Cute overload

Om Sverige fungerar är slusken på bilden vår nya bokformgivarguru.
Jonas Cramby ser ut som en av de där medlemmarna i Hells Angels som spöade upp Hunter S Thompson på 60-talet, men inspirationen till den rosa färgen på Byt namn! är inte lika supermacho.
– Den är exakt samma färg som min gamla utgåva av Valley of the dolls.

Montermingel 3

Vår labbråtta

Under bokmässan testade vi lite härskartekniker på Stefan. Ena gången presenterade vi honom som "Här är Stefan, vår slav". Nästa gång som "Här är Stefan, mannen bakom den här boken". Morot och piska så att säga.

Det fungerade ganska bra. Efter ett par dagar verkade Stefan ganska bruten. Anledningen till den bryska behandlingen är att vi försöker sälja in en uppföljare till Byt Namn. Stefan verkar lite skeptisk. Så nu har vi beslutat oss för att använda Stefan som testobjekt för bokens tekniker, för att verkligen övertyga honom om att de fungerar.

Namnbyte

Den vanligaste frågan jag fick under bokmässan var varför jag bytt namn till just Ekman? De flesta som frågade hade uppenbarligen förväntat sig att det varit naturligare med Klas Kong, Klas Chiang Kai Chek eller något annat mer fantasiväckande alternativ.
Svaret är det enklast möjliga, jag är gift sedan ett tag och vill jag ha samma namn som eventuella framtida barn så är det Ekman och inte Ericsson som gäller.

Så varför blev det nu?

En anledning är att det gav en viss trovärdighet till titeln (eller kalla det bara ren och skär cynism, om ni hellre vill).
En annan är att när jag jobbade på RES gick det inte att byta eftersom det alltid fanns någon dyr resa inbokad. Att byta namn är lätt i sig. Att byta namn på en flygbiljett är betydligt svårare efter elfte september 2001.

Klockan klämtar för dig

Boka kvällen den 9 oktober. Inbjudan kommer…

Boken

Till sist var det bara fem böcker kvar.

Första omdömet

Boken har fått en fullständigt fantastisk form av Jonas Cramby, och den är förstås lanserad genom en rolig blogg. Den är full av konkreta, handfasta och roliga råd för dig som är up and coming, men även för dig som misstänker att du kanske är down and going. Med andra ord måste du äga den här boken, vem du än är – branschräv, hangaround eller dropout.

Bättre förhandspress går omöjligt att få. Anders har förstås inte oroat sig ett smack, men jag var inte helt säker på att vi lyckats få till tonträffen helt rätt. Nu känns allt mycket bättre. Så tack Andreas Ekström för att du fattade allt (och skrev det).

Baginbox-mingel och en intervju

Under torsdagskvällen var det montermingel, sedan bar det av till Stadsteatern där jag sa några ord om filmdrinkar på scen samtidigt som Stefan Sunnerdahl blev avvisad i dörren (han blev så ledsen att han gick hem och tillbringande hela nästa dag med att titta på mig med överdrivet sårad blick).
Anders och jag pratade med bland andra Stefan Ingvarsson, Roger Wilson, Mattias Göransson, Natalia Kazmierska, Fibes, Oh Fibes-Christian, Nina Natri, Camilla Larsson, Fredrik Öster, Jan Helin, Ronnie Sandahl, eventuellt med Malte Persson och definitivt med landshövdingen i Göteborg.

Morgonen efter fick Philip Teir (bilden), som bland annat skriver för Weird Science, det otacksamma jobbet att försöka göra oss någorlunda begripliga för HBL:s läsare. Det lyckades han väldigt väl med, dessutom med en otroligt fin bild av Cata Portin.
Apropå dialektdiskussionen nedan så blev vi rätt avis på deras finlandssvenska.

Montermingel 2

Montermingel 1

Gatukonst

Lärare från förr del 2

Kerstin Särneö var också min lärare på JMG. Tack och lov tog hon inte upp mitt exjobb (det tackar vi för, Kerstin!).
Hon lovade att kanske, kanske köpa in fler ex till skolan.

Bokens dag

Så fick vi äntligen, äntligen se "Byt namn! - och andra sätt att lyckas som journalist" i tryck. Anders och jag var supernöjda. Stefan också (I guess?).

Lärare från förr del 1

Mannen på bilden heter Torsten Malmström och han var min lärare på JMG hösten 1995 till januari 1998. Han berättade att skolan redan köpt in ett antal exemplar av "Byt namn!". Jag måste ha sett väldigt mallig ut för sedan började han försiktigt att förhöra sig om vad det nu var jag hade gjort för exjobb?
Torsten var givetvis mycket väl medveten om att detta, i och för sig godkända jobb, allmänt brukas räkna till en av den europeiska civilisationens största skamfläckar och all eventuell mallighet försvann med all hast. Jag kände mig som 22 igen.

I nästa upplaga av "Byt namn!" måste vi lägga till ett kapitel om hur man begraver gamla synder, alternativt hanterar sina lärare.

Anders i Fokus?

Det har hänt att jag uttryckt mig någorlunda syrligt om min unge kollegas snudd på vansinniga självförtroende. I grund och botten handlar det naturligtvis om avundsjuka, men nu har jag fått mer vatten på min kvarn. Under bokmässan när Anders fick se det nya omslaget till Fokus - det som puffar för storyn om den nya författaren - pekade han glatt på omslaget och skrek ut: "det är ju jag!!!"

Jag har sedan undersökt saken med Fokusredaktionens utsända och det är inte Anders på bilden, något han fortfarande envisas med att tro. Men vi förekommer i texten.

Intervju: Elin af Klintberg

När Elin af Klintberg lämnade RES för att ta över PLAZA Magazine 2005 började det hända grejer med en tidning som dessförinnan visserligen var snygg, men knappast känd för sitt innehåll. Sedan dess har tidningen rekryterat skribenter som Anna Hellsten, Annina Rabe och Salka Hallström Bornold och en massa fantastiska fotografer.
Nu är det kanske inte varje journalist som får tillfället att göra om en tidning, men Byt namn! pumpade Elin på hur man går tillväga rent taktiskt ifall chansen ges.


Hur snart efter att du tacka ja till jobbet började du tänka ut förändringarna?
– Eftersom min uppsägningstid från tidningen RES var tre månader lång hade tankearbetet med PLAZA:s förändring redan satt igång då jag började hösten 2005. Vissa förändringar kunde jag genomföra direkt, medan andra tog flera år att förverkliga.

Vilket var det viktigaste steget?
– En skaffa en ny och fantastisk redaktion! Man kan och ska aldrig göra en tidning ensam. Att sätta ihop en redaktion med stjärnor som Kai Ristilä (AD), Peter Reuterwald (modechef), Salka Hallström Bornold (moderedaktör), Hanna Nova Beatrice (designredaktör), Bo Madestrand (journalist) och Catherine Turek (redaktionsassistent) är bland det bästa jag någonsin gjort.

Vad var det som gjorde att Plaza först kändes så intressant?
– Jag såg en tidning som under lång tid haft ett snyggt skal men som saknade ett vettigt innehåll. Där i låg också den stora utmaningen, jag ville göra en angelägen tidning om mode, design och arkitektur med både och djup och skärpa. Helt enkelt en tidning om yta som inte var ytlig.

När man tar över en tidning för att förändra den - tvingas man då uppträda extra hårt första dagen?
– Ähh, jag försöker alltid att vara mig själv och har inte några diktatoriska böjelser. Men eftersom jag i viss mån fick ärva en redaktion och hade siktet inställt på att värva en helt ny sådan, så var första tiden på PLAZA ganska tuff. Men jag försökte ha siktet inställt på målet, och blev inte för blödig under resans gång.

Hur hanterar man orolig personal och förskräckta frilansar?
– Man försöker att vara så tydlig och rak som möjligt. Det är bättre att säga som det är än att vagga in medarbetare i en falsk tro om att allt är som vanligt.

Har du några tips om hur man rekryterar rätt folk?
– I mitt fall har jag anställt människor som jag redan har jobbat väldigt tajt med, antingen på frilansnivå eller på tidigare arbetsplaster.

