fredag 5 september 2008

Vilken dialekt ska man ha?

När jag flyttade från Småland till mediestockholm för tre år sedan upptäckte jag snart att jag hade en oväntad talang: min dialekt. Så fort det skulle ringas utanför Stockholm fick jag uppgiften. Jag kan förstå det. Människor på landet hatar två saker: pedofiler och stockholmare. Medan mina kollegor med utpräglad Stockholmdialekt blev föraktfull avsnästa, så mottogs jag som den snälla och ofarliga grannpojken. Det visade sig snart fungera lika bra i baren på Spy Bar, i ett annat syfte.

Leif Silbersky beskrev ingående och intressant i sitt sommarprogram fördelarna i yrket med en bra dialekt. Jag tror det även gäller vårt yrke, dialekt kan vara ett kraftigt journalistiskt verktyg. Med en utpräglad och lite bonnig dialekt framstår man lätt som lite naiv, korkad och ofarlig. Som ett rådjur som förvirrat sig ut ur skogen och nu halkar runt på asfalten. Bara någon riktigt hjärtlös människa skulle komma på att skjuta dig. Därför är alla snälla, hjälpsamma och farligt öppenhjärtliga vid intervjuer.

Men nu till problemet. Jag har börjat tappa min dialekt. Jag vet inte hur det har gått till. Det tycker visserligen få i här i Stockholm, men mina fem yngre syskon behandlar mig redan som en spetälsk förrädare.

Frågan är då, hur bevarar man sin dialekt? Och vilken dialekt är egentligen journalistens bästa accessoar?

17 kommentarer:

Anonym sa...

Här i Skåne hör de att jag kommer från nånstans norr om Åsen. De gissar Stockholm ibland, Göteborg ibland. De bryr sig inte.

GT:s nuvarande chefredaktör Lars Näslund var redaktionschef på Expressen när jag vickade där. I mitt arbetsintyg skrev han att jag hade "ett ständigt gott västsvenskt humör".

Vilket skitord, tänker jag nu. Det låter som en jävla Kålleåada-tjomme som säger "De e la Gais" när han hälsar på någon.

Anonym sa...

Mild gotländska, tror jag på. Den är det ingen som har historiska problem med. Det eller norrländska.

Jag är ju såndäringa stockholmare men brukar lyckas ha något slags vag generell icke-stockholmsdialekt när jag är ute på landet och snurrar. Sen ser jag snäll och ofarlig ut också, det brukar funka ganska bra.

Anonym sa...

Jag tillhör den skara medieöstgötar (fler än man tror) som lämnar ööö och äää bakom oss när vi kör ut på E4:an. Den ende i tidningsvärlden som har guts nog att behålla sin östgötska i medievärlden är Jan-Olov Andersson. Han kommer dessutom från Slaka som, om man vill försöka hitta något positivt i det, kan sägas vara Linköpings motsvarighet till New Jersey.
En tes:
Alla journalister som kommer från orter inom en 25 mils radie från Stockholm utplånar förr eller senare dialekter.
Medan norrlänningar och skåningar och göteborgare bara pratar mer och mer dialekt ju längre de bor i Stockholm.

Anonym sa...

Tror att göteborgska à la Janne Josefsson är bra om man är skjutjärnsjournalist. Det kan låta lite buffligt ("hur har du maaage att stå här och säga...") men också "gött" nog för att locka ur hemligheter ur folk om man håller rätt tonart.

Anonym sa...

Den här grejjen med att journalister ska spela lite dumma (för då får de bästa svaren) gör man kanske bäst genom att prata västgötska
att komma från linköping eller motala (som fanzinekillen i percys tårar) är nog inte heller fel

du har slagit huvudet på spiken med dialekterna, anders! väldigt intressant

Klas sa...

Enligt en mig närstående person så talar jag bara göteborgska när jag blir arg.
Enligt en person som heter Oskar Hammarkrantz kan jag omöjligt tala göteborgska eftersom jag kommer från norra Halland (precis som Andreas).
Det är med andra ord en dialekt som sitter lite i kläm mellan Halmstad och Göteborgska och kanske bara kan kategoriseras just som "norr om åsen".

Anonym sa...

