Inlägg från Jan Gradvall i en kommentarstråd nedan:
Varför förväntas man som frilansjournalist jobba gratis för radio och TV? I dag har jag tackat nej till två radioprogram och ett TV-program som ville att jag i morgon ska sitta och analysera Michael Jackson på hans 50-årsdag. (Detta utan att jag skrivit en bok om Wacko och på så vis har egen vinning av det.) Om jag gör denna sorts analys för en tidning får jag betalt. Om jag däremot gör det för radio eller TV får jag en fralla. Visst, det är trevligt och smickrande att få förfrågan, men ska man försöka få det att gå runt måste jag ägna mitt begränsade arbetstimmar per dag åt konkret avlönat kroppsarbete. Discuss, please. Talk amongst yourselves.
Kristofer Ahlström har i samma tråd redan varit inne på hur detta medie anser att man ska vara tacksam för att man får utrymme och jag är ganska säker på att så är fallet. Jag tror att själva tänket är att en journalist blir etablerad på riktigt genom att sitta i en tevesoffa - men det intressanta är att det tänkte uppenbarligen gäller även redan etablerade journalister som Jan Gradvall.
Personligen har jag suttit i radio för att marknadsföra "Byt namn" och mina "Sex, droger & tinnitus"-böcker, men då har jag sett just marknadsföringsbiten som en betalning. Jag säljer en produkt och levererar lite innehåll i utbyte.
Man kanske ska se det där om gratismedverkan som Gore Vidal. Han sa någonting i stil med att "jag tackar aldrig nej till sex eller att vara med i teve" och jag tror det är så programmen själva ser på det. Som någonting som bara är skönt och stimulerande. Det enda sättet att komma till rätta med problemet skulle nog vara en strejk, frågan är bara om vi har en tillräckligt enad bransch?
P.S. Jag har aldrig blivit inbjuden till teve, förutom för att en gång spela Herr Senap från Cluedo i Studio Virtanen och en annan gång laga quinoasallad i samma program - men det ställde jag faktiskt upp på, bland annat eftersom jag älskar Cluedo och för att jag ibland, när ingen annan ser, faktiskt leker tevekock i mitt kök.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
35 kommentarer:
En annan sak är ju att man är i tv/radio för att bli intervjuad. Och precis som när man blir intervjuad för en artikel, även som expert på något ämne, så får man ingen ekonomisk ersättning för det. Om man däremot tvingas sitta i en tv-soffa på en kommersiell kanal på julafton för att diskutera Motown så kan man förstås tycka att det borde återgäldas på annat sätt än lite tårta. (Det där exemplet var förstås helt taget ur luften, hehe).
/K
Hette han inte ÖVERSTE Senap?
Joel: Du har rätt, Överste Senap var det.
Kristofer: The Motown Chrismas Special i TV4! Osannolikt att du satt hemma och såg det. Visby, so much to answer for. Jo, man har gjort en hel del... Jag medverkande där enbart som en kompistjänst till Kristian. Och hela sändningen var egentligen en djupt ondskefull och konspiratorisk Capricorn One-variant. Hela direktsändningen bandades i själva verket 23/12. Annars hade man nog inte heller lockat till sig Bosse Ringholm och Göran Persson till samma sändning, två tårtglada personer som var förband till oss Motown-experter.
Visst, att man blir intervjuad är sant. Men ofta handlar det om betydligt mer. Man kommer dit med en färdig analys och de levererar de 3 st sväljbara McNuggets-quotes som hela sändningen bygger på.
Alla andra får betalt under den sändningen. Programledaren, sminket, receptionisten, SÄPO-vakten utanför. Alla utom den frilansjournalist som ger debattämnet relevans och innehåll.
Klas: Din tes om kollektivt motstånd är spot on. Det är kanske bara 50 frilansare i den Rolodex som media använder. Och 25 av dem läser den här bloggen. Om alla i morgon börjar kräva betalt i de fall det inte handlar om att sälja sin egen bok, eller korta intervjusvar, så kommer de att ge resultat. Som Sham 69 skaldade: If the kids are united, they will never be divided.
Det märkliga är ju ofta att om man nämner betalning finns det en liten pott för sådant i samband med små radioinhopp. Inte alltid, men ibland. En pott som de såklart försöker mörka tills någon större journalist/radioinhoppare än en själv dyker upp.
Gärna betalt, men först en rejäl medalj.
Kan ingen posta en hall of shame-lista?
Ah, detta är en kär gammal käpphäst för mig: att ALLTID säga nej till teve och på ett så arrogant sätt som möjligt.
Tevefolket som ringer och ber om ens medverkan är ju vår branschs svar på telemarketing-hjon. De fortsätter att ringa mig trots att jag sedan säkert 15 år alltid uppger att jag nixat mig. (Jag upplyser rutinmässigt om att jag "inte gör teve" och att jag inte kommer att ställa upp framöver heller).