Vilken förändring är du mest nöjd över?
– Den nya journalistiska höjden! Samtidigt är jag också supernöjd med vår nya form som jag utarbetat med vår fantastiska AD Kai Ristilä, den har gett oss både Svenska Designpriset och Sveriges Tidskrifter AD-pris.

Är det något under den här perioden som du ångrar?
– Ja, en rejäl felrekrytering för ett par år sedan och att min ledarbild under 2007 var alldeles för sexig.

Hur hanterar man de konflikter som jag antar är oundvikliga när man renoverar en tidning från grunden?
– Genom att vara professionell och mänsklig.

Vad är de absolut vanligaste förslagen ni får in till Plaza?
– Dagligen får vi in flera modejobb från hela världen med extremt varierande kvalitet. Endast en gång under mina tre år här på PLAZA har vi publicerat ett modejobb som kom in på det här sättet. Vad gäller journalister är det många som vill gå i "Alvar Aaltos fotspår".

Vilket är det vanligaste felet du tycker att frilansare gör?
– Om man aldrig tidigare har jobbat för PLAZA och vill sälja in ett jobb så tycker jag att det är viktigt att man har koll på själva tidningen. Det blir lättare att hamna rätt med sina idéer om man förstår vad tidningen står för.

Vad krävs för att någon som lämnat ett dåligt jobb ska få en andra chans?
– Alla mina frilansare får alltid en andra chans, både journalister och fotografer. Blir det inte bra då, så får man gå in själv och försöka rädda texten eller bildjobbet - sista utvägen bli att ställa jobbet. Men det händer mycket sällan.

Finns det något råd som du önskar att någon gett dig tidigare under din karriär?
– Ett bra magasin bör innehålla dessa tre saker: hjärta, hjärna och skrev.

Vilket är ditt största misstag under karriären?
– Att jag som nybakad Poppiusstudent för cirka tio år sedan skrev tre artiklar för tidningen Lifestyle.

Och vad är det absolut bästa val du gjort?
– Att jag tog jobbet på PLAZA!

Vem skulle du vilja nominera till vår tävling om Sveriges bästa medianamn?
– Får man nominera sig själv?

Klart

Redo för invasionen.

Göööt

Där satt den!

Är du med i Byt namn?

Idag gick jag igenom första delen av boken och fann dessa namn, ännu en lista kommer:

Gunnar Nygren
Martin Ådahl
Leo Lagercrantz
PM Nilsson
Susanna Popova
Johan Hakelius
Linda Skugge
Erik Fichtelius
Adam Alsing
Fredrik Helmertz
Martin Jönsson
Anders Nunstedt
Pontus Schultz
Mattias Hansson
Niklas Svensson
Micke Svensson
Karin Sörbring
Filip Hammar
Amelia Adamo
Charlotta Flinkenberg
Katerina Janouch
Calle Norlén
Susanne Ljung
Göran Everdahl
Helena von Zweigbergk
Claes Blom
Caroline Giertz
Martina Bonnier
Fredrik Wikingsson
Daniel Nyhlén
Rebecka Åhlund
Axel Björklund
Ebba von Sydow
Märta Myrstener
Emil Arvidsson
Sebastian Suarez-Golborne
Kornél Kovács
Hanna Fahl
Emma Svensson
Quetzala Blanco
Gustav Gelin
Kristian Luuk
Josefin Crafoord
Peter Siepen
Per Sinding-Larsen
Ola Lindholm
Viggo Cavling
David Hellenius
Magnus Broni
Monika Djerf-Pierre
Jan Olof Olsson
Barbro Alving
Andres Lokko
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Ola Wong
Maria (Österberg) Ben Saad
Per Svensson
Britta Svensson
Mats Olsson
Kid Severin
Björn af Kleen
Natalia Kazmierska
Peter Wolodarski
Gellert Tamas
Maciej Zaremba
Tom Wolfe
Malcolm Gladwell
Bengt Bedrup
PM Nilsson
K-G Bergström
PO Enquist
Leif GW Persson
Cecilia B Jonsson
Lisa Lovisa Corneliusson
Lars Ulvestam
Hasse Telemar
Bengt Grieve
Staffan Heimersson
Pontus Schultz
Claes Runheim
Carlos Ejemyr-Rojas
Cecilia Nabokov
Jan Guillou
Anneli Jordahl
Po Tidholm
Pietro Maglio
Anna-Clara Tidholm
Thomas Tidholm
Britney Spears
Gunnar Fredriksson
Göran Hägg
Annika Leone
Johanna Swanberg
Johan Hakelius
Mustafa Can
Jan Gradvall
Barack Obama
Britt-Marie Mattsson
Mattias Göransson
Andreas Ekström
Anja Gatu
Stewart Brand
Pär Rådström
Sigge Eklund
Mark Granovetter
Horace Engdahl
Ebba Witt-Brattström

Nedräkning

Om sisådär 28 timmar räknar jag med att bläddra i den färdiga boken för första gången. Det ser jag framemot ungefär lika mycket som jag ser framemot ett komplicerat tandläkarbesök.
Det har alltid varit samma sak, även när de tidningar jag varit redaktör för kommit från tryckeriet brukar jag fundera på att fly landet.

På bokmässan är jag även aktuell med några bidrag till Filmkonsts nya utgåva Filmdrinkar - starka drycker på stor duk.

Med anledning av det tänkte jag avslöja receptet till min personliga Debutantkänslegrogg:

7,5 cl ren skräck
1 cl stress
1,5 cl glädje.

På g i gbg

Recbrev (utkast)

PRESSMEDDELANDE
Stockholm 26 september


BYT NAMN! OCH ANDRA SÄTT ATT LYCKAS SOM JOURNALIST
Klas Ekman och Anders Rydell


Byt namn! är en bokidé som blev en populär blogg, vars läsare ifrågasatt om det verkligen skulle komma någon bok. Nu är den här.

Boken är uppbyggd som en självhjälpsbok, en guide till hur man lyckas i ett av världens roligaste yrken. Så kan den användas. Den kan också läsas som ett satirisk inlägg om journalistbranschen. En yrkesgren som för många inrymmer ett drömjobb, men också en baksida med vinstmaximerande företag, visstidsanställningar och nepotism.

Formen till Byt namn! har gjorts av Jonas Cramby.

I samband med bokens release delas ett pris ut till den som innehar Sveriges bästa medienamn. Mer om detta och boken kan läsas på bytnamn.se.

Första recensionsdag är 9 oktober.

Boka en dejt

På torsdag åker vi till bokmässan, och där ska de första exemplaren av boken finnas. Vill bara påminna om vårt montermingel på torsdag kl 18:00. Du hittar oss i Bokförlaget Atlas monter, B06:19.

Klas och jag kommer även vara på mässan under fredagen. Vill du komma i kontakt med oss för intervju, hämta ett recexemplar eller bara prata lite branschskvaller så når du oss på:

Anders
070 7470111
anders (a) literati.se

Klas
0703228517
klas (a) literati.se

Så kan även du bli en svensk AA Gill

Inför att "Brideshead revisited" går upp på biorepertoaren ikväll, tänkte vi bjuda på ännu en karriärsmöjlighet/journalisthobby som kanske ännu inte mjölkats ur fullständigt.
En mycket populär sysselsättning bland samtida svenska mediemän är som bekant att jämt och ständigt leka den brittiske teve- och matkritikern AA Gill.
Leken går ut på att ses på en lovordad klassisk restaurang och smacka förtjust och kunnande så fort man tar en smutt vin eller en bit mat. Sedan ironiserar man med milt förakt över sin samtids brist på stil, uppfostran och erfarenheter av internatskolepennalism lagom till desserten.
I övrigt ställs följande krav på deltagarna:

• Ta en bylinebild på dig själv där du lyckas se avslappnad ut i kostym. Kanske med en uppknäppt skjortknapp för mycket om du känner dig vågad.

• Inhandla en Ryanairbiljett till San Sebastian. Ta med en Guide Michelin. Bo på vandrarhem. Ät på några barer och väv sedan in denna matsemester i varenda text du skriver det närmaste året. Fast nämn det som något du brukar göra och benämn vandrarhemmet som ett bättre ställe än det i själva verket var. Kalla det hotell.

