onsdag 4 juni 2008

Låt oss tala om klass, baby


Malcolm Gladwell goes självhjälp i sin kommande bok "Outliers" som släpps i november:

In this stunning new book, Malcolm Gladwell takes us on an intellectual journey through the world of "outliers"--the best and the brightest, the most famous and the most successful. He asks the question: what makes high-achievers different? His answer is that we pay too much attention to what successful people are like, and too little attention to where they are from: that is, their culture, their family, their generation, and the idiosyncratic experiences of their upbringing. Along the way he explains the secrets of software billionaires, what it takes to be a great soccer player, why Asians are good at math, and what made the Beatles the greatest rock band.

Det låter, förstås, högintressant och jag är, förstås, superpeppad på boken. Samtidigt är jag väldigt glad över det kapitel som tar upp familjebakgrund och klassfrågan i den svenska journalistiken.
En god vän har berättat om en föreläsning för journaliststudenter där Jan Guillou kom in och frågade vilka i rummet som hade rika föräldrar.
Ingen räckte upp handen.
Guillou konstaterade kort att: "Ni kommer aldrig att lyckas!"

Jag tror att Guillou hade delvis rätt i det. Mina kamrater som har arbetarklassbakgrund eller kommer från lägre medelklass tar aldrig för sig i samma utsträckning som de vars föräldrar utan problem skulle kunna skjuta till dem pengar till hyran om de kärvar några månader. De förra stannar tacksamt på arbetsplatser som är närmast feodala, de senare vågar gräla mer med chefer, kräva högre löner och i högre utsträckning pröva frilanslivet.

Detsamma gäller förstås även föräldrar med högt kulturellt kapital. Annelie Jordahl berörde allt det där i "Klass", om hur hon var "relativt" gammal första gången hon fick/vågade vikariera på Dagens Nyheters kulturredaktion.

En grundtanke med "Byt namn!" är förstås att jämna ut det där en smula, eller i varje fall uppmärksamma det. Att åtminstone presentera en sorts tänkande som du uppfostras in i - eller lär dig genom många års erfarenheter (vilket är en betydligt plågsammare och mer tidsödande väg).
Växte du upp på 90-talet är det här old news, då pratade vi inte om någonting annat än klass och romantiserade brittiska arbetare och "clean living under difficult circumstances".
Under 00-talet har vi sett en sorts motreaktion. Det svenska kulturlivet vurmar för överklassen och blir nästan rasbiologiskt förtjusta över när någon ny förmåga visar sig vara släkt med någon gammal poet elller författare. Din bakgrund spelar återigen en allt starkare roll. Finns du med i adelskalendern kan du i stort skicka in den som cv och behöver inte köpa/låna vår bok.

Själv är jag uppvuxen i en liten bonnig men pittoresk ort på Onsalahalvön, mina föräldrar är väl medelklass fast jag gick i skolan med norra Hallands allra vidrigaste rikemansbarn (de i Särö/Kullavik). Anders är uppvuxen kring Jönköping, hans föräldrar är arbetarklass och han gick elprogrammet i skolan.
När jag gick på JMG minns jag hur de klasskamrater vars föräldrar var journalister förde sig med ett helt annat självförtroende. Själv har jag svår att tro att jag överhuvudtaget vågat söka om det inte varit så att jag haft ett par kusiner på SR och SVT som jag brukade få följa med på mina praktiker. De visade att det gick att leva på ett yrke som redan då var överetablerat.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Två sidor av klass. Vitsigt. Heh.

Jag brukar säga att på gott och ont har jag sett att man kan försörja sig som journalist. Så å ena sidan vågar jag, å andra sidan har jag illusionen att det går.

stefan sa...

Jag tycker att bloggen börjar bli bättre än boken! Vad ska vi göra?

Skafferiet sa...

Stefan: Enkelt, vi trycker bloggen också, lägger den sist i boken under vinjetten "Fantastiskt extramaterial" och slänger upp en blurb om det på omslaget.

Vad säger du?