En bekant har suttit i förhandlingar med ett stort mediahus om ett framtida projekt. Som vanligt, särskilt när det gäller nätbaserad journalistik, ville den som satt med pengarna ha en vara utan att betala för den. Det är inte bara illegala fildelare som vill ha saker gratis, samma sak gäller arbetsgivarna.
Argumenten var de vanliga: bra för varumärket, eventuella möjligheter till privat annonsförsäljning (ja, det handlar alltså om webben) etcetera etcetera.
Det är förstås lätt att förstå alla parter. Frilansaren vill kunna betala sin hyra och kanske äta ute någon gång. Arbetsgivaren har fått en bisarrt låg budget för ett ambitiöst projekt.
Då måste arvodet förhandlas ned, och detta görs gärna på antingen ett så fräckt eller luddigt sätt som möjligt.
De absolut två vanligaste metoderna för nedförhandlingar är de här två - varvid den sista är vanligast:
Den makalöst oprofessionella metoden:
• "Det är ju bra för ditt varumärke att synas hos oss."
– Alternativ "vi trodde att du skulle tycka att det var kul att skriva för oss" eller "det är en chans för dig att få jobba här och visa vad du går för". Kommentar överflödig. Att få jobba är alltså belöning nog. Brukar användas av en arbetsgivartyp som vi skulle kunna kalla Medianazisten. Den sista kommentaren använde en personalchef mot mig när han försökte locka mig från en ganska glassig fast tjänst till ett sexmånadersvikariat. Det var nästan rörande.
Den lurigt ondskefulla metoden:
• "Verkligen kul att vi kom överens om åtta papp igår, jo du, vi tänkte att det kanske inte riktigt räcker med bara med den där artikeln utan att man borde baka in en liten intervju också för att bygga ut texten, men det är ju bara att ringa ett litet samtal."
– Sjukligt vanlig. Man lägger ut ett "lätt" jobb och råkar sedan, efter förhandlingen, drabbas av lite inspiration och komma på att man vill ha något oerhört mycket mer ambitiöst. Sedan spelar man upprörd eller hävdar att frilansaren saltat fakturan när denne i vredesmod ser till att ta betalt för det arbete som utförts istället för det man kom överens om.
Jag misstänker för övrigt att framförallt journalister som håller på med "mjukare" ämnen, som nöje, kultur, matlagning och smink konfronteras oftare med den här sortens argument.
P.S. Jag har säkert använt bägge två under mina år som redaktör.
Inlägg
17 kommentarer:
Från min mest Kafka-artade löneförhandling på SVT: Jag skulle gå från att göra ett 3-minutersreportage i veckan till att se, recensera och formulera mig kring 2,3 långfilmer i veckan, spela in recensionerna, sminkas, göra bort mig i teve och utsättas för allmänhetens spott och spe. För detta arbete erbjöds jag trots mina protester 0 kronors löneförhöjning med argumentet:
"Men, Emma, det handlar ju fortfarande om en heltid. Du kan ju inte jobba mer än 100%. Då kan du ju inte heller få mer betalt."
Alternativt att man halvvägs genom jobbet plötsligt omförhandlar arvodet.
(Jag var på väg att börja berätta om det fulaste jag har varit med om, men det är lite grann fortfarande pågående ett annat problem där, så jag väntar.)
Emma: Hur löste du det? Eller fick du bara svälja förtreten och tänka varumärke?
Julia: Keep us up to date! Och lycka till med förhandlingen/problemet.
Jag tror att jag lyckades förhandla upp lönen med 800 spänn till slut. Vilket innebar att jag i runda slängar fick 10 papp mindre i månaden än min kollega som gjorde mer eller mindre samma saker som jag. Så ja, jag fick tänka varumärke. Vilket i längden har lönat sig och varit toppen på alla sätt och vis - men jag blir fortfarande arg när jag tänker på den där löneförhandlingen.
Emma: Motiverade det den löneskillnaden på något mer sätt?
Emma: 800 kr i ökning är ju en ren slap in the face. Det hade varit bättre att inte få något alls, för att sen riktigt kunna vältra sig i orättvisan.