• Översätt AA Gills skämt. Eftersom förvånansvärt få svenska journalister läser brittiska tidningar så kommer de som upptäcker det bara att bli glada och tro att ni har något gemensamt.

• Klaga på hur brackigt Rivieran blivit sedan Isabella Duncan eller David Niven dog. Spelar ingen roll om du aldrig varit där.

• Referera ständigt till dina kvällar på Soho House eller Waverly Inn. Spelar ingen roll om du aldrig varit där även om det förstås är ett plus om du kan scanna in bilden på ett kvitto och lägga under en krönika eller på en blogg. Det behöver förstås inte ha varit ditt kvitto.

• Skriv om mat, men använd så obegripliga metaforer att ditt bristande kunnande inte kan avslöjas.

• Låt alltid dina intervjuoffer nämna dig vid namn - OM du av någon anledning tvingas tala med någon person. Att leka AA Gill är ju en utomordentlig anledning till att aldrig behöva lyfta en telefonlur eller konversera en annan människa.

• Framstå som bortskämd och bortklemad. Har du någon gång i livet vunnit ett slagsmål måste detta mörkas och vittnena tystas. Att ha tagit några smällar är fint. Finast av allt är att ha en bakgrund som sängvätare.

• Framställ dig även som före detta sängvätare. Sängväteri är the shit.

• Bränn alla bilder där du klätt dig samtida.

• Skriv föraktfullt om dagens mode.

• Skriv föraktfullt om dagens kultur.

• Skriv föraktfullt om dagens rätt.

• Skriv föraktfullt om allt som är dagens.

• Hylla under inga omständigheter något samtida amerikanskt (om det saknar förankringar i Vanity Fair, Washington eller New York). Det ligger för stora risker i det, att gilla brittisk kultur är dock alltid safe trots att brittisk musik, denna förhatliga skit, oftast bara låter som om den framförs av personer som varken haft tandställning eller besök av fluortanten. Brittiska böcker om gamla pensionärer som inte har sex i Hastings (eller Bath) bör dock hyllas till skyarna.

• När det gäller humor finns det bara en regel: en britt som pruttar är alltid mycket bättre än en människa som pruttar.

• Förklara däremot din kärlek till Ralph Lauren, Cape Cod, Ivy League, Truman Capote och andra självklarheter.

• Översätt några skämt till från AA Gill.

• Översätt några skämt till från AA Gill.

• Översätt några skämt till från AA Gill.

• Översätt några skämt till från AA Gill.

• Förklara offentligt att "den tänkande mannens AA Gill var den brittiske teaterkritikern Kenneth Tynan… som förstås var oerhört inspirerad av Cyril Connolly" om du av någon anledning behöver sopa igen dina spår.

Intervju med Carl M Sundevall (del2)

Om man är en ung journalist i danande, hur får man snabbast ett VIP-kort? Vad ska måste man åstadkomma?
– Eftersom jag har väldigt svårt att minnas såväl ansikten som namn på de jag träffar live, så är faktiskt en bildbyline eller en liten medarbetarruta en bra start. Bedömningen görs ändå mest på texten och namn jag ser skrivna minns jag. Men ofta vill jag även se en bild för att veta om det är en fåne eller inte. Enklast är det att se på medarbetarrutor, då bilden oftast väljs av journalisten själv och bildvalet därför säger så extremt mycket mer än själva utseendet.

Hur ser en fåne ut?
– Det är väldigt svårt att definiera, du pratar om att komprimera 31 års erfarenhet av fånar. Men exempelvis det givna som de som försöker leka crazy - fotografer är duktiga på det - eller se för seriösa ut. Sen går folk bort som försöker spela något de är, lite som min Facebook-profilbild där jag poserar med en Kalasjnikov i Sydafrika. Vilket skulle vara helt okej för James Taylor. Har också väldigt svårt för folk som gör grimaser eller på andra sätt döljer sitt utseende, det tyder på osäkerhet, vilket alltid är fånigt. En bra medarbetarbild ska vara ett vanligt porträtt.

Mitt första jobb när jag började som redaktör på Bon för exakt tre år sedan var ju att skriva ett jobb tillsammans med dig om nattklubbkulturen, eller snarare vimmelbildskulturen (känns jävligt längesen nu). Vad hände med vimmelbilderna, kändes ju jävligt hett då?
– På den tiden var klubbfotografer ett rätt stort brat- och svennefenomen. Förutom att mina gäster uppskattar lite anonymitet när de är ute och festar, så kändes det då väldigt givet att inte ta in fenomenet på Spy Bar. Jag är mest fascinerad av klubbfotografering ur ett tidsdokumenterande perspektiv.

Du hoppade väl över till klubbchef precis i den vevan? Vi har ett kapitel i boken som handlar om att gå vidare till andra yrken som journalist. Det ju ett utmärkt yrke för att knyta kontakter och ställa in sig för en annan karriär. Vad är din egen erfarenhet?
– När jag var verksam journalist hade jag absolut ingen plan på att senare jobba inom krogbranschen. Visst hade jag jobbat lite inom krog innan. Stod i baren på Riche långt innan det blev hippt, pointade, satt i kassor, spelade skivor och anordnade någon reggaefest. Men Spy Bar-jobbet dök mest upp vid rätt tid, under en period då jag var väldigt trött på såväl frilansande som jobbet som redaktionschef och mest satt och längtade efter något annat. Sen sägs det ju att jag fick jobbet på Spy Bar för att jag skrivit skit om stället i fem år. Det är inte riktigt sant. Jag skrev skit om alla ställen. Min bakgrund som journalist, och i detta fall främst frilansknäcket som klubbskribent för Aftonbladet Puls, gav mig dock en hel del erfarenhet och kontakter inom krogbranschen som senare gynnat mig. Samtidigt är ens gamla kontakter inom journalistskrået positiva också. Inte bara när det gäller publicitet, jag försöker alltid respektera mina forna kollegor när det kommer till det, utan även att med förtroende roa dem på mina ställen.

Var hela konceptet Gubbrummet en flirt med alla trettioåriga mediemän med åldersnoja (men med makt)
– eller var det trendriktigt i verkligheten också?– Hela gubbtrenden är ju inget annat än en kollsinande generations sista marsch. Om man inte orkar eller kan vara hipp i ungdomlig bemärkelse längre, så är det ju väldigt smart att mena att gubben är hipp i sig. Det är någonting som en 20-åring omöjligt kan anamma, och kräver inte direkt något mer engagemang än att vara sin ålder. Om Gubbrummet bara skulle vara något trendriktigt skulle jag släppa in snorungar. Tanken med Gubbrummet är dock att ha en lugnare yta för människor över trettio, varför det irriterat mig enormt när småkids smitit in och står och leker Brideshed Revisited. Det är inte vad det handlar om. Jag funderar seriöst på att porta flugan.

Syftar du på mig? Jag har haft fluga i Gubbrummet. Några andra plagg/accessoarer man måste undvika?
– Du har haft det flera gånger och är dessutom egentligen för ung för Gubbrummet. Men samtidigt räknas du som en like och umgås med de äldre, så det är inga problem. Fluga kan vara okej, själv har jag burit smoking i Gubbrummet. Men precis som med hatt, käpp eller mustasch så krävs det en hel del av den som bär det. En blick som tyder på att de varit med. En uns excentricitet. Spår av ett leverne. Sånt som kommer med upplevelser och åldern. Kids vars främsta livsupplevelser är att ha gråtrunkat till The Smiths, legat med en nattklubbschef eller lyckats ful-OSA till en modeveckanvisning ser bara ut som de kommer från en ironsk maskerad med såna accessoarer.

Är det viktigare att en nysatsning tilltalar journalisterna så att vi skriver om den, än att själva publiken genast fattar grejen?
– Idag är det inte särskilt viktigt. Visst, ett allmänt surr i ett större antal tidningar är värdefullt, men enstaka artiklar gör sällan någon skillnad. Bloggar, communities och klassisk word-by-mouth är viktigare. Sen är det ju betydligt roligare att bli nämnd på kultursidorna än i klubbspalterna. Vårens Bang-avhopp och diskussionen kring det roade mig enormt.

