Intervju med Carl M Sundevall (del2)

Om man är en ung journalist i danande, hur får man snabbast ett VIP-kort? Vad ska måste man åstadkomma?
– Eftersom jag har väldigt svårt att minnas såväl ansikten som namn på de jag träffar live, så är faktiskt en bildbyline eller en liten medarbetarruta en bra start. Bedömningen görs ändå mest på texten och namn jag ser skrivna minns jag. Men ofta vill jag även se en bild för att veta om det är en fåne eller inte. Enklast är det att se på medarbetarrutor, då bilden oftast väljs av journalisten själv och bildvalet därför säger så extremt mycket mer än själva utseendet.

Hur ser en fåne ut?
– Det är väldigt svårt att definiera, du pratar om att komprimera 31 års erfarenhet av fånar. Men exempelvis det givna som de som försöker leka crazy - fotografer är duktiga på det - eller se för seriösa ut. Sen går folk bort som försöker spela något de är, lite som min Facebook-profilbild där jag poserar med en Kalasjnikov i Sydafrika. Vilket skulle vara helt okej för James Taylor. Har också väldigt svårt för folk som gör grimaser eller på andra sätt döljer sitt utseende, det tyder på osäkerhet, vilket alltid är fånigt. En bra medarbetarbild ska vara ett vanligt porträtt.

Mitt första jobb när jag började som redaktör på Bon för exakt tre år sedan var ju att skriva ett jobb tillsammans med dig om nattklubbkulturen, eller snarare vimmelbildskulturen (känns jävligt längesen nu). Vad hände med vimmelbilderna, kändes ju jävligt hett då?
– På den tiden var klubbfotografer ett rätt stort brat- och svennefenomen. Förutom att mina gäster uppskattar lite anonymitet när de är ute och festar, så kändes det då väldigt givet att inte ta in fenomenet på Spy Bar. Jag är mest fascinerad av klubbfotografering ur ett tidsdokumenterande perspektiv.

Du hoppade väl över till klubbchef precis i den vevan? Vi har ett kapitel i boken som handlar om att gå vidare till andra yrken som journalist. Det ju ett utmärkt yrke för att knyta kontakter och ställa in sig för en annan karriär. Vad är din egen erfarenhet?
– När jag var verksam journalist hade jag absolut ingen plan på att senare jobba inom krogbranschen. Visst hade jag jobbat lite inom krog innan. Stod i baren på Riche långt innan det blev hippt, pointade, satt i kassor, spelade skivor och anordnade någon reggaefest. Men Spy Bar-jobbet dök mest upp vid rätt tid, under en period då jag var väldigt trött på såväl frilansande som jobbet som redaktionschef och mest satt och längtade efter något annat. Sen sägs det ju att jag fick jobbet på Spy Bar för att jag skrivit skit om stället i fem år. Det är inte riktigt sant. Jag skrev skit om alla ställen. Min bakgrund som journalist, och i detta fall främst frilansknäcket som klubbskribent för Aftonbladet Puls, gav mig dock en hel del erfarenhet och kontakter inom krogbranschen som senare gynnat mig. Samtidigt är ens gamla kontakter inom journalistskrået positiva också. Inte bara när det gäller publicitet, jag försöker alltid respektera mina forna kollegor när det kommer till det, utan även att med förtroende roa dem på mina ställen.

Var hela konceptet Gubbrummet en flirt med alla trettioåriga mediemän med åldersnoja (men med makt)
– eller var det trendriktigt i verkligheten också?– Hela gubbtrenden är ju inget annat än en kollsinande generations sista marsch. Om man inte orkar eller kan vara hipp i ungdomlig bemärkelse längre, så är det ju väldigt smart att mena att gubben är hipp i sig. Det är någonting som en 20-åring omöjligt kan anamma, och kräver inte direkt något mer engagemang än att vara sin ålder. Om Gubbrummet bara skulle vara något trendriktigt skulle jag släppa in snorungar. Tanken med Gubbrummet är dock att ha en lugnare yta för människor över trettio, varför det irriterat mig enormt när småkids smitit in och står och leker Brideshed Revisited. Det är inte vad det handlar om. Jag funderar seriöst på att porta flugan.

Syftar du på mig? Jag har haft fluga i Gubbrummet. Några andra plagg/accessoarer man måste undvika?
– Du har haft det flera gånger och är dessutom egentligen för ung för Gubbrummet. Men samtidigt räknas du som en like och umgås med de äldre, så det är inga problem. Fluga kan vara okej, själv har jag burit smoking i Gubbrummet. Men precis som med hatt, käpp eller mustasch så krävs det en hel del av den som bär det. En blick som tyder på att de varit med. En uns excentricitet. Spår av ett leverne. Sånt som kommer med upplevelser och åldern. Kids vars främsta livsupplevelser är att ha gråtrunkat till The Smiths, legat med en nattklubbschef eller lyckats ful-OSA till en modeveckanvisning ser bara ut som de kommer från en ironsk maskerad med såna accessoarer.

Är det viktigare att en nysatsning tilltalar journalisterna så att vi skriver om den, än att själva publiken genast fattar grejen?
– Idag är det inte särskilt viktigt. Visst, ett allmänt surr i ett större antal tidningar är värdefullt, men enstaka artiklar gör sällan någon skillnad. Bloggar, communities och klassisk word-by-mouth är viktigare. Sen är det ju betydligt roligare att bli nämnd på kultursidorna än i klubbspalterna. Vårens Bang-avhopp och diskussionen kring det roade mig enormt.

Vilken är den hippaste mediespoten på Spy Bar?
– Gubbrummet framför baren. Barsidan tas upp av krogpersonal, sofforna av före detta rockstjärnor och modeller och dj-båset belamras av musikintresserade. "Stekarbåset", det vill säga det upphöjda stora båset mot Stureplan, har också blivit ett populärt tillhåll för journalisterna med krångliga namn.

Hur klär sig journalister i jämförelse med andra gäster? Kan du pinpointa en journalist direkt?
– Jag kan inte pinpointa en journalist, men däremot lätt någon som jobbar inom media. Vad som kan sägas är att det finns en mer självklar attityd i klädstilen bland journalister, antagligen för att de inte har någon koll på mode och samtidigt inte behöver bevisa sig. Modejournalister undantaget.

Hur funkar det med de klassiska reporteraccessoarerna, guldring i örat och
hästsvans?
– Om Erik Hörstadius kom glidande i sin nya fräna 1991-stil skulle jag inte neka honom en sekund.