Haha, så sant! Men jag tror ingen av er på Literati behöver oroa er... Ni har perfekta dialekter för det här!:)

Skafferiet sa...

Jag har fått uppfattningen att stockholmare bara kan skilja på norr och söder, norrländska eller skånska. Resten av dialektfloran går dem förbi.

Jan: Jag tror du har rätt med 25 mil, men stämmer det om göteborgare? De jag känner till i medieeliten har utplånat sitt ursprung.

Jag tror att en bra dialekt ger en illusion av autencitet, som kan vara väldigt användbar.

Julia: "Historiska problem", haha väldigt kul.

Anonym sa...

Gotländska. Seriöst, det finns alla ingredienser här. Det är en "mysig"/"jordnära" dialekt som folk dessutom associerar till natursköna sommarminnen. Liksom dalmål och norrländska räknas den även som "trygg".

Och sen ska man inte underskatta att ju mer enfaldig man låter, desto tryggare/mer vågat blir t ex ett intervjuobjekt. För att leda det hela i bevis kan jag berätta att på den tiden jag hade riktiga jobb så spikade jag varenda anställningsintervju - och utan att förringa min egen insats så skulle jag säga att dialekten hade gjort 70% av jobbet redan när jag klev in genom dörren.

/K

Anonym sa...

finlandssvenska är dödssäkert, ingen som pratar som Mumin låter ond. jag har märkt att många som flyttar till stockholm börjar prata såndär mediedialekt, man säger j istället för r ungefär som i halmstad.

Skafferiet sa...

Isabelle: Jag håller inte med dig. Har alltid drömt mardrömmar om mumintroll. Stora vita klumpar inne i den djupa finska skogen - jag ryser in i benmärgen.

Emma sa...

Ett hett tips är att inte göra som jag, dialektpapegoja så pass mycket att bara R:en låter småländska. Då får du en och annan Flashback-tråd tillägnad dig och ditt "talfel". Jag har fått tipset att renodla någon av de dialekter jag pratar - problemet är bara att jag inte för mitt liv kan komma tillbaka till småländskan och alla försök att prata ren stockholmska skulle sluta i ren katastrof.

Klas sa...

Emma: Jag förstår att det är jobbigt, men samtidigt - om jag tillåts vara väldigt krass (vilket väl är vad den här bloggen går ut på)- är inte en flashback-tråd en rätt bra pr-grej?

Emma sa...

Äh, så jobbigt är det väl inte. Eller, who am I kidding - jag drömde mardrömmar ett tag om att jag inte kunde säga rullande r.

Sen vet jag kanske inte riktigt om Flashback-trådar av typen "Emma Gjay? Hon som pratar bäbisspråk och bara duger åt att servera bullar naken åt/ straffknullas av han med hårfästet"-typen kan räknas in under "pr". Eller? Kanske kommer Byt namn att helt revolutionera min syn på detta. Jag hoppas.

Men tillbaka till dialekten: den legendariska tevemannen Svoppen tipsade mig om att det är renodling som gäller. Inga halvmesyrer alltså.

Emma sa...

(Men herregud vad jag beklagar mig här i Byt namn-kommentarerna. Fikarums-effekten. Sorry! Jag rörs ju trots allt ganska ofta till tårar av tanken på hur privilegierad jag är som får jobba med något jag tycker så mycket om. Jag/vi har världens bästa jobb!)

Klas sa...

Emma: Jag tror att den där sortens kommentarstrådar bör ses som ett sätt att ta tempen på ens genomslag, om än inte frivilligt. SVT borde egentligen skippa tittarsiffrorna och börja mäta hur många "straffknullningar" folk föreslår på Flashback i stället.
I Göteborg tyckte jag mig få mitt mediala genombrott när en halvkänd litterär förmåga kallade mig "bögjävla Klas Ericsson" från en scen under en poesitävling, vilket en gammal flickvän ringde och berättade. Hon var upprörd, jag blev jätteglad och firade en hel helg.

Emma sa...

"SVT borde egentligen skippa tittarsiffrorna och börja mäta hur många "straffknullningar" folk föreslår på Flashback i stället."

Haha! Se där ett helt eget kapitel på en bok om framtidens pub(l)ic service.