Vilken är den hippaste mediespoten på Spy Bar?
– Gubbrummet framför baren. Barsidan tas upp av krogpersonal, sofforna av före detta rockstjärnor och modeller och dj-båset belamras av musikintresserade. "Stekarbåset", det vill säga det upphöjda stora båset mot Stureplan, har också blivit ett populärt tillhåll för journalisterna med krångliga namn.

Hur klär sig journalister i jämförelse med andra gäster? Kan du pinpointa en journalist direkt?
– Jag kan inte pinpointa en journalist, men däremot lätt någon som jobbar inom media. Vad som kan sägas är att det finns en mer självklar attityd i klädstilen bland journalister, antagligen för att de inte har någon koll på mode och samtidigt inte behöver bevisa sig. Modejournalister undantaget.

Hur funkar det med de klassiska reporteraccessoarerna, guldring i örat och
hästsvans?
– Om Erik Hörstadius kom glidande i sin nya fräna 1991-stil skulle jag inte neka honom en sekund.

Tv-männen

Klas och Anders tv-karriärer rör sig spikrakt uppåt. SVT (webb-tv), Dagens media och nu TV8! Nästa tisdag (23 september) 22.30 ser du dem bli intervjuade av Nisha Besara. Det ska kunna ses här i efterhand, om ni av någon anledning missar programmet.

Stampen

Igår trillade jag in på Stampen efter en fish and chips på Wirströms. Gud vad jag älskar det stället. En liten gubbtrio körde på som om kriget fortfarande hängde över oss och ölen smakade som om någon hade fimpat i den.

6/5 Murvlar

Andra röster, andra rum

Det finns en historia som cirkulerar på bägge kvällstidningarna om hur den andra av dem en gång i tiden brukade använde en pseudonym som fick underteckna rewritade TT-telegram. Det framstod därmed som att denna tidning hade en världsreporter som den ena dagen befann sig i Vietnam och senare på samma eftermiddag i Guinea-Bissau.
Detta faktum störde den andra som efter en tids irritation kom på en genial lösning.
Man förde in en artikel om hur den andra tidningens påhittade medarbetare plötsligt avlidit under en arbetsresa.

I inlägget nedan tar Anders upp en kvinnlig pseudonym jag använt mig av på grund av rent namnestetiska skäl. Faktum är att det funnits fler. En tidning jag jobbat för använde sig ofta av ett par som sedermera höll i ett väldigt omtalat veckobrev. Innan jag började skriva för tidningen ifråga undrade jag ofta över vilka de här typerna egentligen var. Svaret fick jag efter att ha skickat ihop ett jobb jag själv var lite tveksam till. Den kändes lite smått sleazy, helt enkelt.
"Oroa dig inte för det här", sa redaktören och när jag fick tidningen i min hand hade en av dessa två skribenter undertecknat notisen i stället. Aha-upplevelsen fick mig att sitta och skratta en hel lunch.
Tidningar (numera nog mest magasin) använder ibland pseudonymer av just sådana skäl. I andra fall handlar det bara om att det ska se ut som att man har några fler medarbetare än vad man har (det skulle ju se fattigt ut om en enda skribent visade sig ha skrivit ett helt notisblock).
Det finns förstås massvis att säga om bruket av pseudonymer. Det är inte etiskt försvarbart et cetera, men för en journalist kan det faktiskt vara nyttig skrivträning. En riktigt bra pseudonym blir en sorts karaktär du får skriva som, någon med en helt annan bakgrund, kanske med ett annat kön.
Ett bruk som till exempel visat lämpa sig väldigt bra i bloggformat. Och som, i min gamle JMG-klasskamrat Olle "Mats Hård" Svalanders fall, till och med slutade med en debutroman.

Fjärilar

Förresten Klas. Jag ska meddela att din kvinnliga pseudonym med det öststatsklingande kulturnamnet har post att hämta. Inbjudningar, förmodligen till fester du aldrig skulle få komma till.

Sveriges bästa medienamn

Under vår bokrelease den 9:e oktober kommer vi att dela ut ett pris till Sveriges bästa medienamn. Vilket namn öppnar flest dörrar med minst ansträngning? Vilket namn har en hel CV insprängd mellan första och sista bokstaven? Vilket namn inger mest trovärdighet, status och lockar till nyfikenhet bara genom sin bokstavskombination? Vilket namn får helt enkelt redaktörer att dregla?

Vi söker ett riktigt namn. Och vi vill ha er hjälp. Nominera personer genom att skriva namn och motivering i kommentarfältet eller mejla den till fest@bytnamn.se

Vinnaren kommer att presenteras tillsammans med motivering på releasefesten.

Peppe Eng(berg)

Igår träffade vi Peppe Engberg i TV8:as kök. Han berättade om gårdagens roliga incident i Metro då han blev Peppe Eng. Någon som inte helt oväntat händer då och då, och förmodligen säger en hel del om redigerare. Någon borde ju reagerat över att Peppe Eng gör samhällsprogram med Arenagruppen.

Han skriver om det på Dagens PS. Någon av dem borde ju byta namn, frågan är vem? Eller är det bara ett utmärkt sätt att skaffa extra press?

Intervju med Carl M Sundevall (del1)

I boken pekar vi på nattlivets betydelse, först och främst för en ung journalist. I inte minst Stockholmsnatten finns allt för många värdefulla kontakter att knytas för det ska ignoreras. Även dagstidningsjournalister som Mustafa Can står då och då och trycker i ett hörn på Spy Bar. Men nattlivet har sitt regelverk, liksom sina murar - på ett än mer tydligt sätt än medier. Vi frågade journalistsonen, fd journalisten och nattklubbschefen Carl M Sundevall om det mesta man behöver veta. Carl passar dessutom på att säga sitt om flugor, klubbjournalister och hur man bör se ut på en medarbetarbild för att få ett VIP-kort. Intervjun blev lång, så här är första delen av två.

Hur många av era VIP-gäster är egentligen journalister?
– Praktiserande journalister inom olika medier kanske en tiondel. Räknar man alla de typer som kan få pressleg, vilket ju känns som var och varannan som jobbar deltid med text, foto, form eller vad som helst på en redaktion, så kan vi nog lätt säga en femtedel. Så är också Spy Bar lite av ett mediehäng.

Vad diskvalificerar en journalist från en VIP-kortslista, att han eller hon gett dålig publicitet eller kommer från en ohispsteraktig arbetsplats?
– Att du kommer från just en hipsteraktig arbetsplats kan faktiskt diskvalificera dig. Men det beror ju såklart på definition av hipster. Sen har jag strukit ett antal klubbskribenter. Men inte för att de skrivit dåligt, utan för att de ju ytterst sällan sysslar med vad jag skulle kalla journalistik. När de väl försöker ge sig på det så kommer bara ut samma dumheter som vanligt, som krystade artiklar om rasism och könsfördelning i dj-båsen som är kopior på varandra och sällan särskilt genomtänka. Den dagen en klubbskribent börjar skriva om andra klubbar än dem de själva går på, rota i tillståndsfrågor eller kanske dissonansen mellan vad polisen och gäster anser är för hög fyllenivå så får de lätt komma tillbaka på listan.

Du sågar alltså klubbskribenter överlag? Finns det någon seriös klubbjournalistisk idag?
– Hela synen kring klubb- och subkulturjournalistik har verkligen båda fötterna kvar i nittiotalet, och klubbskribenterna själva verkar värvas utifrån det enda kriteriet att de gillar att gå ut och festa. Precis som tidningar har olika musikrecensenter beroende på genre, så borde en tidning med ett seriöst öga mot klubbkulturen kanske ha fler klubbskribenter för att seriöst täcka något annat än det som täcks idag, det vill säga alternativa ställen som Ljunggrens och Spy Bar. Sen skriver de ju just bara klubbtips och, som jag nämnde, en och annan oinitierad krönika. Vidare har du krogskribenterna som mest tipsar om cocktailbarer och recenserar restauranger. Sen är det ett stort språng över till samhälls- och kulturskribenter. Men vilka tar de stora greppen på klubbkulturen? Vilka täcker tillståndsfrågor och polisens accelererande kontroll över hur vi får festa? Vilka tar ett seriöst grepp på så populära krönikeämnen som rasism? Sålänge klubbskribenterna inte täcker sånt så ser jag dem heller inte som journalister utan som, ja... bloggare?

