fredag 14 november 2008

Excentrikern på utdöende?

Kulturexpressen snackar murvlar i sitt senaste program och "Byt namn!" flashar förbi lite snabbt. Björn Wiman och Natalia Kazmierska diskuterar bland annat om bristen på excentriska journalister med Olle Lidbom, Annette Kullenberg och Johan Hakelius.
Rent personligen tror jag att excentrikerrollen blivit lite för svår att vårda, intresserade läsare har redan lika bra koll på omvärlden som journalisten själv. Tidigare gick det att vara något av en upptäcksresande som reporter, nu blir det snarare så att vårt jobb blir att försöka sätta saker i nya oväntade sammanhang. Skillnaden kanske kan upplevas som obetydlig, det handlar fortfarande om att försöka presentera nya insikter, men jag tror att delar av en Jolos exklusivitet berodde på att han ständigt rapporterade från platser och om händelser som läsekretsen inte redan kände till och kunde få information om på andra håll. Åtminstone inte lika lätt.
Man lärde känna världen genom honom och i gengäld kom han att förkroppsliga den världen. Därför behövde han och hans gelikar inte heller påpeka sin särart, vilket blivit en väldigt vanlig metod bland journalister som idag försöker ge sken av att vara speciella.
Nu för tiden görs dessutom 90 procent av allt arbete vid skrivbordet, det är lite svårt att glamourisera.

2 kommentarer:

>Genrich sa...

Tackar för en bra bok. Var längesedan man läste en sådan.

Anonym sa...

Visst, Jolo eller Knut Ståhlberg kunde vara på en gång exklusiva och folkkära eftersom deras läsare inte hade så många andra kanaler i realtid till det de skrev om än just svenska tidningar/radio (tv var ju inte alls lika uppslukande då). Men en hel del berodde också på deras bildning och förmåga att levandegöra på djupet och det är väl ett sätt att vara positivt exklusiv som är tillgängligt idag med; "1914" är inte precis ett verk av en snabbskrivande stringerkrönikör, och klämmen på tyska, spanska och franska bland unga journalister är snarast sämre idag än på 60-talet.

Sen blir jag duktigt trött på folk som Hakelius eller Ebba von Sydow som hela tiden måste markera hur otroligt speciella och finurliga de är när alla kan se att de kör samma koncept, samma plojiga retorik om och om igen.