
Dessutom var han mästerlig när det gällde att lägga märke till rätt detaljer. Riktigt bra reportage fokuserar ofta på sådant som de flesta journalister väljer bort. David Foster Wallace kunde hänga upp sig på att David Lynch kissar med en sällsynt hård stråle och var tillräckligt smart för att få det att framstå som att det betydde något.
I vår bok skriver vi en hel del om att det är viktigt att skaffa sig ett specialområde, men under läsningen av David Foster Wallaces två artikelsamlingar, A supposedly fun thing I'll never do again och Consider the lobster, är det motsatsen som är den stora behållningen. Detta att journalistiken då och då tillåter någon att grotta ner sig i fakta om humrars känsloliv för att nästa gång dra iväg och berätta om en mindre lyckad kryssningsresa eller med en rättshaverists övertygelse såga John Updike sönder och samman.
Ibland är det bristen på inriktning som är grejen.
1 kommentar:
RIP, som sagt. "Consider the lobster" skulle jag säga utklassar det mesta Chuck Klosterman någonsin gjort. Artikeln om idrottsbiografier borde ingå i grundutbildningen för alla murvlar in spe.
Skicka en kommentar