kul är det? Fler borde fundera över hur de kan tjäna pengar smartare. Tidigare nämnde jag att sälja till olika länder. Ett problem tror jag är att många sitter fast i ett operativt träsk där man inte hinner eller orkar se långsiktigt, våga säga nej och kanske starta upp vissa projekt och finansiera dem själv. Det är ju en av företagandets bästa grejer: att starta upp och genomföra saker som man själv har kommit på. Man måste känna att man ha kommandot själv. Även frilansare borde ha en affärsidé och affärsplan, i alla fall uttryckt på en halv A4. Sedan verkar många slarviga vad gäller redovisningsmässiga grejer men det är en sak för sig. Folk snackar om att det är problem med Försäkringskassan om man har enskild firma, men då har man bara styrt upp fel.

Tror du att det lönar sig för en frilans med hyfsad omsättning att skaffa sig en assistent?
– Absolut. Ett annat vanligt misstag är att bara för att man kan göra något, så gör man det. Men fler borde låta andra personer hjälpa till med kvittosortering, hemsidesbyggande, beräkningar och researcharbete. Framför allt på projektbasis när man har mycket att göra. Många verkar vara rädda för kostnader och verkar inte tänka på att sparad tid kan användas till att tjäna ännu mer.

torsdag 27 november 2008

Festsäsong

Det är festsäsong nu. Alla ska ha tidningsreleaser och julglöggmingel. Jag måste säga att jag gillar slutet av året, en inte alltid så produktiv period - men det brukar alltid hända roliga och märkliga saker. Igår annordnade jag den andra Bon futur-kvällen på Berns, den här gången med en av mina favoritkonstnärer Theo Jansen. Efteråt blev det middag och sedan lyckades Hanna Fridén locka in mig, Jerker Virdborg och Pelle Strandberg till Village där vi dansade till sönderklippta nittiotalshits med bratkidsen. Underbart.

Nu ska jag iväg till KRO, KIF, BUS och Fotograförbundets inflyttningsfest. Det må inte se så stökigt ut på ytan, men det är just sådana här fester som alltid slutar illa.

tisdag 25 november 2008

Söta rockers

Jag har fortfarande ett par softa spots för Nirvana och Guns N'Roses. Därför följer jag oregelbundet Krist Novoselics och Duff McKagans kolumner på Seattle Weeklys hemsida. Hur ska man annars få reda på hur gamla rockhedonister gör när de tvingas tala sex med sina döttrar?
Det här inlägget på den Novoselics om VMA 1992 blir lite extra kul eftersom McKagan dyker upp i kommentarstråden och ber om ursäkt för att han öste en massa okvädningsord över Nirvana-medlemmen backstage.
Jag tycker att det är lite trösterikt att se hur två gamla basister i två lika mytomspunna dekadenta band verkar ha blivit ett par väldigt artiga äldre herrar.

Humornivå


Idag har jag sprungit mellan studiorna i radiohuset, först för att tala om mitt favoritämne här och sedan för det här med Gedin och Schulman. Gillar Nya Vågen, mest för att samtalstonen är så lugn och reflekterande. Blev ett roligt samtal. Har lite svårt att förstå varför Alex Schulman uppfattas som så elak. I en internationell jämförelse är humornivån rentav naivt snäll. Men taket för elakheter är så låg i Sverige.

Har ofta funderat på hur ett svenskt avsnitt av South Park skulle se ut. Filip och Fredriks Myggan blev ju utskällt bara för att Bengt Magnusson tafsar på Tone. I ett svenskt South Park skulle Carl Jan Granqvist tillaga och servera en stek på Kronprinsessan på Nobelmiddagen, Svenska Akademin skulle vara en furrysekt som kidnappar och gruppvåldtar mumintroll och Filip och Fredrik skulle tävla om att tränga rakt upp i rektum på Oldsberg.

Kanske lågt, men ändå.... tolerant.

Jag råkar dock ha en väldigt låg humor, inte så sofistikerad.

