Bonjour generaliseringar!

I förmiddags satt vi som sagt i radio och höll låda. Varje gång är jag lika tacksam för att jag valde skrivandet. Anledningen är att det går att redigera sina tankar, man behöver inte vara rapp, rolig och smart så fort man öppnar munnen.
Vilket förstås gör mig till en rätt vanlig tidningsmänniska. Socialt hämmad, svettig och osäker så fort fler än en person talar samtidigt. Under sändningen kallade Anders med sin sedvanliga ödmjukhet tevemänniskor för "snyggare och dummare". Jag skulle vilja utveckla det där och kasta lite fler stenar i glashus:

• Tevemänniskor. Lite elakare, lite snyggare och med lite sämre koll (men till skillnad från skrivande journalister skäms de inte för det - deras självförtroende är alltför grundmurat). De tevemänniskor som började som skrivande journalister är ofta lite mjukare. Kanske för att de innerst inne är osäkra uppkomlingar. Till skillnad från alla andra så älskar tevemänniskor konflikter. Man lyckas glatt hitta kriser i samband med klippning, trailers och eftertexter utan minsta ansträngning. Man skriker lite, sedan kramar man om varandra och fortsätter som ingenting har hänt. Tevemänniskorna är något av mediebranschens italienare.

• Skrivande journalister. Socialt obegåvade typer. Tidningsmänniskor är oftast de blygaste och mest svårpratade av alla journalister. De pratar för lite (Klas i allmänhet) eller pratar för mycket (Anders ändlösa diskussioner om Battlestar Galactica…) och det är därför de gillar att få sitta vid ett skrivbord och lägga till eller plocka bort ord utan att någon stör. Vid ett tangentbord inbillar vi oss att vi kan bli perfekta. De enda gånger vi upplever oss samtala som normala människor är annars när vi är på krogen och dricker stora mängder alkohol. Därför blir tidningsskribenter alltid fulla och högljudda på fredagen och därför är vi ännu tystare och ännu mer ångestridna när måndagen kommer.

• Radio. Skrivande journalister älskar folk som jobbar på radio. Om man hamnar i ett hörn med en sådan person på en fest så behöver man oftast inte ens öppna munnen. Radiojournalister bara snackar på, varje sekund i livet gör de allt för att undvika någon sorts tystnad. Jag är övertygande om att det finns radiomänniskor som sitter och snackar för sig själva när de skiter.