På tidningen Journalistens hemsida har Kjell Häglund redogjort över de mest otacksamma sidorna av redaktörsarbetet. Och på Weird Science avslöjar han sina nedlagda planer på en sitcom i magasinsmiljö.
En karaktär som saknas i den korta uppraddningen är den hålögde redaktörsvariant som med allt större förtvivlan försöker beta sig igenom den aldrig sinande mängden nya mejl - och hålla någon sorts tanketråd vid liv trots ständiga telefonsamtal och avbrott för frågor från annonsavdelningen eller andra medarbetare.
Är det något jag tagit med mig från mina år på olika redaktörsposter är det ett enormt telefonhat. Eller kanske snarare rädsla - för vad det handlar om är ju att snabbt tvingas ta något beslut i en fråga som man inte kunnat förutspå. Tyvärr har det gått ut över mitt privatliv, jag kan notera en sorts stress även när jag pratar i telefon med kompisar eller med mina föräldrar. Det får mig alltid att känna mig som en väldigt dålig eller i vart fall tråkigt distanserad människa.
En telefonsignal räcker för att göra mig kallsvettig och folk som inte har sina telefon på ljudlöst på exempelvis tåg väcker en liten Patrick Bateman inom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
20 kommentarer:
Klas, jag håller med dig. Innan jag blev journalist kunde jag tala i timmar i telefon. Nu är jag som en död fisk, jag får bara en oerhörd obehagskänsla av telefonsamtal. Jag svarar nästan mina vänner på samma sätt som PR-folk.
Vän: Hej, hur mår du? Du låter stressad?
Jag: Ehh, skulle du kunna mejla det här du precis sade, så lämnar jag svar imorgon. Går det bra?
Japp. Har skrivit många, många, många krönikor på telefontemat... Ett ständigt aktuellt redaktörstrauma. 031 i displayen... patologisk oförmåga att ge raka svar... tricket att dra ut sladden undertill (eftersom man aldrig lär sig hur kommandoknapparna funkar)... snabbgoogla på vartenda telefonnummer innan man inte svarar...
Snabbgoogling, ja! Det funkar ju också bra när folk ringer och frågar om de får skriva om något man aldrig hört talas om.
Briljant. Kan vi inte starta ett fackförbund?
Philip: Jag minns knappt hur man klarade sig utan snabbgooglingen. Den hjälper mot allt.
Björn: Ett nytt fackförbund kan bli en eventuell uppföljare till Byt namn! Om vi exempelvis erbjuder gratis hypnostejper för telefonrädda redaktörer tror jag att vi kan krossa SJF på bara någon månad.
huvudsaken om det blir ett fackförbund är att man får ett presskort så man kan gå på Grönan med knoddarna.
Kjell: Presskort, avslappningsband etc är självklarheter. Ett nytt fackförbund skulle erbjuda en massa mervärde. För alla dessa tiotusentals kronor jag betalat in till SJF genom åren har jag däremot inte ens fått en kaffekopp.
ja, min nästa fråga gällde givetvis avslappningsband.
haha! Får man biljetter till nöjesfält om man är med i journalistfacket i Sverige också? Det är typ den ENDA fördelen med att vara med i facket i Finland. Det och gratis museientreer.
Philip: Det är samma här. Men jag är inte säker på att vårt presskort ens räcker för Gröna Lund (är inte det bara under speciella pressdagar Kjell?)
Är du galen, Klas. Om man till varje pris vill hålla sig undan Gröna Lund nån dag så är det när det är pressdag.
Kjell: Jag är möjligtvis halvgalen, men har aldrig använt presskortet för att komma in på Grönan. Eller är det konserterna som kostar pengar? Hade jag kunnat spara in en hundring på Håkan Hellström-konserten 2006 menar du?
Klas, tillåt mig ta mig för pannan. Hur mycket privata medel har du slösat bort på det viset?
Kjell: En hundralapp?
Jag gick ur facket för tio år sedan men blir nu lite sporrad att gå med igen. Ger presskortet även möjlighet att åka gratis på de enskilda attraktionerna?
Jan: Nej, det gör det inte. Därför har jag precis gått ur facket.
Jan, presskortet i sig är en av attraktionerna. I Lustiga huset kan man sätta sig på presskortet och "flyga matta", i Spökhuset kastas Elisabeth Höglunds uppförstorade presskort fram ur en garderob. Roligast är att kila in presskortet under hjulen i bergochdalbanan (och sedan själv kliva ur vagnen innan start), men då får man räkna med två månaders leveranstid av ett nytt presskort.
Givetvis kan man även ta en helfamiljsförbrukning av sockervadd "på kortet", som vi säger.
Kjell: Jag märker att jag inte utnyttjat mitt presskorts alla fördelar fullt ut. Det här borde ha blivit ett helt kapitel i Byt namn!
Radiobilarna är som debatterna på Publicistklubben. Det går ännu långsammare än man minns att det gjorde.
Skicka en kommentar