Fokus kulturredaktör Elsa Westerstad mejlar och påminner om att debatten fortsätter.
Det intressanta i det här är väl att alla levande diskussioner numera förs på webben. Tidningarna är bara skyltfönster, aldrig arenor för debatt. Svaren i print är ju ofta lika oriktade och skyltfönsteraktiga som de ursprungliga artiklarna, och allt som oftast bara ett sammanplock av åsikter och fakta som bloggare redan grävt fram en vecka tidigare. Tidningarna hinner bara refera till diskussioner, som oftast redan är över.
Jag, liksom jag tror de många journalister, räknar genomslaget för en artikel i antalet blogginlägg den genererar. Skriver då allt fler journalister sina artiklar med bloggosfären som tydlig mottagare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Det är "The ONE" som visar sin oerhörda makt: http://www.ted.com/index.php/talks/kevin_kelly_on_the_next_5_000_days_of_the_web.html
Vad den enskilda bloggaren betraktar som ett fantastiskt blogginlägg är sett utifrån Internet som helhet, med dess en miljard användare, bara ständigt skiftande taggmoln, biljontals musklick och åsikter om allt. Ju mer kunskap vi får om denna metanivå genom de sofistikerade programvaruverktygen, desto större skäl har vi att misströsta om den övergripande riktningen. Bloggarna uppstår inte ur politiska rörelser eller socialt engagemang. De är "helt upptagna av självförverkligande", som Andrew Keen säger. Keen är pessimist: "Om man demokratiserar medierna, demokratiserar man till slut begåvning. Det oavsiktliga resultatet av all denna demokratisering är, för att felcitera webb 2.0-apologeten Thomas Friedman, kulturell 'nivellering'."[63] Nicholas Carr fyller i: "I slutändan står vi där med 'åsikternas meningslösa brus' - Sokrates mardröm."[64] Det är intressant att se hur snabbt frontlinjerna inom webb 2.0-gemenskapen förändrar sig.
Det talas mycket om "bloggemenskapen" och "bloggmobben", men faktum kvarstår att bloggen framför allt är ett verktyg för att styra självet. Med styrning menar jag här behovet av att strukturera upp livet, att bringa ordning i oredan, att bemästra det ständiga informationsflödet, men också att marknadsföra Ich AG (Jag AB), som det heter i krisens Tyskland. Bloggarna är en del av en större kultur som fabricerar kändisskap på varje tänkbar nivå. En del klagar över att bloggarna är för personliga, till och med egocentriska, men de flesta bloggläsare vältrar sig i de exhibitionistiska inslagen och tycks inte kunna få nog av dem.
Bloggarna ger som ingen tidigare medial plattform den nihilistiska kulturen vind i seglen. Positivisterna sålde in bloggarna som medborgarnas egen mediekritik, men bloggarna lotsar i själva verket användarna i deras resa från sanningen till intigheten. Det dagliga arbetet med att plita ihop blogginlägg ger en känsla av att nätverket är alternativet. Det vore fel att fälla ett omdöme över bloggarna endast på grundval av deras innehåll. Medieteorin har aldrig gått till väga på det sättet och bör även i det här fallet undvika en sådan metod. Bloggandet är ett nihilistiskt företag just därför att massmediernas ägarstruktur ifrågasätts och angrips. Bloggandet är en "förblödningsstrategi". Implosion är inte rätt ord. Implosion antyder en tragedi och ett skådespel, som vi inte har att göra med i det här fallet. Bloggandet är motsatsen till skådespelet. Det är flackt (men ändå meningsfullt). Bloggandet är inte någon digital motsvarighet till "brev till redaktionen". I stället för att klaga och diskutera gör bloggaren det bekvämt för sig och går in i rollen som medieobservatör.
Man har gjort otaliga försök att marknadsföra bloggarna som ett alternativ till de traditionella medierna, men det vore riktigare att beskriva dem som "återkopplingskanaler". Även i de fall bloggarna fungerar som "vakthundar" (Axel Bruns)[10] är det inte allom givet att blogginläggen om de traditionella mediernas rapportering är förnuftiga och lämnar något avtryck i debatten.
Blogginläggen om masskulturen, dess värderingar och produkter, bör uppfattas som en reträtt. De argusögon som förut granskade alla nyhets- och reklaminslag strejkar. Enligt den utopiska bloggfilosofin är massmedierna dödsdömda. "Deltagarmedier" kommer att ta deras plats. Man har redan ställt slut- diagnosen och den lyder: slutna toppstyrda organisationer fungerar inte längre, kunskap kan inte "styras", arbetet i dag är samarbets- och nätverksorienterat. Men trots alla varningssignaler är systemet fortfarande i (dys)funktion. Är verkligen de toppstyrda organisationerna på väg ut? Varifrån kommer denna hegelianska visshet om att det gamla medieparadigmet kommer att kastas över ända? Det finns inte mycket som tyder på det. Det är detta sakernas tillstånd som förklarar de nihilistiska snarare än revolutionära stämningarna.
Gränsen mellan medievärlden och bloggvärlden är flytande. Om man undersökte saken närmare skulle man förmodligen finna en gråzon av frilansande mediemakare som rör sig fram och tillbaka mellan de båda världarna. Redan tidigt i bloggens historia var det vanligt att journalister som arbetade inom de "gamla medierna" hade bloggar vid sidan av. Hur förhåller sig då bloggarna till den undersökande journalistiken? Vid en första anblick verkar de stå i motsättning till eller på sin höjd komplettera varandra. Medan den grävande journalisten arbetar i månader eller kanske år med ett granskande reportage, påminner bloggarna snarare om en armé av myror, där varje myra drar sitt strå till den stack som kallas för den "allmänna opinionen". Bloggarna lägger sällan fram nya fakta i målet. De hittar ofta fel i produkter och nyhetsrapporter, men "avslöjar" sällan vinkling av nyheter och gör knappast några egna genomarbetade reportage.
Texten är ett antal avsnitt ur en föreläsning som hölls vid Wissenschaftskolleg i Berlin i mars 2006 och ingår i Geert Lovinks bok "Zero Comments"
Frågor på det!
Skicka en kommentar