tisdag 26 augusti 2008
Att ifrågasätta sina kritikers existens
Det finns ett sätt att försvara sig mot kritik som jag alltid har velat använda, men aldrig riktigt fått chansen att praktisera. Kanske för att det kräver en hel del skådespelartalang, och jag tvivlar ännu på min.
Det mästerligaste exemplet på tekniken fann vi därför inte oväntat i den svenska skådespelarvärlden. Det var för ett par år sedan när regissören Ulf Malmros kallade skådespelaren och regissören Thommy Berggren för ”självupptagen fjant” i tidningen Pause.
När Aftonbladet ringde upp Berggren för att få en kommentar svarade han lika enkelt som genialt: ”Malm vem? Jag vet inte ens vem den här personen är. Gör han biofilmer eller? Det är så många fåntrattar som haft åsikter om mig genom åren att jag bara betraktar det här som nonsens.”
Det kallar jag ett stycke stort svenskt skådespeleri mitt på kvällspressens sensationslystna scen.
Det mästerligaste exemplet på tekniken fann vi därför inte oväntat i den svenska skådespelarvärlden. Det var för ett par år sedan när regissören Ulf Malmros kallade skådespelaren och regissören Thommy Berggren för ”självupptagen fjant” i tidningen Pause.
När Aftonbladet ringde upp Berggren för att få en kommentar svarade han lika enkelt som genialt: ”Malm vem? Jag vet inte ens vem den här personen är. Gör han biofilmer eller? Det är så många fåntrattar som haft åsikter om mig genom åren att jag bara betraktar det här som nonsens.”
Det kallar jag ett stycke stort svenskt skådespeleri mitt på kvällspressens sensationslystna scen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar