tisdag 16 september 2008

Intervju med Carl M Sundevall (del1)

I boken pekar vi på nattlivets betydelse, först och främst för en ung journalist. I inte minst Stockholmsnatten finns allt för många värdefulla kontakter att knytas för det ska ignoreras. Även dagstidningsjournalister som Mustafa Can står då och då och trycker i ett hörn på Spy Bar. Men nattlivet har sitt regelverk, liksom sina murar - på ett än mer tydligt sätt än medier. Vi frågade journalistsonen, fd journalisten och nattklubbschefen Carl M Sundevall om det mesta man behöver veta. Carl passar dessutom på att säga sitt om flugor, klubbjournalister och hur man bör se ut på en medarbetarbild för att få ett VIP-kort. Intervjun blev lång, så här är första delen av två.

Hur många av era VIP-gäster är egentligen journalister?
– Praktiserande journalister inom olika medier kanske en tiondel. Räknar man alla de typer som kan få pressleg, vilket ju känns som var och varannan som jobbar deltid med text, foto, form eller vad som helst på en redaktion, så kan vi nog lätt säga en femtedel. Så är också Spy Bar lite av ett mediehäng.

Vad diskvalificerar en journalist från en VIP-kortslista, att han eller hon gett dålig publicitet eller kommer från en ohispsteraktig arbetsplats?
– Att du kommer från just en hipsteraktig arbetsplats kan faktiskt diskvalificera dig. Men det beror ju såklart på definition av hipster. Sen har jag strukit ett antal klubbskribenter. Men inte för att de skrivit dåligt, utan för att de ju ytterst sällan sysslar med vad jag skulle kalla journalistik. När de väl försöker ge sig på det så kommer bara ut samma dumheter som vanligt, som krystade artiklar om rasism och könsfördelning i dj-båsen som är kopior på varandra och sällan särskilt genomtänka. Den dagen en klubbskribent börjar skriva om andra klubbar än dem de själva går på, rota i tillståndsfrågor eller kanske dissonansen mellan vad polisen och gäster anser är för hög fyllenivå så får de lätt komma tillbaka på listan.

Du sågar alltså klubbskribenter överlag? Finns det någon seriös klubbjournalistisk idag?
– Hela synen kring klubb- och subkulturjournalistik har verkligen båda fötterna kvar i nittiotalet, och klubbskribenterna själva verkar värvas utifrån det enda kriteriet att de gillar att gå ut och festa. Precis som tidningar har olika musikrecensenter beroende på genre, så borde en tidning med ett seriöst öga mot klubbkulturen kanske ha fler klubbskribenter för att seriöst täcka något annat än det som täcks idag, det vill säga alternativa ställen som Ljunggrens och Spy Bar. Sen skriver de ju just bara klubbtips och, som jag nämnde, en och annan oinitierad krönika. Vidare har du krogskribenterna som mest tipsar om cocktailbarer och recenserar restauranger. Sen är det ett stort språng över till samhälls- och kulturskribenter. Men vilka tar de stora greppen på klubbkulturen? Vilka täcker tillståndsfrågor och polisens accelererande kontroll över hur vi får festa? Vilka tar ett seriöst grepp på så populära krönikeämnen som rasism? Sålänge klubbskribenterna inte täcker sånt så ser jag dem heller inte som journalister utan som, ja... bloggare?

Hur hanterar man någon som tidigare varit en tönt eller typ jobbat på skvallertidning och inte kommit in på ens krog plötsligt blir the talk of the town?
– Om det finns fog bakom hypen så erbjuder jag ett kort, eller så kommer personen krypande på nytt när de anser sig ha rätt till ett. Det finns en tyst överenskommelse mellan gäst och krögare att glömma historien och bortse från hur kortet plötsligt uppenbarade sig.

Är journalister verkligen så snåla och sugna på gratis booze som det sägs?
– Nej, det där står modekidsen för idag. Däremot är de väldigt sugna på att komma före köer och in i de heligaste rummen. En del kan bli helt bindgalna om man inte viker sig för deras självuppfattning som mäktiga och viktiga.

Vilka är de sju mest meriterande mediearbetsplatserna i dina ögon?
– Jag har jag en smärre fäbless för folk från de större och mer kvalitativa mediehusen. SVT, TV4, SR, TV8, DN och SvD är sex exempel på dem. Vidare håller jag ett öga mot samhällsmagasinen. Journalisterna där är sällan intresserade av att flasha på krogen, och just därför respekterar jag dem.
Sen uppskattar man ju olika positioner också. Ledarskribenter, redaktörer och kulturskribenter går före "åsnorna på nöjet", för att citera en gäst som jobbar på en av kvällstidningarna. Tidningar med mer eller mindre uttalad hipphet däremot, de lockar så mycket nervösa fånar. Gällande Gubbrummet har vi ju dessutom en generell trettio-plus-policy, och de som jobbar för slavlöner på hippa plantskolor har sällan uppfyllt det kravet.

Vad krävs av en i vår bransch för att vara intressant att ha som gäst?
– Att de är bra journalister. Det är faktiskt det jag kollar på mest. Vidare att de gillar att mingla med kollegor. Ankdamm är ett positivt begrepp för mig som krögare.

Vad tycker du att man ska tänka på som journalist när man är ute på, säg, Spy Bar?
– Beroende på vad man täcker så bör man självklart tänka över vad man egentligen tar emot från klubben. Fri entré och gratisdrinkar är knappast något som är okej enligt klassisk journalistik etik. Något jag verkligen respekterar är de som inte tar emot något. Hade exempelvis två chefredaktörer och en kulturjournalist på Humlegårdens avslutande kräftskiva som propsade på att betala för maten. Vidare ska man inte tro att man är gud. Är du för packad eller beter dig åker du ut även om du är journalist. Roligast är dock de som flashar pressleg i dörren. Jag brukar svara med att visa upp mitt.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant att läsa från insidan på krogarna. När kommer andra?

Skafferiet sa...

På fredag, då handlar det om man kommer in i Gubbrummet med en guldring i örat.

Anonym sa...

Amen åååh vad glad jag är att jag inte jobbar från Stockholm.

Klas sa...

a: Det finns massor med fördelar med att inte bo i Stockholm, inte minst ekonomiska. Men även här går det förstås precis lika bra att gå ut på Södermalm.