Inför att "Brideshead revisited" går upp på biorepertoaren ikväll, tänkte vi bjuda på ännu en karriärsmöjlighet/journalisthobby som kanske ännu inte mjölkats ur fullständigt.
En mycket populär sysselsättning bland samtida svenska mediemän är som bekant att jämt och ständigt leka den brittiske teve- och matkritikern AA Gill.
Leken går ut på att ses på en lovordad klassisk restaurang och smacka förtjust och kunnande så fort man tar en smutt vin eller en bit mat. Sedan ironiserar man med milt förakt över sin samtids brist på stil, uppfostran och erfarenheter av internatskolepennalism lagom till desserten.
I övrigt ställs följande krav på deltagarna:
• Ta en bylinebild på dig själv där du lyckas se avslappnad ut i kostym. Kanske med en uppknäppt skjortknapp för mycket om du känner dig vågad.
• Inhandla en Ryanairbiljett till San Sebastian. Ta med en Guide Michelin. Bo på vandrarhem. Ät på några barer och väv sedan in denna matsemester i varenda text du skriver det närmaste året. Fast nämn det som något du brukar göra och benämn vandrarhemmet som ett bättre ställe än det i själva verket var. Kalla det hotell.
• Översätt AA Gills skämt. Eftersom förvånansvärt få svenska journalister läser brittiska tidningar så kommer de som upptäcker det bara att bli glada och tro att ni har något gemensamt.
• Klaga på hur brackigt Rivieran blivit sedan Isabella Duncan eller David Niven dog. Spelar ingen roll om du aldrig varit där.
• Referera ständigt till dina kvällar på Soho House eller Waverly Inn. Spelar ingen roll om du aldrig varit där även om det förstås är ett plus om du kan scanna in bilden på ett kvitto och lägga under en krönika eller på en blogg. Det behöver förstås inte ha varit ditt kvitto.
• Skriv om mat, men använd så obegripliga metaforer att ditt bristande kunnande inte kan avslöjas.
• Låt alltid dina intervjuoffer nämna dig vid namn - OM du av någon anledning tvingas tala med någon person. Att leka AA Gill är ju en utomordentlig anledning till att aldrig behöva lyfta en telefonlur eller konversera en annan människa.
• Framstå som bortskämd och bortklemad. Har du någon gång i livet vunnit ett slagsmål måste detta mörkas och vittnena tystas. Att ha tagit några smällar är fint. Finast av allt är att ha en bakgrund som sängvätare.
• Framställ dig även som före detta sängvätare. Sängväteri är the shit.
• Bränn alla bilder där du klätt dig samtida.
• Skriv föraktfullt om dagens mode.
• Skriv föraktfullt om dagens kultur.
• Skriv föraktfullt om dagens rätt.
• Skriv föraktfullt om allt som är dagens.
• Hylla under inga omständigheter något samtida amerikanskt (om det saknar förankringar i Vanity Fair, Washington eller New York). Det ligger för stora risker i det, att gilla brittisk kultur är dock alltid safe trots att brittisk musik, denna förhatliga skit, oftast bara låter som om den framförs av personer som varken haft tandställning eller besök av fluortanten. Brittiska böcker om gamla pensionärer som inte har sex i Hastings (eller Bath) bör dock hyllas till skyarna.
• När det gäller humor finns det bara en regel: en britt som pruttar är alltid mycket bättre än en människa som pruttar.
• Förklara däremot din kärlek till Ralph Lauren, Cape Cod, Ivy League, Truman Capote och andra självklarheter.
• Översätt några skämt till från AA Gill.
• Översätt några skämt till från AA Gill.
• Översätt några skämt till från AA Gill.
• Översätt några skämt till från AA Gill.
• Förklara offentligt att "den tänkande mannens AA Gill var den brittiske teaterkritikern Kenneth Tynan… som förstås var oerhört inspirerad av Cyril Connolly" om du av någon anledning behöver sopa igen dina spår.
Inlägg
13 kommentarer:
Är inte ett till tips att: "Låtsas att du är dyslektiker och låt någon annan skriva dina artiklar medan du själv skryter om att du aldrig gör några anteckningar. Åk sedan till Glastonbury och klaga över att du
1. Är på Glastonbury
2. Inte minns någonting från Glastonbury eftersom att du inte gjorde några anteckningar."
Absolut, och Glastonbury borde väl lika gärna kunna översättas med Storsjöyran, Hultsfred eller Sweden Rock.
Kul idé det här med att byta namn, kläder, visitkort, härma andra och skriva listiga CV:n för att bli "framgångsrik journalist". Halvfejka sig fram och lägga all kraft på allt utom att ägna sig åt själva kärnverksamheten. Typ skriva begåvade artiklar. Lära sig yrket. Lite ödmjukt öva på att bli bättre.
Anonym: Jag ser inte hur det ena på något sätt utesluter det andra. "Kärnverksamheten" är förstås väldigt viktig, men att inbilla sig att det räcker är tyvärr naivt.
Din karriär versus...Rakel Chukris, Ginna Lindbergs, Peter Kadhammars, Daniel Sandströms, Cecilia Bodströms, Jan Helins, Jan Mosanders, Per Svenssons, Nina Björks, Katrin Kielos, Kurt Mälarstedts, Jennie Dielemans, Peter Wolodarskis, Katia Wagners, Gelllert Tamas, Karin Olssons, Folke Rydéns och Niklas Ekdals tyder på att du har helt rätt.
Anonym: Jag inser fortfarande inte hur det där motsäger något, tror du att alla de där personerna suttit blyga och tysta i ett hörn och bara varit begåvade?
Tanken på att saker och ting enbart handlar om kvalitet och hantverkskunnande tycker jag dock är väldigt fin (även om det är lite ovärdigt en idealist att komma med anonyma inlägg i en kommentarstråd).
Anonym: I princip alla de uppräknade är ju experter på det "halvfejkande" som Byt namn! försöker beskriva. (Att flera av namnen är felstavade ökar inte direkt "anonyms" trovärdighet.)
Hela inlägget handlar om Carl Reinholdtzon Belfrage?
"Tror du att alla de där personerna suttit blyga och tysta i ett hörn och bara varit begåvade?"
Nej verkligen inte.
Jag tror de har gillat sina jobb och fokuserat på att försöka bli duktiga.
Skitit i allt jävla lallande i ankdammen. Inte ägnat dagarna åt att fundera på genvägar, attityd och positionering.
Skulle motsatsen till blyghet och tysthet vara namnbyten, låtsas-CV:n och era andra karriärtips?
Ge mig tio namn på svenska journalister som du anser "lyckats" med hjälp av sådant halvfejkande som ni anbefaller...
Var kommer det där med cv ifrån? Har anonym läst manus?
Anonym: Jag vet att det inte har med saken att göra, men ungefär i vilken ålder är du?
21, som du. Postpubertal.
Har ni verkligen läst AA Gill? Känner inte igen honom i det ni beskriver. Det finns ju ingen särskild skola i hans stil. Den är unik. Fast det vore ju fantastiskt om det fanns en motsvarande stilist i svensk press.
Skicka en kommentar