Mitt möte med Myrdal

Häromdagen hittade jag för första gången på länge en Nöjesguiden och såg att de hyllade Jan Myrdal. Och det kan jag förstå.
En gång var jag hemma hos honom, på ett jobb för Café. Jag tror aldrig att jag träffat någon som satte så hög ära i att vara fri(lans). Det var väldigt inspirerande att se honom rusa mellan två olika sorters lexikon - ett som tydligen kom från vänster och ett som tydligen kom från höger - för att visa hur han hämtade information från bägge sidor när han skrev sina artiklar.
Han hade också två datorer.
En för att skriva, en för att surfa.
Av någon anledning kom vi in på ämnet porrsurfning (utan att det kändes det minsta konstigt) och Jan Myrdal, som bildade sig även på detta område, sa att det finns många tendenser inom samhället som först märks inom just porren.
Det var utmärkande. Vilka ämnen man än tog upp så var han intresserad, hade fördjupat sig i dem och var väldigt entusiastisk över att få prata om dem, även om min bildningsnivå nog låg – och ligger ett antal evolutionsstadier – under hans.
Det var där och då jag verkligen insåg det fina i att vara frilans. Myrdal var redan nära åttio men samtidigt piggare än de flesta fyrtiofemåringar jag jobbat med.
Det hela resulterade i ett uppslag i tidningen. Jag antar kallt, och inte så lite bittert, att vi lät Tord Grip mumla om Svennis i tio sidor i samma nummer (även om det säkert inte var något fel på den intervjun, jag är bara mycket hatiskt inställd till fotbollens mediala utbredning och vad den gör med våra bästa journalister).

En sak har jag aldrig lyckats reda ut. Under intervjun frågade jag honom hur han som gammal kommunist kunde skriva i den då aningen blåare Svenska Dagbladet. Myrdal blev nästan upprörd över att folk så gärna ville blanda ihop skribent och tidning och menade att han om han själv skulle kunna stå för produkten han publicerade sig i antagligen skulle behöva dela ut A4-ark på stan. Sedan sa han, på ett ungefär, så här:
– Dessutom uppskattar jag det med Svenskans läsare att de fortfarande har en viss klassisk bildningsgrad. Där finns folk som fortfarande kan förstå ett hegelianskt skämt.

Är det någon som vet vad ett "hegelianskt skämt" är, jag vågade inte fråga eftersom det uttalades med en sådan självklarhet och pondus?