Det klokaste som sagts?

Anledningen till att jag inte bloggat på länge är ett stort antal deadlines, minimal tid och att jag fortfarande inte lyckats bestämma mig om Björn Ranelid tar "Byt namn!"-taktiken för långt i det senaste avsnittet av Beckman, Ohlson och Can?
Jag tänker förstås på när han avslutar med orden: "det jag säger nu är det klokaste som sagts i teve på trettio år".

Arbete och sånt...

Igår besökte jag SweCults konferens i Linköping. En hel del kulturekonomi, bland annat av den fd kulturjournalisten Tobias Nielsén och Emma Stenström som tillsammans driver den intressanta bloggen med samma namn. Emma är förresten ordförande för SweCult.

Jag tycker det är lite märkligt att konstnärer ofta beskriver sin arbetssituation som unik och extra utsatt. Den att hela tiden arbeta som frilans och med tillfälliga projekt. Det måhända att villkoren är extra dåliga för konstnärer, men det är ju faktiskt så att de arbetar på ett sätt som allt fler människor kommer göra - inte minst i mediebranschen så som vi beskriver i boken. Felet är att man inte ser styrkan i detta utan hela tiden fokuserar på de negativa aspekterna, som naturligvis inte bör ignoreras. Men som jag ser det finns det långt fler möjligheter att arbeta på detta sätt än nackdelar. Den viktigaste är att ha kontroll över sitt eget arbete.

Jag tror det är fel att endast betrakta frilansaren är en produkt av en negativ marknadsutveckling. Jag tror att fler helt enkelt föredrar att arbete som frilans och på projektbasis. Åtminstonde är det den känsla jag får när jag talar med fast anställda vänner. De talar alla om att det snart är dags att gå vidare.

fredag 21 november 2008

Lex Wirfält Revisited

Som anonym påpekar nedan, Wirfält fortsätter att vässa sin talang: "När man pratar om den svenska Glasvegasjournalistiken känns den svenska Barack Obama-journalistiken aldrig avlägsen."

Han klumpar samman alla Obama och Glasvegas-fans och spolar nonchalant ner dem i toaletten. Kanske kan man dock tycka det är väl lätt att dissa Obama och Glasvegas. Det är som när Bert Karlsson skäller ut mattanter, bara mindre underhållande.

De första tvåhundra åren...


Igår tog jag och Per Styregård en liten runga förbi Sällskapet och åt ostron och drack champagne. Har aldrig varit där förut, en mycket märklig plats. Jag fann det mest märkligt att en herrklubb hade så mycket porslin på väggarna, men vid närmre tanke kanske inte.

Mest roande fann jag ändå undertiteln på klubbens bok om sin historia: Sällskapet - de första tvåhundra åren.

Bara sådär.

torsdag 20 november 2008

Coola fester

Innan jag blev redaktör föreställde jag mig ofta att man som redaktör skulle bli bjuden till en massa coola fester. Fester, visst blir man bjuden till dem. Men då hade jag ingen aning om hur deprimerad man kunde bli av att gå igenom sin dagliga skörd av inbjudningar. En vardag där ens post spammas av inbjudningar till ett ännu ett event för en drickbar massageolja, provsmakningar av hallonglögg, kreditkortspartyn och nya solskyddserier presenterade av pensionerade Fröken Sverige-deltagare. Det är helt enkelt inte värt den själsliga mödan att gå igenom alla dessa för att finna några få guldkorn.

Jag har aldrig blivit nere för hatmejl, men en sådan här inbjudning (ovan) kan få mig att vilja sjunka ner i Årstavikens kalla djup. Jag läser:

"Dockteatern Sytkyt: Sampo Lappalainen

Det var en gång en lapp och en lappgumma. De bodde långt borta i Lappland...

I Sytkyt-teaterns ambitiösa dockteaterversion ingår också exotisk joikmusik av Angelin tytöt.

Välkommen!"

Yeeh party...

PS: Jag har inget emot samer.