Hur hanterar man någon som tidigare varit en tönt eller typ jobbat på skvallertidning och inte kommit in på ens krog plötsligt blir the talk of the town?
– Om det finns fog bakom hypen så erbjuder jag ett kort, eller så kommer personen krypande på nytt när de anser sig ha rätt till ett. Det finns en tyst överenskommelse mellan gäst och krögare att glömma historien och bortse från hur kortet plötsligt uppenbarade sig.

Är journalister verkligen så snåla och sugna på gratis booze som det sägs?
– Nej, det där står modekidsen för idag. Däremot är de väldigt sugna på att komma före köer och in i de heligaste rummen. En del kan bli helt bindgalna om man inte viker sig för deras självuppfattning som mäktiga och viktiga.

Vilka är de sju mest meriterande mediearbetsplatserna i dina ögon?
– Jag har jag en smärre fäbless för folk från de större och mer kvalitativa mediehusen. SVT, TV4, SR, TV8, DN och SvD är sex exempel på dem. Vidare håller jag ett öga mot samhällsmagasinen. Journalisterna där är sällan intresserade av att flasha på krogen, och just därför respekterar jag dem.
Sen uppskattar man ju olika positioner också. Ledarskribenter, redaktörer och kulturskribenter går före "åsnorna på nöjet", för att citera en gäst som jobbar på en av kvällstidningarna. Tidningar med mer eller mindre uttalad hipphet däremot, de lockar så mycket nervösa fånar. Gällande Gubbrummet har vi ju dessutom en generell trettio-plus-policy, och de som jobbar för slavlöner på hippa plantskolor har sällan uppfyllt det kravet.

Vad krävs av en i vår bransch för att vara intressant att ha som gäst?
– Att de är bra journalister. Det är faktiskt det jag kollar på mest. Vidare att de gillar att mingla med kollegor. Ankdamm är ett positivt begrepp för mig som krögare.

Vad tycker du att man ska tänka på som journalist när man är ute på, säg, Spy Bar?
– Beroende på vad man täcker så bör man självklart tänka över vad man egentligen tar emot från klubben. Fri entré och gratisdrinkar är knappast något som är okej enligt klassisk journalistik etik. Något jag verkligen respekterar är de som inte tar emot något. Hade exempelvis två chefredaktörer och en kulturjournalist på Humlegårdens avslutande kräftskiva som propsade på att betala för maten. Vidare ska man inte tro att man är gud. Är du för packad eller beter dig åker du ut även om du är journalist. Roligast är dock de som flashar pressleg i dörren. Jag brukar svara med att visa upp mitt.

Ömhet

I helgen var det äntligen dags för Klas och mig att få utlopp för alla de aggressioner vi länge gått och byggt upp mot varandra. Allt från odiskade kaffekoppar, enorma papperssamlingar, tvister om formuleringar i boken till personliga påhopp. Det är så det är att samarbeta.

Vi försökte göra det så civiliserat och ordnat som två kulturmän bara kan. Vi misslyckades fatalt med det, men lyckades åtminstonde bli av med den mesta ilskan. För efteråt blev det kramkalas och kärleksförklaringar på medeltidskrogen Sjätte tunnan.

Deadlinesurfing

En aktivitet som journalister ägnar sig åt när de av någon anledning inte kan avsluta ett jobb i tid och därför försöker skjuta fram lämningen så länge det bara är möjligt.

På Café var det ett etablerat begrepp och när jag häromdagen tvingades be om ursäkt för mitt eget deadlinesurfande fick jag börja med att förklara begreppet.
I helgen hade fotograf Robert Henriksson ett deadlinesurfat jobb om just surfing i Svd. Den här gången kunde vi faktiskt skylla på naturen. Robert visar bilderna och berättar lite mer om hur det gick till på sin blogg. Själv undrade jag mest vad jag skulle göra om han försvann ute i vattnet utanför Torö stenstrand. Det blev snabbt beckmörkt efter att han hoppat i, och jag tror aldrig tidigare att jag varit så glad över att vara just journalist som när jag såg honom försöka hålla en kamera och ta på sig simfötter samtidigt.

DFW RIP

David Foster Wallace är död. Jag har aldrig riktigt orkat med honom som skönlitterär författare, men som journalist var en av de allra bästa. När man började läsa en av hans artiklar visste man aldrig på förhand var man skulle hamna, han var maniskt påläst vilket inte bara märktes i antalet fotnötter utan även i hans förmåga att till och med få en text om en ny ordbok att kännas som nödvändig läsning.
Dessutom var han mästerlig när det gällde att lägga märke till rätt detaljer. Riktigt bra reportage fokuserar ofta på sådant som de flesta journalister väljer bort. David Foster Wallace kunde hänga upp sig på att David Lynch kissar med en sällsynt hård stråle och var tillräckligt smart för att få det att framstå som att det betydde något.
I vår bok skriver vi en hel del om att det är viktigt att skaffa sig ett specialområde, men under läsningen av David Foster Wallaces två artikelsamlingar, A supposedly fun thing I'll never do again och Consider the lobster, är det motsatsen som är den stora behållningen. Detta att journalistiken då och då tillåter någon att grotta ner sig i fakta om humrars känsloliv för att nästa gång dra iväg och berätta om en mindre lyckad kryssningsresa eller med en rättshaverists övertygelse såga John Updike sönder och samman.
Ibland är det bristen på inriktning som är grejen.

En viktig fråga

Hur får man mer betalt än standardarvodet 1 kr/tecken?

Hur länge har detta egentligen varit standard? Och hur lämnar frilansskrået denna jämna siffra bakom sig?

PS: I verkligheten så betalar ju för många tidningar betydligt sämre än så, och ett litet fåtal bättre.

Bruno

En gång i slutet av 90-talet intervjuade jag Bruno K Öijer. Det var på telefon och poeten var oerhört kryptisk om varifrån han ringde. Till slut sa han att han befann sig "i någon sorts skog". Där var tydligen han eftersom "varje krigare behöver en plats där han samlar kraft". Jag frågade om han såg sig som en krigare?
Det blev tyst en stund .
"Ja, jag är en indian helt enkelt", sa han när han tänkt klart.

Jag brukade länge hålla fram den där intervjun som det bästa jag skrivit (den var 700 tecken lång).
Ett par år senare försökte jag få tag på honom för Café. Då meddelade han att han sagt sitt.
Det gläder mig att så inte är fallet.

Lite om journalistmyten

Ibland är journalistik samma sak som osunt leverne. Igår natt tillbringade jag exempelvis tid på göteborgskrogen Sejdeln på Andra långgatan under en intervju med två legender som eventuellt blev något större än vad det var tänkt från början.
Sejdeln är, för den som aldrig varit där, den sortens ställe där man kommer på sig själv med att sjunga med i Scorpions "Rock you like a hurricane" utan att man riktigt vet hur det gick till.

Vad vill jag ha sagt med det här - mer än att jag är i Göteborg på jobb och har varit ute?
Egentligen bara att det jag tror är en journalists absolut tre största utmaningar i livet kan vara följande:

• Att vara vegetarian
• Att vara nikotinfri
• Att vara nykterist

Dessa tre fina egenskaper kan försvåra arbetet avsevärt eftersom man så ofta behöver anpassa sig efter situationer som inte går att styra. Hur kommer man runt det faktum att journalistik och skörlevnad ibland är ihopvuxna?

Bisyssla: skoputs

Jag sitter på kontoret och bygger oändliga berg av ord. Det är ibland ett otillfredsställande arbete. Jag känner ofta ett starkt behov av att göra något mer fysiskt än att sitta och knattra med fingrarna. Frilansjournalistens vardag ger ju tillfälle till meningslösa bisysslor. Ofta slutar det med att man slösurfar eller går ner till 7eleven, fingrar på lite magasin och tittar ifall det har hänt något nytt på hyllan. Efter att ha gjort vändan tre gånger på en dag inser man att man arbetar i en väldigt långsam bransch.

