Andra röster, andra rum

Det finns en historia som cirkulerar på bägge kvällstidningarna om hur den andra av dem en gång i tiden brukade använde en pseudonym som fick underteckna rewritade TT-telegram. Det framstod därmed som att denna tidning hade en världsreporter som den ena dagen befann sig i Vietnam och senare på samma eftermiddag i Guinea-Bissau.
Detta faktum störde den andra som efter en tids irritation kom på en genial lösning.
Man förde in en artikel om hur den andra tidningens påhittade medarbetare plötsligt avlidit under en arbetsresa.

I inlägget nedan tar Anders upp en kvinnlig pseudonym jag använt mig av på grund av rent namnestetiska skäl. Faktum är att det funnits fler. En tidning jag jobbat för använde sig ofta av ett par som sedermera höll i ett väldigt omtalat veckobrev. Innan jag började skriva för tidningen ifråga undrade jag ofta över vilka de här typerna egentligen var. Svaret fick jag efter att ha skickat ihop ett jobb jag själv var lite tveksam till. Den kändes lite smått sleazy, helt enkelt.
"Oroa dig inte för det här", sa redaktören och när jag fick tidningen i min hand hade en av dessa två skribenter undertecknat notisen i stället. Aha-upplevelsen fick mig att sitta och skratta en hel lunch.
Tidningar (numera nog mest magasin) använder ibland pseudonymer av just sådana skäl. I andra fall handlar det bara om att det ska se ut som att man har några fler medarbetare än vad man har (det skulle ju se fattigt ut om en enda skribent visade sig ha skrivit ett helt notisblock).
Det finns förstås massvis att säga om bruket av pseudonymer. Det är inte etiskt försvarbart et cetera, men för en journalist kan det faktiskt vara nyttig skrivträning. En riktigt bra pseudonym blir en sorts karaktär du får skriva som, någon med en helt annan bakgrund, kanske med ett annat kön.
Ett bruk som till exempel visat lämpa sig väldigt bra i bloggformat. Och som, i min gamle JMG-klasskamrat Olle "Mats Hård" Svalanders fall, till och med slutade med en debutroman.