Som vi redan konstaterat så älskar en del personer att klaga. Inget tycks vara för litet att anmärka på. Jag får då och då mejl som klagar på de mest märkliga saker. För något år sedan skrev jag i VeckoRevyn att franska tonåringar ser ut som små versioner av Tintin, oberoende kön. Genast trillade det ner ett argt mejl i inkorgen, jag citerar:
"Tänker du inte på att det finns sådan som tar åt sig av det. Det är mycket möjligt att franska tjejer som kan franska eller bor i Sverige läser din text. Hur bra är det då att skriva på det viset? Jag skulle verkligen vilja ha argument för varför du skriver om det du gör i VR? Tänker du inte på målgrupen? Känner du att du måste håna andra för att må bättre själv? Eller är det kanske så att du egentligen struntar helt i unga kvinnors självkänsla?"
Märk att jag inte gjorde liknelsen vid franska tjejer, utan "ungdomar". Sådan här kritik dyker då och då upp. Frågan är då hur man ska bemöta kritik av det här slaget?
Jag ser fyra vägar:
1. Tyst
Jag skiter i det och slänger mejlen i papperskorgen. Men av någon anledning så lämnar det en ofärdig känsla.
2. Snäll
Jag svarar oerhört långt och känslosamt och ber om ursäkt. Jag har till och med försökt adda någon på facebook och frågat om jag får bjuda på en bulle och kaffe på kontoret som ursäkt. Dessvärre har jag inte fått några svar på just de inviterna.
3. Ond
Jag har inte testat det ännu, men jag har en teori om är att folk inte kommer skicka arga mejl till mig om jag själv spelar värsta rättshaveristen. Jag söker upp deras telefonnummer och ringer dem, jag skickar massor av upprörda mejl, jag säger att vi måste träffas i person och göra upp det här. Sedan publicerar jag det på bloggen, eller skriver en krönika om det. Kunde bli ganska kul. Jag vet inte om det fungerar, förmodligen är det kontraproduktivt. Det finns väl en anledning till varför de värsta typerna ringer till Ring P1 när Täppas Fogelberg sitter i studion.
4. Normal
Sedan kan man ju såklart argumentera för sin ståndpunkt. Men är det värt det? Här borde man väl skicka en faktura.
Dela gärna med er av märkliga klagomål, och hur/om ni svarar på dessa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Jag blev mordhotad av ett flertal bergsklättrare efter att ha skojat lite om deras hobby i en filmrecension och sen blev en äldre dam fruktansvärt arg en gång för att jag använt ordet "deffad" om Mel Gibson.
Jag vet fortfarande inte vad hon trodde att det betyder.
Mordhot av överförfriskade svenska sneluggs-pop-producenter, utbrott av åldersrasism från arga Toto-fans och indignerade drapor från musikhögskolestudenter om Håkan Hellströms tondövhet – som musikrecensent får man stå ut med mycket. Värsta kritikerna är dock alltid tonårstjejerna som på dålig svenska förklarar att man är ful och bara avundjuk när man försiktigt frågat om det är nödvändigt för Mariah Carey att låta sin frisör komma ut på scenen mellan varje låt..
Själv har jag oftast kört på det vänliga men bestämda standardsvaret:
" Jag får betalt för att ha en åsikt, så även om det är tråkigt att du inte håller med mig så tror jag inte att vi kommer så mycket längre än så här."
Cilla/Cramby: Underbara historier. Det där med hot mot journalister är intressant.
Jag skrev i våras ner lightmiljömärket Rainforest Alliance varpå något arg PR-person ringde min redaktör och ville ha mina personuppgifter. Enligt ville någon myndighetsperson från Colombia ringa mig och tala allvar.
Jag ville absolut inte ha någon kontakt. Men de hade säkert bjudit ner mig för att själv ta en titt på de ekologiska plantagerna. Förmodligen det sista man hade hört av mig.
Jag insåg att man inte ska messa med den nya kokainbranshen.
Skicka en kommentar