Det är väl ett par år sedan jag gjorde en blygsam entré ned i en källare här i Gamla stan bara för att mötas av en Ronnie Sandahl i högform. Jag tror att hans första roman, "Vi som aldrig sa hora", precis släppts och att mötts av idel sarkasmer från diverse mediahipsters. Nu lutade han sig, med armen runt Aftonbladets Markus Larsson nacke, och pekade anklagande på mig:
– Du är en av dom – nittiotalsironikerna!
Sedan fortsatte han på samma spår och gastade om att jag "var rädd för den stora penseln", något som förmodligen hade sin grund i att jag inte var riktigt lika begeistrad över Marcus Birros skriverier som Youngblood Sandahl.
I dag käkar jag yoghurt och flingor för att spara in på utgifterna. Min antagonist har flyttat till Kreuzberg för att skriva klart sin andra roman medan han väntar på att regissera sin debutfilm – och jag lovar att aldrig skratta mer.
Inlägg
2 kommentarer:
I dödsurnan kommer det ändå visa sig att du har skrivit tankeväckande inlägg om Jan Myrdal och Sandahl åttiotalistat sig in i babbelvärlden med 3 följande vinnande koncept: "jag tycker, alltså finns jag"; pk-texter ("koks är dåligt aja baja stureplan") och det exceptionella (fanfar): Den Vanliga Tråk-traumatisk Barndomen.
Den Stora Penseln har sagt sitt i detta utomordentliga verk. f.ö. skäms jag för att vara jämnårig med unge herr sandahl, han får mig att känna mig som en gnällig kärring (se detta inlägg).
men R.S. är ett så typiskt exempel på min generation, proppfylld av brist på substans.
jag väntar mig en backlash där man måste ha en fotnotlista längre än snittlängden på dagens nyhetsartiklar i samband med varje uttalande.
alt. kaos
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kaosteori
IT: Jag tror fotnotslistningen tillhörde 90-talet i allmänheten och David Foster Wallace i synnerhet. Men jag vill bara klargöra att jag gillar Ronnie, även om jag personligen i nio fall av tio väljer små penslar.
Skicka en kommentar