"I carry a weight on my back, I have to carry all the weight"

Alltså, jag har lite problem med min gamla indierygg. Som 19-årig göteborgsområdesboende krävdes det en svårmodig hållning. Man blev, som ung alternativmusiksman, endast populär om man såg ut lite grann som ringaren i Notre Dame.
Det var i alla fall vad vi trodde. Så under många långa sessioner på Kompaniet/Underground gjorde mina vänner och jag det mesta som stod i vår makt för att öva in en riktigt krokig hållning som kunde matcha soundtracket till våra liv (som då bestod av ett helt spektra av dåliga ryggförespråkare från Broder Daniel till Archers of Loaf).
Detta har åtminstone jag ångrat bittert. Det enda jag fick ut av min ostbågeframtoning var lite besök hos osteopater, knotknackare, fotbäddsspecialister och ett stort antal Alexanderteknikslektioner. Min kropp är sedan dess ett serieskämt med en aldrig sinande mängd punchlines.
Sedan ett par år tillbaka arbetar jag alltså aktivt för att lämna min indierygg bakom mig för gott. Ett ständigt problem har varit stolen. Den fåtölj jag använder på kontoret är ungefär lika ergonomiskt riktigt som en saccosäck. Bekväm, men ingenting för en seriöst arbetande människa.
Den stol jag använder hemma är väldigt fin, gissningsvis dansk eller något, men lite för tillbakalutad.
Nu överväger jag, på fullaste allvar, modellen härovan. En Thatsit från Variér, den som tidigare tillverkades av Stokke. Stolen utstrålar visserligen mer en tovande syslöjdslärare som föder upp getter hemma på gården (not that there's anything wrong with that…) än en koncentrerat arbetande skribent, men det är jag beredd att ta.
Är det någon som har en erfarenhet av den här stolen– och ärligt talat, är det att gå för långt i sin kamp för ryggens välmående att skaffa denna stolarnas motsvarighet till den fula men fotriktiga skon?