En gång i slutet av 90-talet intervjuade jag Bruno K Öijer. Det var på telefon och poeten var oerhört kryptisk om varifrån han ringde. Till slut sa han att han befann sig "i någon sorts skog". Där var tydligen han eftersom "varje krigare behöver en plats där han samlar kraft". Jag frågade om han såg sig som en krigare?
Det blev tyst en stund .
"Ja, jag är en indian helt enkelt", sa han när han tänkt klart.
Jag brukade länge hålla fram den där intervjun som det bästa jag skrivit (den var 700 tecken lång).
Ett par år senare försökte jag få tag på honom för Café. Då meddelade han att han sagt sitt.
Det gläder mig att så inte är fallet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ett av mitt livs stösta journalistiska ögonblick var när jag var på en sån där dubiös återträff på min gamla gymnasieskola, St. Lars i Linköping. Den lilla, lilla bibliotekarien kom fram till mig och visade mig den lilla, lilla utställning hon gjort med tidningar gjorda av elever på skolan. Det var bara två stycken. Den ena var mitt gamla punkfanzine. Den andra var en litterär tidskrift som Bruno K Öijer varit med och gjort 10 år tidigare.
Klas: För övrigt har du med ditt inlägg löst problemet med vad man ska svara nästa gång någon vill att man oavlönad ska ställa upp i radio eller TV. "Jag är en indian helt enkelt".
Jan: Man säger för lite såna saker. Det kan nästan bli ett helt kapitel i "Byt namn - igen".
Skicka en kommentar