Att skriva är silver men att tala är guld

Under senare tid har den del i min inkomst jag kallar ”allt möjligt” börjat växa. Huvuddelen av mitt arvode kommer ännu från skrivande. Men ”allt möjligt” blir viktigare, mest eftersom det ofta är så mycket bättre betalt.
Vad är då ”allt möjligt”? Tja, det kanske låter suspekt. Det handlar dock inte om någon dold sponsring, skumma internetprojekt eller att jag skurar toaletter på nätterna för att överleva som frilansjournalist.

Det handlar om ”jobb” där jag öppnar min mun, säger någonting och får betalt för det. Jag insåg fördelarna med sådana jobb när jag i våras sålde en programidé till Acne Film, som jag egentligen inte hade någon tid alls att arbeta med. Jag intog då den bekväma rollen som ”kreativ konsult”. Jag pratade – och någon skrev ner vad jag sa.

Sedan dess har jag fått allt fler liknande jobb. I måndags var jag i Visby och gjorde ungefär samma arbete för Riksutställningar. Allt ”prat”-jobb är inte överdrivet välbetalt, men det håller sig i varje fall som lägst till journalistförbundets rekommenderade arvode på 7-800 kronor i timmen. Men en del är riktigt bra betalt, igår fick jag ett föreläsningsuppdrag som på 40 minuter betalar bättre än arvodet för hela den här boken (ursäkta mig Stefan).

Dessa pratjobb har många fördelar, varför jag tar mig an dem. En viktig del är att man kan återutnyttja research/kunskap/idéer – vilket betyder lite förarbete. En annan fördel är att arbetet är ofta betalt i tid, ingen risk för övertid, postproduktion och kompletteringar som text nästan alltid innebär.

Men viktigast är att de hjälper mig förhindra risken med överproduktion. För att få in en hyfsad lön som skrivande frilansjournalist måste man producera väldigt mycket text i månaden. Jag skriver någonstans mellan 70 – 90 000 tecken i månaden (böcker inräknat). Det säger sig självt att det är svårt att hålla högsta kvalité på så mycket text.

Utan att namnge någon så finns det en hel del kända frilansjournalister som överproducerar. Det är många redaktörer som har det "angenäma" jobbet att redigera (skriva om) dessa texter. Men överproduktion syns ofta i texten hur mycket redaktörerna än sminkar. Det är först och främst idéfattigt. Men det saknas också ofta det där lite svårförklarliga som kallas "känsla", det kan ingen redaktör blåsa in i något som i bästa fall kan beskrivas som ett knippe lösa meningar.

Det är här ”prat”-jobben kommer in. Mer snack betyder mer tid till bättre texter. Men frågan är väl om det egentligen handlar om att ”prat”-jobb är så välbetalt utan mer om att skrivande är fruktansvärt underbetalt?

För när man väl tänker på det så är det lite bittert att man får kaffepengar för att skriva något riktigt innovativt och genomarbetat som i tryck (potentiellt) når hundratusentals människor, medan man kan få tio gånger mer betalt för att berätta gamla nyheter för en handfull personer.