En aktivitet som journalister ägnar sig åt när de av någon anledning inte kan avsluta ett jobb i tid och därför försöker skjuta fram lämningen så länge det bara är möjligt.
På Café var det ett etablerat begrepp och när jag häromdagen tvingades be om ursäkt för mitt eget deadlinesurfande fick jag börja med att förklara begreppet.
I helgen hade fotograf Robert Henriksson ett deadlinesurfat jobb om just surfing i Svd. Den här gången kunde vi faktiskt skylla på naturen. Robert visar bilderna och berättar lite mer om hur det gick till på sin blogg. Själv undrade jag mest vad jag skulle göra om han försvann ute i vattnet utanför Torö stenstrand. Det blev snabbt beckmörkt efter att han hoppat i, och jag tror aldrig tidigare att jag varit så glad över att vara just journalist som när jag såg honom försöka hålla en kamera och ta på sig simfötter samtidigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Roligt att jag hamnade här när jag satt och deadlinesurfade då
Marianne Höök skickade in några av sina texter till tidningen genom att buda dem med taxi. En sida per taxibud. Så fort ännu en ny sida var klar ringde hon en ny taxi.
Allra riktigt bra ursäkter för förseningar har ju försvunnit med den nya tekniken. Minns klassiker som: "Fick ni inte disketten? Jag lovar, jag postade den i går". Och sedan hade man ännu en dag på sig.
Ibland har jag haft motsatt problem. De riktiga orsakerna är så konstiga att man drar sig för att säga dem och istället väljer en lögn. Det mest bisarra var när en av Expressens laptops självantände när jag skulle lämna en småsarkastisk recension av en Carolakonsert. Sånt har fått sämre människor religiösa - är det inte den moderna motsvarigheten till Moses brinnande buske så vet jag inte vad som skulle vara det?
Från och med nu ska jag va helt ärlig: "Jag tänkte skriva men jag fastnade framför Oprah istället. Och sen så hade piratebay fått dvd-rippen av nya Hulkenfilmen och word blir ju så sjukt långsamt när jag använder min bittorrent."
Skicka en kommentar