Numera består min bisyssla mest i att putsa mina skor. Det fungerar för stunden. Andra bisysslor jag har funderat på:

Möbelsnickeri
Måla, köpt en duk - men inte dragit ett penseldrag sedan 2005.
Sticka med i-snoddar
Kommentera i andra bloggar

Har ni några tips? Vad gör ni?

Murvelquiz: Finn härskartekniken

Hur många härskartekniker går det att identifiera hos Jan Guillou i det här korta stycket i Fokus intervju:

"En förklaring kan förstås vara att många har sett honom i debatter på tv, där han med uppenbar vällust och ofta med rejäla doser öppet förakt och hån attackerar sina motståndare.

– Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan, säger han.

I dag finns det ingen han inte skulle våga möta, hävdar han. Sedan hejdar han sig och kastar en blick mot grannbordet och den kvinnliga debattören med rötter i Kurdistan.

– Hon som sitter där, säger han lågt, det är en otäck jävel. Det finns inte ett spår av intellektuell hederlighet i det hon gör – men det hon gör är effektivt. Det är den person jag minst av alla skulle vilja slåss mot i tv. Inte för att jag kan mindre än hon om något – möjligen med undantag för Kurdistan – utan för att hon kommer att ta skamgrepp på mig och när jag klipper till henne så är det jag som förlorar i alla fall."


PS: Tja, han är ju inte sublim.

Mormor heter Bonnier

Nu har jag lyckats fått tag i Journalisten. Måste berömma tidningen för deras dynamiska artikelplacering, att en Cecilia Hagen-intervju som inleder:

"Av fin familj - mormor född Bonnier. Diplomatdotter. Internatskola i Sigtuna från det att hon var tolv tills hon tog studenten.
- Kungen var två år äldre än jag, men gick två klasser efter mig."

På någon sida senare ställs mot mitt upplyfta citat:

"Vår ambition är också att utjämna chanserna lite för människor som inte har ett bra namn eller en sådan klassbakgrund att de självklart får ett jobb. För det finns mycket nepotism i branshen, det finns en medieklass med folk som i princip får en kvällstidningskrönika i 16-årspresent."

Vi är facked

Journalisten trillade äntligen ner på hallmattan. I det här numret ger Anders och jag våra bästa tips till frilansare. Så fort jag hittat sladden till min digitalkamera lägger jag upp en liten suddig bild så att även icke fack-anslutna kan ana vad ni annars helt skulle riskera att missa.

På sätt och vis önskar jag att det dröjde ännu längre tills boken släpptes. Allt bygger ju på förväntningar nuförtiden. Man är aldrig så bra som innan man verkligen lämnat ifrån sig något. En skiva som ännu inte spelats in är ju nästan alltid bättre än en som går att lyssna på. Samma sak gäller böcker och artiklar. Vi lever inte i en meritokrati utan snarare i en pre-meritokrati.

Topplistan: Bästa dialekterna

Kan vi vara överrens om, efter diskussionen nedan, att den bästa murveldialekterna är:

1. Gotländska.
Harmlös, snäll och alldeles, alldeles livsfarlig. Som Julia påpekar i en kommentar nedan så finns det ju inga ”historiska problem” med dialekten. Det beror naturligtvis på att vi fastlänningar inte betraktar Gotland som det ”riktiga” Sverige. Jag brukar säga ”hemma i Sverige” när jag är där. Vår kära vän Kristofer Ahlström är ett bra exempel, en ulv utklädd till ett gotländskt får. Om man försöker klappa honom biter han av handen.

2. Göteborgska
Jag är alltid rädd för att bli slagen av folk med göteborgsdialekt. Det ligger en oerhörd hotfull trevlighet i tonläget som skrämmer skiten ur vem som helst. Fungerar naturligtvis bäst om man njuter av att få kommunpolitiker att börja gråta.

3. Finlandssvenska
Kan trots mitt motstånd nedan anse att detta är en bra dialekt. Jag hatar mumintroll, men har insett att alla mina mediemedelklassvänner blev hjärntvättade av Tove Jansson när de var små. Så när ett mumintroll ringer är de fast.


Dåliga dialekter

Skånska
Du är journalist, inte poetry slam-artist.

Östgötska
Du misstas för en turist som förvirrat dig från Drottninggatan när du dyker upp på Svenskans redaktion.

Harmoni och bylineangrepp

I gårdagens SID, den härligt magasinsnördiga kundtidningen från Pressbyrån, skrev Peter Smirnakos, min efterträdare på RES, dagbok från redaktionen. De verkade ha det så bra och harmoniskt där nu. De verkade så hela och rena och chefredaktör Johan Lindskog har tydligen börjat spela sin allra mest levnadsglada world music igen. Jag såg välstädade skrivbord framför mig när jag läste texten. Jag såg ett redaktionellt feng shui-landskap breda ut sig på Repslagargatan.
Det värmde mig förstås, det är skönt att de har det bra, även om jag började få en gnagande misstag av att jag var ormen som lämnat detta paradis. Men mest av allt blev jag oerhört avis på deras inplanerade safariresa. Denna planerade safariresa lämnade mig ärligt talat nästan sömnlös. Fuck fuck fuck, här sitter jag och bokar billiga tågbiljetter till Göteborg.

Sist av alla vill jag uppmärksamma Isobels skoningslösa genomgång av Staffan Erfors nya bildbyline - som borde ha varit en gästblogg på Byt Namn! - ett problem vi nu löser med en länk (tack gode gud för den nya tekniken, man kan länka in vilka medarbetare man vill). Väldigt roligt och på pricken, men kan ändå inte låta bli att känna lite med den stackaren, jag minns själv ångesten för kvällspressens bylineplåtningar där jag ständigt försökte återuppfinna nya sätt att inte se tjock ut efter flera år på rockjournalistdiet.
Den ursäkten har i och för sig inte Erfors, men ändå…

Atlas Litterära Tillägg – ALT – verkar för övrigt få en efterföljare. Just nu går det att följa arbetet med tidningens Vi:s litteraturoneshot Vi läser. De verkar ha det väldigt mysigt även där, vilket får mig att vänta spänt på att den ofrånkomliga deadlinehetsen ska komma igång och resultera i hätska utbrott. Är jag en usel människa som hoppas på åtminstone någon i vredesmod krossad kaffekopp?

Jan Guillous bästa hora

I förra veckans Fokus sade Jan Guillou en hel del saker som kommer att tas upp i vår bok, förutom Jan själv då, som får en hel del utrymme. I den nästan alltid småintressanta serien Lunch med fokus sade han följade om rikedom och journalistik:

"Han säger att hans lust att träda in i reporterrollen blir allt svagare. Rik och lat?
– Det ligger nog i farans riktning, som jurister säger. Men rikedom är i och för sig bra för journalister och författare, för då behöver man aldrig någonsin prostituera sig och göra saker bara för att få in kulor till elräkningen."

Det är väl knappast en ny fråga, men ändå intressant. Visst, då och då måste man "prostituera" sig för att överleva. Men hur många "rika" journalister finns det egentligen, och hur många av dessa bedriver en intressant journalistik? Få journalister jag känner är "rika", allra minst de med ideal. Är inte Hamilton Jan Guillous bästa hora eller hur ser han själv på bokserien.

Det roliga är väl att Jan själv knappast har blivit mer aktiv sedan miljonerna började rulla in. Om alla svenska journalister vore rika så skulle väl Filter publicera 60 000 tecken långa målande reportage hur nytillagad ortolansparv doftar.

Jag tror att fattigdom, om vi ska mäta resultat, har varit en långt viktigare för både journalistiken och författandet. Om man är rik behöver man kanske "aldrig någonsin prostituera sig." Men man behöver inte göra något annat heller.

Att klä upp sig

Okej, den är lite klyschig kanske, men 15 sekunder in Style Councils "A solid bond in your heart" presenterar väl ändå Mick Talbot den definitiva releasepartylooken för "Byt namn!"? Jag undrar vad som hände med de där journalistkorten man kunde sticka ner i hattbrättet?

