DFW RIP

David Foster Wallace är död. Jag har aldrig riktigt orkat med honom som skönlitterär författare, men som journalist var en av de allra bästa. När man började läsa en av hans artiklar visste man aldrig på förhand var man skulle hamna, han var maniskt påläst vilket inte bara märktes i antalet fotnötter utan även i hans förmåga att till och med få en text om en ny ordbok att kännas som nödvändig läsning.
Dessutom var han mästerlig när det gällde att lägga märke till rätt detaljer. Riktigt bra reportage fokuserar ofta på sådant som de flesta journalister väljer bort. David Foster Wallace kunde hänga upp sig på att David Lynch kissar med en sällsynt hård stråle och var tillräckligt smart för att få det att framstå som att det betydde något.
I vår bok skriver vi en hel del om att det är viktigt att skaffa sig ett specialområde, men under läsningen av David Foster Wallaces två artikelsamlingar, A supposedly fun thing I'll never do again och Consider the lobster, är det motsatsen som är den stora behållningen. Detta att journalistiken då och då tillåter någon att grotta ner sig i fakta om humrars känsloliv för att nästa gång dra iväg och berätta om en mindre lyckad kryssningsresa eller med en rättshaverists övertygelse såga John Updike sönder och samman.
Ibland är det bristen på inriktning som är grejen.