Helgintervjun #1: Andreas Ekström

Inför helgen bjuder vi härmed på lite längre läsning – och kickar loss med våran motsvarighet till den stora söndagsintervjun, fast redan på fredagen.
Först ut är Andreas Ekström på Sydsvenskan, även känd som krönikör i Journalisten, DN:s första schlagerbloggare och genom sin egen hemsida www.andreasekstrom.se
Vi gick i parallellklasser på gymnasiet i Kungsbacka och jag minns honom som den mest drivne person jag dittills träffat på, åtminstone i min egen ålder. Där vi andra mest drog omkring och glodde eller fikade bort de sista dagarna av våra tonår hade han redan börjat sin skribentkarriär i lokaltidningarna.
Intervjun handlar bland mycket annat om vad ett eget bloggande kan innebära för en fastanställd journalist.



(Foto: Lars Brundin)

Du var relativt tidig med egen blogg, Ordlekar, våren 2003. Vad var det som först väckte ditt intresse?
– Jag är asbra på en grej: Att förutse branschförändringar. Jag förstod åtminstone någorlunda tidigt vilken revolution bloggmediet skulle komma att bli - och för att begripa något är det bäst att själv vara användare. (Och vill man utveckla: Att internet skulle leda till att alla fick "sin egen tryckpress" sa man redan 1995, men det var inte sant då. Men sju-åtta år senare var det det - för då fanns infrastrukturen och genomslaget, och de riktigt enkla publiceringsverktygen. Revolutionen behövde Wordpress.)

Din schlagerblogg på DN fick snabbt klassikerstatus. Hur fann du rätt ton?
– Det handlar väl mest om att jag är Sveriges enda kulturjournalist som verkligen inte bryr sig om huruvida det är fint eller inte att tycka om vissa saker. Jag tycker i djupet av mitt hjärta att Beatles suger och att Toto är bra, och det är oerhört svårt för mina kolleger att ta in och liksom tro på. Och Melodifestivalen... tja, jag tycker sällan att musiken är något vidare, men evenemanget är väldigt roligt. Jag skrev för den stora massa som jag antar delar min känsla - en sorts värme inför helheten, genrens särarter och grepp.

Fick du några insikter från den om vad som gör ett bra blogginlägg?
– Jag är osäker på det. Den blev ju ett slags första övning i en balans mellan total ytlighet och lite djupare analys - bloggens perfekta ytterligheter.

Tänker du mycket på dramaturgi när det gäller bloggen?
– Nej.

Har ditt bloggande på något sätt påverkat din position på Sydsvenskan?
– Osäker. Möjligen anses jag väl vara bland dem som vet lite mer än andra om vad som händer just i bloggvärlden, men det är ju inte mycket annorlunda mot att folk har andra specialiteter och bevakningsområden. Eller jo, en skillnad: den som är expert på simhopp eller på energipolitik bevakar ju inte något som i samma omfattning direkt påverkar vår egen verksamhet.

Hur har det påverkat ditt övriga skrivande?
– Massor, och bara bra tror jag. Jag har en plats att utveckla "det kreativa överskottet". Jag kan inte göra så mycket åt att det liksom rinner ur mig en massa tecken text varje dag, och innan jag hade lite olika fora att välja mellan, där bloggen nu är ett, så var det alltid stopp i systemet nånstans. Nu är friheten väldigt stor, vilket gör att jag andas lättare eftersom jag är grafomant lagd - och genomslaget är väldigt olika från medium till medium. Sydsvenskan har ju 300 000 dagliga läsare, min egen sajt har kanske 500 en bra dag. Men de 500 som läser min sajt är så gott som samtliga, på individnivå, personer jag vill nå. Skriver jag något på min blogg är "risken" större att jag sitter i Studio Ett nästa dag än om jag skriver samma sak i Sydsvenskan. Det tycker jag är häpnadsväckande.

Hur avgör du vilket material som hamnar på Kulturbloggen och vilket som hamnar på Andreasekstrom.se?
– Genom gamla pålitliga knep från ett liv som journalist: gissningar, chansningar och ogenomtänkta skott från höften. Många av texterna skulle nog kunna gå på vilken som av de där två, men om det blir aningen personligare - jag skrev om min rädsla för hettade konflikter för inte så länge sedan, till exempel - så är det väl rimligt att det hamnar på min personliga blogg.