Dagens lunch

Ett ämne som ofta är grund till daglig ångest är att finna ett bra lunchställe, speciellt när man ska ha ett viktigt möte eller göra en intervju. Allt som oftast får man springa från ställe till ställe eftersom de är fulla, för att slutligen efter 50 minuters yrande må illa över en microvärmd paj inklämd mellan högljudda lattefjortisar vars piercningfantasier är det enda som fastnar på intervjubandet.

Det är därför ganska viktigt att när man skaffar ett kontor först spanar in områdets lunchställen. Jag trodde, när vi bosatte oss i Gamla stan att detta var en lunchöken med turistfällor där friterade bananer och sorgliga skinkbaguetter för 90 kronor skulle tillhöra vardagen. Jag kunde inte ha mer fel. Gamla stan är ett lunchparadis, men några av stans bästa restauranger. Trots det behöver man aldrig boka bord, av någon fysisk oklarhet så undviker turisterna de bästa ställena. Skillnaden mot Götgatsbacken, där jag satt innan kunde inte vara större. Tänkte därför droppa några tips.

Best of Old Town

Nobelmuseet
Ymnig salladsbar och högklassig lunch för 70 kronor. Dricka och kaffe ingår. Tipset är ärtsoppa och pannkakor på torsdagar. (Bild ovan, lunch med och bild av Febers Wille Wilhelmsson).

Reisen
Hängde inte Carl Hamilton här? Salladsbuffén överträffar ofta lunchen, ta fönsterbord med utsikt över strömmen. Lite dyrare, 90 kronor. Men värt det.

Pontus by the Sea
Enda stället som kan vara överbefolkat, men om man får plats så väntar den enda ätbara och mycket prisvärda lunchbuffén. 89 kronor.

Le Rouge
Helt klart bästa maten, fläskhare, svampsoppor och en riktigt bra ceasar. Dyrast, 120 - 150 kronor. Men perfekt för finlunchande, dock lite svårt att lämna de djupa röda sammetsfåtöljerna efter kaffet.

Stadsmissionen
Älskar Grillska Huset men hatar bricklunch. Deras servering på den gömda innergården i sommar har dock varit värt det. Bästa brödet från eget bageri. De har även då och då haft festvåningen öppen för lunch, underbart oåtkomlig för barnvagnar. Runt 70 kronor.

Nackdelen är att stadsdelen inte erbjuder något mellanläge. Eller har något ett bra tips?

Att klä ner sig

Egentligen är jag förstås lika fåfäng som gemene man, men det finns undantag.
Inför de flesta intervjuer jag gör brukar jag försöka klä mig antingen fult eller totalt ointressant. Jag vill framstå som ett blankt papper eller ett glas vatten just för att den jag träffar inte ska känna att han eller hon på något sätt har något att bevisa.
På sistone har jag dessutom börjat anlända med cykelhjälmsfrisyr och ett rödmosigt ansikte (av den typ man får när man trampat fram några kilometer i ett lagom ansträngande tempo). Det funkar över förväntan. Folk ler nedlåtande och säger roliga saker. Jag ler vänt och begagnar mig av en dum min som jag förfinat framför spegeln.
Min tes är att det blir bättre svar när ett intervjuoffer föraktar journalisten lite lätt. Är man för välklädd kan man nästan förvandlas till ett hot.

Min arbetsskada

På tidningen Journalistens hemsida har Kjell Häglund redogjort över de mest otacksamma sidorna av redaktörsarbetet. Och på Weird Science avslöjar han sina nedlagda planer på en sitcom i magasinsmiljö.
En karaktär som saknas i den korta uppraddningen är den hålögde redaktörsvariant som med allt större förtvivlan försöker beta sig igenom den aldrig sinande mängden nya mejl - och hålla någon sorts tanketråd vid liv trots ständiga telefonsamtal och avbrott för frågor från annonsavdelningen eller andra medarbetare.
Är det något jag tagit med mig från mina år på olika redaktörsposter är det ett enormt telefonhat. Eller kanske snarare rädsla - för vad det handlar om är ju att snabbt tvingas ta något beslut i en fråga som man inte kunnat förutspå. Tyvärr har det gått ut över mitt privatliv, jag kan notera en sorts stress även när jag pratar i telefon med kompisar eller med mina föräldrar. Det får mig alltid att känna mig som en väldigt dålig eller i vart fall tråkigt distanserad människa.
En telefonsignal räcker för att göra mig kallsvettig och folk som inte har sina telefon på ljudlöst på exempelvis tåg väcker en liten Patrick Bateman inom mig.

Vilken dialekt ska man ha?

När jag flyttade från Småland till mediestockholm för tre år sedan upptäckte jag snart att jag hade en oväntad talang: min dialekt. Så fort det skulle ringas utanför Stockholm fick jag uppgiften. Jag kan förstå det. Människor på landet hatar två saker: pedofiler och stockholmare. Medan mina kollegor med utpräglad Stockholmdialekt blev föraktfull avsnästa, så mottogs jag som den snälla och ofarliga grannpojken. Det visade sig snart fungera lika bra i baren på Spy Bar, i ett annat syfte.

Leif Silbersky beskrev ingående och intressant i sitt sommarprogram fördelarna i yrket med en bra dialekt. Jag tror det även gäller vårt yrke, dialekt kan vara ett kraftigt journalistiskt verktyg. Med en utpräglad och lite bonnig dialekt framstår man lätt som lite naiv, korkad och ofarlig. Som ett rådjur som förvirrat sig ut ur skogen och nu halkar runt på asfalten. Bara någon riktigt hjärtlös människa skulle komma på att skjuta dig. Därför är alla snälla, hjälpsamma och farligt öppenhjärtliga vid intervjuer.

Men nu till problemet. Jag har börjat tappa min dialekt. Jag vet inte hur det har gått till. Det tycker visserligen få i här i Stockholm, men mina fem yngre syskon behandlar mig redan som en spetälsk förrädare.

Frågan är då, hur bevarar man sin dialekt? Och vilken dialekt är egentligen journalistens bästa accessoar?

Statusrapport

Jag och min kära ekonomi befinner oss just nu längst nere i hålet ni ser här på bilden. Resten av veckan och hela helgen tänker jag ägna åt att mycket målmedvetet skriva mig upp ur det. Bland annat ska ännu ett bokprojekt dellämnas.
Vi hörs!

Bloggmakt

Fokus kulturredaktör Elsa Westerstad mejlar och påminner om att debatten fortsätter.

Det intressanta i det här är väl att alla levande diskussioner numera förs på webben. Tidningarna är bara skyltfönster, aldrig arenor för debatt. Svaren i print är ju ofta lika oriktade och skyltfönsteraktiga som de ursprungliga artiklarna, och allt som oftast bara ett sammanplock av åsikter och fakta som bloggare redan grävt fram en vecka tidigare. Tidningarna hinner bara refera till diskussioner, som oftast redan är över.

Jag, liksom jag tror de många journalister, räknar genomslaget för en artikel i antalet blogginlägg den genererar. Skriver då allt fler journalister sina artiklar med bloggosfären som tydlig mottagare?

Den nya västen

Hur lätt är det att koncentrera sig i öppna kontorslandskap? Skulle vilja ha någon siffra på alla hundratals miljarder som varje år går förlorade på grund av denna miljö.

En lösning för journalister, som inte har fått ett eget rum, skulle kunna vara den här tröjan. Du behöver inte heller missa något eventuellt intressant skvaller. Tröjan har en microfon i nacken som spelar in alla samtal utanför och lägger dem som mp3 i en mapp. Bara att ladda över till iPoden.

Att svara på kritik II

Anders problematiserar det hela onödigt mycket. Jag har under alla år då jag fått mejl med anmärkningar på språk/idéinnehåll/dumma formuleringar/felstavningar kommit fram till att följande svarsmejl har bäst effekt:

"Jag ber om ursäkt för det lidande detta vållat dig och din familj.

Med förtvivlade hälsningar,

XXXXX"

Man lyckas då antingen vara uppriktig - eller klädsamt ironisk som när någon klagar på att man inte har tillräcklig koll på, säg, Sufjan Stevens.

