Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Genomgången av krönikör-stereotyperna är det mest mediepricksäkra jag läst sedan Michael Mustos dissekering av olika Manhattanskribentstilar i Village Voice i slutet av 90-talet."
- Fredrik Wikingsson.
Boken är helt underbart bra. Genialt hur ni lyckas vara "ironiska" och hjälpsamt äkta på samma gång.
- Kjell Häglund, Redaktionschef på Residence och grundare av Weirdscience.se
Läs den. Och applådera marknadsföringskampanjen.
- Martin Jönsson, tf chef för SvD.se
Ekman och Rydell tipsar om hur du säljer dig själv utan att rea bort din själ. Råden är helt enkelt för bra.
- Nina Svanberg, Norrbottens-Kuriren. Betyg 4/5 kurirhästar.
Den är full av konkreta, handfasta och roliga råd för dig som är up and coming, men även för dig som misstänker att du kanske är down and going. Med andra ord måste du äga den här boken, vem du än är – branschräv, hangaround eller dropout.
- Andreas Ekström, Sydsvenska Dagbladet
Grattis till en fantastisk bok! Den kommer att skänka mig inspiration långt bortom de timmar det tog att läsa den.
- Joel Persson, art director Café
Duracelldriven mediedandyism
- Björn Wiman, kulturchef Expressen
Det sorgliga är att deras iakttagelser ofta är på pricken.
- Jonas Thente, litteraturredaktör DN
Här finns både konkreta och bra råd till alla journalistaspiranter – oberoende om man vill skriva för modemagasin eller inte.
- Philip Teir, Expressen
Med tonvikt på hur man förvandlar sig själv till sin egen PR-apparat är den här boken utmärkt läsning för alla som vill ta sig fram i den snåriga medievärlden eller av annan anledning intresserar sig för mediebranschen.
- Björn Owen Johansson, Borås tidning
Nu har jag själv elever och jag har köpt ett ex av boken till dem. Jag säger till dem: Läs den här för det står mycket i den jag hade behövt läsa när jag utbildade mig till journalist.
– Julia Svensson, Ystads Allehanda
Rydell och Ekman ger konkreta tips och råd om hur man kommer runt de värsta falluckorna och förödmjukelserna inom branschen och istället vänder dem till sin fördel. De är inte på något sätt ute efter att förändra villkoren – de vet att det är omöjligt. Branschen är patologiskt immun mot självkritik…
- Tor Billgren, Sydsvenskan
Vill man veta hur man skriver en nyhetsartikel, lär sig intervjuteknik, etiska spelregler och andra normer får man dock leta någon annanstans. Men eftersom de böckerna redan har skrivits fyller Ekman/Rydell ett tomrum. Och de gör det bra.
- Anna Hultman, VästerviksTidningen
12 kommentarer:
Kul! Tack!
Formens inspirationskällor, som ni ser, är: Anthony Robbins, McSweeneys, Donald och Ivana Trump, Hanna-Barbera, The Satanic Bible och Blondinbella.
Seriöst, vilken vettig människa i världen bryr sig om ett "godkännande" från CRFN? Sveriges kanske sämsta och överhypade skribent.
JJ: Sanningen är ju den (utan att recensera Carolines kvaliteter) att ett positivt utlåtande från vem som helst är trevligare än en magsur, anonym bloggkommentar.
Du är inte ensam om att inte kunna förbättra färgen lilas egenskaper. Passar bäst på kulturella kvinnor. Strongt att försöka.
Du rockar lila som Reinfeldt rockar Pink Floyd.
Jag älskar lila sedan barnsben, men så har jag alltid drömt om att en dag bli en kulturell kvinna också.
Mamma sa
"När åren börjar ila, bär man lila."
till mig i somras. Häpp.
Emma: nu känns det bättre...
Emma: Det förklarar möjligtvis att jag var så lillgammal som ung gosskörssångare.
Kulturtanter är vi allihopa.
Jag måste säga att jag älskar den här bloggen. Och jag tror ni lyckats med något större än ni själva begriper, något som Journalistförbundet och Pressklubben misslyckats med i decennier. Ett fikarum för frilansjournalister. En plats där man faktiskt frivilligt vill hänga – och kan tjuvlyssna på hur andra i samma bransch har det. Därför: Behåll den här bloggen även efter att boken kommit ut! Och kanske utöka den på något vis.
För övrigt borde ni redan nu ha en frågelåda så att vi läsare kan komma med requests över ämnen ni tar upp. Ett kommer här: Varför förväntas man som frilansjournalist jobba gratis för radio och TV? I dag har jag tackat nej till två radioprogram och ett TV-program som ville att jag i morgon ska sitta och analysera Michael Jackson på hans 50-årsdag. (Detta utan att jag skrivit en bok om Wacko och på så vis har egen vinning av det.) Om jag gör denna sorts analys för en tidning får jag betalt. Om jag däremot gör det för radio eller TV får jag en fralla. Visst, det är trevligt och smickrande att få förfrågan, men ska man försöka få det att gå runt måste jag ägna mitt begränsade arbetstimmar per dag åt konkret avlönat kroppsarbete. Discuss, please. Talk amongst yourselves.
Jag tror det beror på två huvudanledningar:
1. I alla fall tv ses som ett mycket effektivare marknadsföringsverktyg än printmedia för journalister/mediapersoner som vill bygga sitt varumärke. Alltså anser man att tv-sofftyckande murvlar borde vara så tacksamma över detta tillfälle att få synas i rutan att ersättning inte ens kommer på tal.
2. En skriven analys av ett fenomen bereds mer utrymme och möjlighet till nyansering/fördjupning. I tv kläms man in mellan en belgisk folkmusiker och en salongsberusad vintestare och frågas ut i 90 sekunder av i bästa fall halvdant pålästa programledare. Hence, sämre ersättningsgrad för sin insats.
Bör tilläggas att jag inte försvarar någotdera.
/K
Skicka en kommentar