Duktiga journalister skriver inte alltid läsvärda bloggar, varför har vissa så svårt att anpassa sig till det formatet?
– Det vet jag inte. De hindras väl av ödmjukhet och eftertanke. Som tur är har jag inte haft så stora problem med just de två sakerna.

Vilka är de största skillnaderna mellan journalistiskt skrivande och bloggande?
– Det vanligaste journalistiska skrivandet ska trots allt vara objektivt i klassisk mening. Bloggande är sällan det, utan bygger på ett närvarande subjekt.

Vilket har varit ditt yrkeslivs viktigaste beslut?
– Seriöst: att börja blogga. Utan bloggen hade jag knappast fått göra så många av de roliga saker jag har fått göra. Utan bloggverktyget ingen "Hemliga pappan", utan bloggverktyget hade jag knappast blivit krönikör i Journalisten och utan bloggverktyget inte hela bloggosfären. Och det är en rolig plats där jag verkligen vill vara. Sedan har det gjort mig läst utanför min egen tidnings upptagningsområde, vilket gör att jag nog är mer bekant i branschen än jag skulle ha varit annars.

Planerar du i någon mån din karriär?
– Mindre än vad folk tycks tro. (Det går ibland bisarra rykten om att jag ska byta jobb: att jag skulle ha varit aktuell för att bli chefredaktör på Journalisten är det senaste, och nog faktiskt det mest grundlösa.) Jag planerar däremot mitt liv: Jag tackar nej till jobberbjudanden från Stockholm utan att så mycket som äta lunch med den som eventuellt är intresserad av mina tjänster. Varför? Jo: Mitt på alla sätt jätteroliga år på DN, som veckopendlare från Lund, fick mig att mycket klart inse en sak: Det är inte värt att byta liv för att få byta kontorslandskap. Min familj och jag har precis det liv vi önskar oss här. Vi flytt' int'. Så sluta ringa mig!

Vilket är det viktigaste rådet du skulle ge en helt ny journalist?
– Att byta namn. Och att hela tiden söka mängdträning. Om du ska göra praktik? Gör den förgudsskull inte på DN. Där får du skriva två grejer i veckan. Gör den på Ystads Allehanda! Där blir det två grejer om dagen, och ute på fältet också. Randa! Randa! RANDA!
Varför har Sydsvenskan varit så mycket per framåt på nätet än Göteborgs-Posten? Du som har varit på bägge tidningarna - hur skiljer sig de redaktionella kulturerna åt?
– Vi har mycket gemensamt: Det är både bra och dåligt att vi är så dominanta i respektive region, till exempel. Men GP lider av, eller gjorde i alla fall förr, ett rätt stort Stockholmskomplex. Man värderar sina egna insatser mycket efter hur Stockholmsmedierna värderar dem. Sydsvenskan är mer malmöitisk i det att den skiter aningen mer i det. På våra bästa dagar har vi ansiktet söderut, med en större europeisk tidningstradition som benchmark. Det gillar jag. Det gillar jag verkligen. Sedan hade GP på Joachim Berners tid som nummer två där en exceptionell utvecklingsperiod. I början på 90-talet var GP landets i särklass mest innovativa morgontidning. Det var som om allt formtoppades samtidigt, från formarbetet till produktutvecklingarna och till enskilda skribenters bästa tid. Mario Garcias omgörning är legendarisk. På Sydsvenskan skedde motsvarande, fast kanske inte lika slående, under Jan Wifstrands tid under 90-talets andra halva. Där grundlades ett självförtroende och ett oberoende som Sydsvenskan fortfarande har, på sina bästa dagar. Men både vi och GP har mycket arbete kvar för att verkligen bli 2000-talets dagstidningar. Allt handlar egentligen om en enda sak: Att bli riktigt hundraprocentigt professionella i varje del. Rekryteringar, tekniska upphandlingar, frågeteknik och reseplanering. Allt måste upp ett snäpp - eftersom den nya mediesituationen är allergisk mot medelmåttighet.