Att svara på kritik

Som vi redan konstaterat så älskar en del personer att klaga. Inget tycks vara för litet att anmärka på. Jag får då och då mejl som klagar på de mest märkliga saker. För något år sedan skrev jag i VeckoRevyn att franska tonåringar ser ut som små versioner av Tintin, oberoende kön. Genast trillade det ner ett argt mejl i inkorgen, jag citerar:

"Tänker du inte på att det finns sådan som tar åt sig av det. Det är mycket möjligt att franska tjejer som kan franska eller bor i Sverige läser din text. Hur bra är det då att skriva på det viset? Jag skulle verkligen vilja ha argument för varför du skriver om det du gör i VR? Tänker du inte på målgrupen? Känner du att du måste håna andra för att må bättre själv? Eller är det kanske så att du egentligen struntar helt i unga kvinnors självkänsla?"

Märk att jag inte gjorde liknelsen vid franska tjejer, utan "ungdomar". Sådan här kritik dyker då och då upp. Frågan är då hur man ska bemöta kritik av det här slaget?

Jag ser fyra vägar:

1. Tyst
Jag skiter i det och slänger mejlen i papperskorgen. Men av någon anledning så lämnar det en ofärdig känsla.

2. Snäll
Jag svarar oerhört långt och känslosamt och ber om ursäkt. Jag har till och med försökt adda någon på facebook och frågat om jag får bjuda på en bulle och kaffe på kontoret som ursäkt. Dessvärre har jag inte fått några svar på just de inviterna.

3. Ond
Jag har inte testat det ännu, men jag har en teori om är att folk inte kommer skicka arga mejl till mig om jag själv spelar värsta rättshaveristen. Jag söker upp deras telefonnummer och ringer dem, jag skickar massor av upprörda mejl, jag säger att vi måste träffas i person och göra upp det här. Sedan publicerar jag det på bloggen, eller skriver en krönika om det. Kunde bli ganska kul. Jag vet inte om det fungerar, förmodligen är det kontraproduktivt. Det finns väl en anledning till varför de värsta typerna ringer till Ring P1 när Täppas Fogelberg sitter i studion.

4. Normal
Sedan kan man ju såklart argumentera för sin ståndpunkt. Men är det värt det? Här borde man väl skicka en faktura.

Dela gärna med er av märkliga klagomål, och hur/om ni svarar på dessa.

Reporter

Klas och Anders: De ringde från Fjällräven och sa att era västar – Reporter Vest – kommit in i lager nu.

Biträdande

Jag gillar att ni kallar mig förläggare, med boken i färskt minne känns det också helt naturligt att acceptera detta. För att blidka Richard Herold (förlagschef, förläggare, medieälskling) vill jag dock poängtera att jag är BITRÄDANDE förläggare.
Jag skriver detta för att undvika att Richard återigen ställer sig på kontoret och, likt Christopher Lambert i Highlander, utbrister: "There can be only one!"

Recension: Zink Grill

Betyg 5/5 murvlar.

I söndags, hemkommen från Barcelona, gick jag direkt från stationen till brunchen på Zink Grill. Det var precis vad man behövde för att tvätta bort guldflagorna av för många levande statyer från själen. Zink är förmodligen Stockholms absolut bästa murvelkrog nu. Jag förklarar varför:

Gossip
Varje bra journalistkrog behöver en bra story. Att Torsten Flink har kissat i det här båset eller att Ulf Lundell brände sina strumpor i det där hörnet. Prinens bihak Zink Grill har redan börjat samla på sig små historier. Bland annat fick jag veta av en kollega som förmodligen vill vara anonym att en av servitörerna är fd lärare och porrskådis. Det är just serveringspersonal med ett smutsigt förflutet som gör en bra krog. Personalen är dessutom ganska otrevlig på Zink.

Käk
Elegant, men ändå flottigt. Det går i princip inte att beställa något som inte förkortar ditt liv rejält från menyn. Jag åt våfflor med spenat och hjortronsylt, fläsk och katalanska småkorvar och en italiensk omelett tillsammans med en mellanöl. Priset är frilansvänligt, 39 kronor för våfflorna. Är dock lite sur för att de har strukit den fläsksmakande risotton från menyn. Men det bästa, de serverar alla dagens måltider. Så ett perfekt ställe att arbeta på statusfetman. Dessutom utmärkta cocktails.

Läge
Biblioteksgatan 5, det inte bli mycket bättre. En eftermiddag på uteserveringen räcker för att nicka till hela din facebookfamilj.

Stämning
Madrid, Paris, New York. Disken, båsen, hatthyllorna, den feta skärmaskinen, dessertskåpet. Detaljer, detaljer, detaljer.

Montermingel

Bokförlaget Atlas är på bokmässan i Göteborg 25-28 september. Om tryckningen av pappers-Byt namn! flyter på som beräknat blir det sk montermingel med Klas och Anders kl 17.00 på torsdag (25 sept). Smygläsning av boken och något rosa (cava eller bib) att dricka i monter B06:19.
På torsdagen är det bara "branschen" (utställare+journalister) som får komma in så det kan vara en idé att skaffa ackreditering redan nu. (Jag lyckades med det som JMG-student när det begav sig så det borde inte vara något problem, ens för icke etablerade journalister. Annars har säkert Anders och Klas några tips på hur ni ska komma in.)

Lite mer om kulturkritik

• Angående hela kritikerdebatten, handlar det egentligen inte om något lite större? Att den personliga rösten - oavsett om det rör sig om den rent krönikerande arten eller oerhört påläst kritik faktiskt gör sig bättre i någon sorts bloggformat än på papper. Då kan det uppstå en debatt direkt, där vem som helst kan delta, i stället för att man ska vänta på eventuella, nästan övergenomtänkta, gensvar i en tidning flera dagar senare.
• Väldigt få bloggare har däremot möjlighet/ork/lust med att dra ut och snacka med folk - något som en hel del tidningar tack och lov fortfarande sysslar med. Om jag var chefredaktör skulle jag nog fundera rätt mycket om den där sortens tyckande egentligen har plats i den tryckta tidningen över huvud taget.
På den punkten känns Filter - med sin befriande brist på krönikörer - som en av Sveriges modernaste tidningar. Materialet motiverar formen.

Kritik av kritik av kritik av kritik...

Få som läser den här bloggen har väl missat Kjell Häglunds artikel Bloggarna gör det bättre i senaste Fokus. På hemsidan följer man helt i tidsandan upp med att låta kritiker kritisera kulturkritiken (gratis). Något jag även länkar till eftersom jag deltar.

PS: Detta är ett mediekedjeblogginlägg. Om du inte länkar till det här inlägget kommer din hårddisk med din nästan färdiga (och helt originella) roman om en bitter mediemänniskas cyniska liv på Riche att krascha.

Älska att bli hatad

I senaste Wired har man en rolig guide/fallstudie om hur man blir känd på internet. Artikeln handlar om Julia Allison, som väl passar in på bilden att bloggen är den nya dokusåpan. Allison, som i princip är en vanlig svensson-narcisist/mediewannabe, satte enligt artikeln som mål att "become a cult figure". Något hon lyckades med när hon kom som en "condom fairy" på Gawker-grundaren Nick Dentons fest, vilket resulterade i ett 800 ord långt karaktärsmord av Allison på Gawker.

För att komma till saken, Allison har blivit en internetkändis på att bli hatad. Varje artikel om henne möts av hundratals kommentarer av typen "Neeej, ge henne inte mer uppmärksamhet" och "Sluta skriv om henne. Jag hatar henne".

Märkligt nog verkar det vara precis den typen av kommentarer som bygger dagens kändisskap. Bröderna Schulmans kändiskap byggdes på exakt samma grund. Men det är det sista steget som är mest intressant: att vända detta hat till kärlek/respekt/beundran.

Allison håller på att göra det nu, och ett omslag på Wired kan väl sägas utgöra en enorm vändpunkt. Det känns som att Alex Schulman arbetar på samma spår med sin personliga fadersskildring. Och på ett sätt är det väldigt smart, har man byggt sin karriär på skit så behöver man inte visa så mycket guld för att folk ska säga "Ja, men han/hon är ju ganska smart - egentligen".

Internethatdebatten borde ses i ett annat perspektiv. Vad skulle egentligen Linda Skugge, Blondinbella, Ebba von Sydow och Schulman vara utan sin haters?