torsdag 28 augusti 2008

Godkänt


Caroline Ringskog Ferrada-Noli godkänner sin medverkan i Byt namn! samt hyllar formgivningen. Grattis Jonas. Själv inser jag att lila kanske inte är min färg.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Kul! Tack!

Formens inspirationskällor, som ni ser, är: Anthony Robbins, McSweeneys, Donald och Ivana Trump, Hanna-Barbera, The Satanic Bible och Blondinbella.

Anonym sa...

Seriöst, vilken vettig människa i världen bryr sig om ett "godkännande" från CRFN? Sveriges kanske sämsta och överhypade skribent.

stefan sa...

JJ: Sanningen är ju den (utan att recensera Carolines kvaliteter) att ett positivt utlåtande från vem som helst är trevligare än en magsur, anonym bloggkommentar.

Anonym sa...

Du är inte ensam om att inte kunna förbättra färgen lilas egenskaper. Passar bäst på kulturella kvinnor. Strongt att försöka.

Anonym sa...

Du rockar lila som Reinfeldt rockar Pink Floyd.

Klas sa...

Jag älskar lila sedan barnsben, men så har jag alltid drömt om att en dag bli en kulturell kvinna också.

Emma sa...

Mamma sa

"När åren börjar ila, bär man lila."

till mig i somras. Häpp.

stefan sa...

Emma: nu känns det bättre...

Klas sa...

Emma: Det förklarar möjligtvis att jag var så lillgammal som ung gosskörssångare.

Emma sa...

Kulturtanter är vi allihopa.

Anonym sa...

Jag måste säga att jag älskar den här bloggen. Och jag tror ni lyckats med något större än ni själva begriper, något som Journalistförbundet och Pressklubben misslyckats med i decennier. Ett fikarum för frilansjournalister. En plats där man faktiskt frivilligt vill hänga – och kan tjuvlyssna på hur andra i samma bransch har det. Därför: Behåll den här bloggen även efter att boken kommit ut! Och kanske utöka den på något vis.
För övrigt borde ni redan nu ha en frågelåda så att vi läsare kan komma med requests över ämnen ni tar upp. Ett kommer här: Varför förväntas man som frilansjournalist jobba gratis för radio och TV? I dag har jag tackat nej till två radioprogram och ett TV-program som ville att jag i morgon ska sitta och analysera Michael Jackson på hans 50-årsdag. (Detta utan att jag skrivit en bok om Wacko och på så vis har egen vinning av det.) Om jag gör denna sorts analys för en tidning får jag betalt. Om jag däremot gör det för radio eller TV får jag en fralla. Visst, det är trevligt och smickrande att få förfrågan, men ska man försöka få det att gå runt måste jag ägna mitt begränsade arbetstimmar per dag åt konkret avlönat kroppsarbete. Discuss, please. Talk amongst yourselves.

Anonym sa...

Jag tror det beror på två huvudanledningar:

1. I alla fall tv ses som ett mycket effektivare marknadsföringsverktyg än printmedia för journalister/mediapersoner som vill bygga sitt varumärke. Alltså anser man att tv-sofftyckande murvlar borde vara så tacksamma över detta tillfälle att få synas i rutan att ersättning inte ens kommer på tal.

2. En skriven analys av ett fenomen bereds mer utrymme och möjlighet till nyansering/fördjupning. I tv kläms man in mellan en belgisk folkmusiker och en salongsberusad vintestare och frågas ut i 90 sekunder av i bästa fall halvdant pålästa programledare. Hence, sämre ersättningsgrad för sin insats.

Bör tilläggas att jag inte försvarar någotdera.

/K