Till min stora förvåning så fick jag betalt när jag var med i Nya Vågen i P1. 2100 kr. Men de verkar vara ett undantag även på P1.
Jan och Kjell: Är det verkligen bara en fråga om betalning? I vilka lägen skulle ni kunna tänka er att tacka ja?
Jag har aldrig fått någon förfrågan från TV – men skulle jag få det (och om ämnet krävde någon form av förberedelse/expertis) skulle jag glatt förklara att jag brukar fakturera när jag är med i radioprogram och utgår från att det går bra även med TV-program. Kan P1 skaka fram pengar borde SVT/TV4/produktionsbolag etc kunna det.
Klas, det känns väldigt långt från verkligheten, kan inte ens föreställa mig ett intelligent svenskt program som man frivilligt skulle vilja offra en halvdag för att medverka i.
Är som sagt mer fokuserad på det roliga i att betrakta tevemänniskorna som ringer som telemarketing. Man utvecklar olika skolor i sättet att hantera dem, och hoppar mellan dessa efter humör.
Ibland, när tiden finns, spelar jag med en bra stund och pratar vitt och brett om ämnet i fråga, för att sedan kliniskt studera hur personen börjar slingra sig som en orm i glasburk när jag plötsligt bara inflikar att jag kostar 12 000:- plus moms, "det vanliga arvodet".
Ibland frågar jag hur många han/hon ringt innan mig, "vilket nummer har jag på listan?" Det roligaste med det är att jag ibland fått svar, "nummer 4"...
En tredje skola är att fråga om inte deras programledare skulle vilja komma upp till mig en eftermiddag och föra in några korrektur.
Man kan också bara lägga på luren, särskilt när Svar Direkt ringer mitt i middagen.
Men jag HAR medverkat. När jag tackat nej har de istället läst upp citat från mina snackiskrönikor. Det var särskilt kul att höra Robert Aschberg läsa långa sjok ur nån text, samtidigt som den låg skyltad, medan alla andra debattörer var tvungna att vara med in the flesh.
För att inte tala om den klassiska följdfrågan när man sagt nej. "Kan du tipsa om någon annan?". Jo, jag har nog sagt nej till 95 procent av alla förfrågningar.
Klas: Fast jag har tackat ja när det gällt böcker jag skrivit.
Men, dumt nog kanske, frågar jag inte ens längre om ersättning när de ringer, men jag ska börja göra det nu. 2 100 låter som en perfekt summa, tack Anders! Så underbart exakt. 2100 låter mycket trovärdigare än 2000.
Men en annan aspekt på det här – som jag ser fram emot att läsa om i den redan beryktade Byt Namn! Part 2 – är huruvida TV-medverkan verkligen ett bra sätt att etablera sig för en ung journalist.
Inte om man tänker långsiktigt. För någon dag får man bestämma sig. Vill man vara en skrivande journalist, känd just för sitt skrivande, eller ännu en åsiktsmaskin i Rolodexen?
Bra och nyanserad diskussion om 2 000 kontra 2 100, där. Plötsligt känner jag mig som skägget-i-brevlådan med mina tokroliga 12000:-.
Kjell: Jag tror det är hundringen på slutet som gör det. Så 12100 kanske funkar lika bra som 2100?
Jan: Du har nog rätt, men samtidigt tror jag att de flesta skribenter som medverkade i Studio Pop, för att ta ett för oss närliggande exempel, mådde rätt bra av det och snarare byggde sina karriärer än förvirrade sin publik. I ett relativt tidigt stadium tror jag att tv är till en väldigt stor hjälp.
Nej fan. Har funderat på det här en stund nu och jag tror inte det stämmer med den där hundralappen. Om man säger 2 100:- så är det i själva verket just hundralappen som röjer att summan är gripen ur luften. Det är liksom ljugarformulär 1B.
Ett jämnt, högt (femsiffrigt) belopp är bättre, låter mer som vuxenvärlden.
Kjell: Du menar som att beställa det näst dyraste rödvinet i stället för det dyraste i försök att fejka att man kan något? Jag tror nog fortfarande på hundralappen. En alltför jämn siffra ger väl än mer intryck av att vara gripen ur luften?
Undrar om du inte förväxlar vuxenvärlden med ditt och Anders fibblande med lunchpengar nu.
Jag tror att det handlar om att gripa ur luften med självförtroende. Som en faktura på 40 000 kr, vitt, från en byggfirma. Eller föreläsararvoden på 30 000. Vem fan bokar föreläsare som kostar 12 100? Inte jag.
"Undrar om du inte förväxlar vuxenvärlden med ditt och Anders fibblande med lunchpengar nu."
Ouch! Men föreläsningsarvoden och Public service-betalning är ju äpplen och päron.
Klas: Absolut, sånt som Studio Pop gynnar definitivt. Där fick dessutom alla tala till punkt. Vad jag menar är att ställa upp är alla debatter, paneler, i radio och TV där det gäller att skrika högst om isglass, public service eller v-jeans.
