I förra veckans Fokus sade Jan Guillou en hel del saker som kommer att tas upp i vår bok, förutom Jan själv då, som får en hel del utrymme. I den nästan alltid småintressanta serien Lunch med fokus sade han följade om rikedom och journalistik:
"Han säger att hans lust att träda in i reporterrollen blir allt svagare. Rik och lat?
– Det ligger nog i farans riktning, som jurister säger. Men rikedom är i och för sig bra för journalister och författare, för då behöver man aldrig någonsin prostituera sig och göra saker bara för att få in kulor till elräkningen."
Det är väl knappast en ny fråga, men ändå intressant. Visst, då och då måste man "prostituera" sig för att överleva. Men hur många "rika" journalister finns det egentligen, och hur många av dessa bedriver en intressant journalistik? Få journalister jag känner är "rika", allra minst de med ideal. Är inte Hamilton Jan Guillous bästa hora eller hur ser han själv på bokserien.
Det roliga är väl att Jan själv knappast har blivit mer aktiv sedan miljonerna började rulla in. Om alla svenska journalister vore rika så skulle väl Filter publicera 60 000 tecken långa målande reportage hur nytillagad ortolansparv doftar.
Jag tror att fattigdom, om vi ska mäta resultat, har varit en långt viktigare för både journalistiken och författandet. Om man är rik behöver man kanske "aldrig någonsin prostituera sig." Men man behöver inte göra något annat heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Så ska det låta!
Fast jag tror att det är betydligt lättare att ge sig in på en bana som kulturjournalist eller grävande reporter om du till exempel har en förmögenhet i släkten.
Då vet du att det löser sig även om du lägger en månad på att kolla upp en grej eller bara vill plöja några Susan Sontag-volymer, i stället för att jaga in pengar till mat och hyra.
Fattigdom kan på så sätt vara väldigt hämmande också.
Kanske. Men du påpekar ju själv att de är ganska oproduktiva genom att lägga en "månad" på att kolla upp en grej. De dör i dagens informationsproduktion.
Det finns ju ett lysande undantag – Bernard-Henri Lévy.
En rik aristokrat som skriver reportageböcker i Tocquevilles fotspår.
Är man inte lite trött på det oändliga pratet och "journalisten som horar", som om att det är någonting som journalisten har paxat. Hor är någonting som dyker upp i alla yrkesgrupper. De flesta läkarna vill ju inte stoppa in fingrarna i din rumpa - men gör det för att det ingår i dennes uppgift som läkare. Likaså måste journalisten då och då göra det oundvikliga Eva Röse-porträttet.
När det kommer till rikemansjournalistik så skiljer den sig inte nämnvärt från någon kreativ gren. När mycket pengar rullar in, rullar desperationen ut. Utan desperation - Jan Guillou.
Tycker inte att fattigdom funkar som drivkraft att skriva, snarare får den folk att vilja sluta. Lättare att ta nästa kliv när det går bra, för mycket vill alltid ha mer, redan när mycket är 2300:- på faktura. Liksom.
Min kommentar är, som alltid, lagom är bäst.
Mark: Journalister har ju bara det största horkomplexet.
Eric: Du har rätt. Det är ju många som slutar, eller hoppar över på andra sidan. Men fattigdom är ju relativt. Jag talar kanske inte främst om Nöjesguidefattigdom.
Skicka en kommentar