Motiveringen löd något i stil med: "Din kollega är programledare, du är side kick. Det spelar ingen roll om du blir sjuk och inte kan komma till jobbet på inspelningsdagen." På riktigt. Jag försökte övertyga honom om att det nog visst skulle spela roll om de dagen innan redigering skulle stå med 10-13 minuter programtid att fylla ut.
Det faktum att jag inte lyckades med denna till synes enkla uppgift skyller jag gärna mer på bristfälligheter i chefens intellekt och chefsegenskaper än att jag var en dålig löneförhandlare.
Stefan: Som du ser går det alldeles utmärkt att vältra sig trots de 800 kronorna mer. Bitter, moi?
...eller bristfälligheter i chefernas budgetar. Eh, om det nu inte gällde SVT alltså.
Men Emma, du var väl inte side-kick? Så uppfattade jag det inte. Bah, sicket skit.
Vad tror ni förresten, spelar kön någon roll för redaktörerna?
Lisa: Idag tror jag ärligt talat att ditt ämne och din status spelar större roll, men det är klart att det fortfarande påverkar. Framförallt tror jag att ämnen som uppfattas som lite kvinnligare – om uttrycket över huvud taget tillåts? – tilldelas lägre budgetar och det har mer med traditioner och gamla strukturer att göra. Men det är alltså verkligen bara som jag tror.
Klas, efter att ha läst detta drar jag av den där extra tusenlappen för din kompletterande intervju vi diskuterade idag.
Det var allt.
/K
Klas: Kanske i förhandlingar om fast lön. Men om man ska tala om tidskiftsbranschen så betalar ju tjejtidningar mycket bättre tycker jag. Det är ju de som har läsare.
Jag tror att de knäck jag blir erbjuden i ganska många fall handlar om att jag är tjej. Jag vet ju själv hur det är när man letar paneler - det blir nästan alltid två män och en kvinna om man ska ha en panel på tre t ex - skribenter eller intervjuobjekt. Men när man väl får de där knäcken tror jag inte att kön spelar så stor roll för lönen.
Kristofer: Haha.
Anders: Tjejtidningar betalar absolut bra, men diskussionen handlar inte om dem.
Jag har faktiskt inte tänkt alls på huruvida jag är tjej påverkar mina fakturor förrän idag. Utan resonerade mer som Klas att ämne/status går före. Men med tanke på att kvinnor tjänar lägre än män i typ alla jobb så är det kanske den krassa verkligheten?
Apropå det där med tjejiga ämnen har jag skrivit för en tekniktidning och alltid blivit tilldelad de "mjuka" sakerna, som t.ex. att köpa brudklänning på nätet. Hehe.
Vad man får betalt beror väl på en inte helt angenäm cocktail av kön, klass, status, budget, självförtroende osv. Argumentet man skulle ha minimal budget för webbprojekt tror jag dock inte på. Sanningen är väl att konsulterna och webbsnickrarna tagit så jävla stor del av kakan att det inte finns ngt kvar till innehållsslavarna, dvs journalisterna.
Jag vet inte om den här historien hör hemma just här, men när jag satt och retade upp mig blev jag tvungen att dela med mig.
I ett par månader satt jag för några år sedan som lycklig "extrainhopparreporter" på lokaltidning, "vid sidan av mina studier". När två månader återstod innan mitt sommarvikariat skulle ta sin början och jag knappt hunnit sätta min fot i skolan under terminen (eftersom det visat sig att det behövde extrainhoppas sisådär 50 timmar i veckan) fick jag en utskällning för att jag bad att få gå ifrån i ett par timmar för att skriva en tenta. Idiotiskt nog försvarade jag mig försiktigt. Och blev naturligtvis av med mitt sommarvikariat - ersatt av en kvinna som visserligen inte skrev något utan bara lade upp färdiga texter på webben, men som "minsann inte behöver skriva några jävla tentor".
Lärdom av detta: håll käften och ta emot om du inte vill spendera din sommar på en sommarkurs och få ut 7500 spänn i csn från mitten på maj till slutet av augusti.
Skicka en kommentar