(Har ni något kapitel om F-skatt i boken? Det måste ni ha. Det är journalistikens motsvarighet till musikens diskussioner om nylon- kontra stålsträngar.)
Kjell: Jag tycker inte 2100 är bra, det är ju en så låg summa att man glömmer bort att fakturera för den. Är övertygad om att många som är med i programmet aldrig skickar fakturan.
Jag tror på ojämna siffror, men snarare med tusenlappar än hundralappar.
Jan: Jag ställer fortfarande upp på allt som är relaterat till mina kärnämnen, och lite annan skit. Men förstår inte riktigt hur det skulle vara dåligt? Det handlar ju ofta om att göra reklam för artiklar/krönikor/böcker man har skrivit.
Och de alster som man får uppmärksamhet för är ju ändå sällan brödjobb, de gör man ju just för uppmärksamheten. Så uppmärksamheten blir väl betalningen?
Vad det handlar om är väl vad man får ut "netto", alltså i fråga om ev. PR. Den sammanlagda summan av uppmärksamhet minus en bortslösad dag (då man kunde gjort något mer direkt inkomstbringande).
Jag tycker man får ut alldeles för lite av att sitta och gagga en halvtimme i ett program som nästan ingen tittar på – och de som tittar kommer inte ihåg vad man hette när namnskylten fejdat ut eftersom de är så gamla att de har problem med korttidsminnet. Allra värst är nischkanalerna, som riktar in sig mot yngre målgrupper som nästan per definition inte tittar på just dessa nischkanaler. Vad får man ut av att sitta hos Virtanen? Dessutom har jag en stor familj, jag är hellre med den än sitter i en sleazy tevesoffa som nån sorts mediestockholmare jag inte är. Den typen av soffor är väl för 20-nåntings som ändå träffas ute hela tiden och lika gott kan sitta med en öl hos Virtanen som på krogen.
Vad gäller Studio Pop - jag kan bara komma på Natalia som någon som fick faktisk draghjälp av sin medverkan. Resten känns blankt. Men jag kanske börjar få problem med korttidsminnet.
Kjell: Ja, det handlar ju såklart om att avväga. Det är ju säkert bättre att vara med i P4 i Karlstad än i Studio Virtanen. Där 200 000 personer sitter klistrade vid radion.
Ungdomsmedia: Trodde att min medverkan under våren i ZTV var bortkastad, men det visade sig att kanalen var så fattig att de har sänt 10 000 repriser av programmet. Så okej, ändå.
Det värsta är väl kanske att sådana dagar blir bortkastade eftersom man tappar fokus av en kvart ordbajsande.
Jag tror att Carolina Klüft är ett bra exempel på det vi diskuterar. Är man bra på sjukamp är det man ska ställa upp i. Det är alldeles för många skrivande journalister som tror att man obehindrat kan byta gren och sedan gör bort sig i längdhoppsgropen.
Jan: Så är det, men samtidigt är ju utmaningen alltid lockande, inte sant?
Men i ett större perspektiv är det förmodligen dåligt. Idéfattigdomen inom tv/radio är ju påtaglig. Att sno skrivande journalisters idéer och dessutom få dem att arbeta gratis är ju en bra lösning för dem.
Anders: Absolut, klart man ska utmana sig själv ibland.
Och därmed har vi elegant slutit en cirkel i denna bloggtråd och är tillbaka i öppningsögonblicket när man sitter med telefonluren i hand och funderar på om han ska tacka ja eller nej till att spela Överste Senap. ;-)
(Förlåt, Klas, det var öppet mål där.)
Sorry, glömde skriva i namn och blev Anonym av misstag!
Kanske håller det hela på att nå en absurd gräns nu. Jag blev nyligen erbjuden att göra en reklamvideo för en bank, gratis.
Snacka om gratisarbete.
Bara en allra sista kommentar (måste logga ut helt och tokjobba ett par dygn nu).
Läste just på Resumé att EFTER nedskärningarna så är det 1 100 (ja, 1 100) anställda på SVT Sverige som jobbar med nyheter och sport. Personer som får lön från våra skattepengar och licensavgifter.
Ändå är dessa 1 100 personer upperbarligen helt beroende av oss frilansare för att komma med analyser och kommentarer.
Och för det får vi mellan 0 och 2 100 kronor per arbetstillfälle.
Jan: True dat. Dessutom är de fastanställda nästan de enda som har nytta av våra inbetalda svindyra fackavgifter…
Angående Överste Senap: Richard Meltzers artikelsamling hette "A whore just like the rest". De orden konkurrerar just nu med "Unna dig en kanelbulle!" om en plats på min gravsten.
Min gravsten: "Kan du tipsa om nån annan?"
Fan, den här kommentarstråden är som ett jättebra kapitel.
Va, är det så här det kommer vara i boken?
Skicka en kommentar