Helgintervjun #2: Den lede fi

Dagens Medias kommentarstrådar är legendariska och för några år sedan spred Dagens skivas forum med alla sina mer eller mindre vitsiga nick skräck och tvivel hos den svenska recensentkåren. Som journalist har man det senaste decenniet tvingats finna sig i hatattacker från the dark underbelly of the swedish populärkultur. Själv hade jag ett nick i hasorna som, kanske med rätta, såg mig som en symbol för allt som var fel i världen.
Men vad är det egentligen som driver personerna bakom de hätska kommentarerna? Tack vare ett gammalt IP-nummer lyckades vi spåra en hater som själv visade sig vara en etablerad kollega, men som åtminstone i mejlen som föregick intervjun, sade sig precis ha passerat detta inte särskilt smickrande stadie. Personen i fråga lovade i alla fall att så ärligt som möjligt svara på vad som drivit honom eller henne till detta smådestruktiva beteende. Och eftersom även journalister mår bra av att lära känna sina fiender så delar jag härmed med mig av mejlväxlingen:

Vilken sorts tillfredsställelse ger en väldriktad anonymt signerad taskspark?
– Det tillfredsställer på väldigt många olika nivåer. Till en början handlar det ju om att ventilera ett missnöje. Men även andra basala behov som sadism, missunsamhet och den eviga besserwisser-faktorn spelar också in. Och det viktiga är att man kan skada en person utan att själv behöva stå som ansvarig. När jag får in en riktigt precisionsbombad kommentar kan jag fnissa högt åt min egen brutala genialitet. Jag uppskattar det så mycket att jag ibland postat negativa kommentarer om mig själv. Detta i sin tur fyller tre funktioner: om man är riktigt elak så kanske de andra hatarna backar undan och inser att någon gör deras jobb, plus att man rentav kan få sympatier hos läsare som inte riktigt bestämt sig. Plus att det även är ett sätt att behandla ens självhat.

Hur skulle du definiera en lyckad elak kommentar?
– Den som rör sig närmast sanningen, givetvis. Det är ju den kritiken som tar hårdast – när man vet att man borde ta åt sig. Därför är det viktigt att ha en nära relation till personen man ska sparka på, man ska känna till personens värderingar och tidigare verk. Men jag kan även bli barnsligt förtjust över att det fria spelrummet att bara få kalla någon för, säg, “pisspåse”.

Vad är motivet bakom - vad vill du uppnå?
– Vi lever i ett samhälle som inte bara förbjudit fysiskt våld – vårt sociala samspel är i princip konstruerat kring att konflikterna ska bli så få som möjligt. Kanske är hatkommentarer ett sätt för grottmänniskan att få leva ut sitt uppdämda behov. Man känner en enorm lättnad när man postat ett hatiskt inlägg, det finns något primitivt behov i det där. Det externa motivet är inte svårare än att plocka ner en människa ett par pinnhål. Man vill inte att personen ifråga ska få uppmärksamhet, så man ger dem dåligt samvete för det. Kalla det webb-jante.

Varför måste man hacka på människor som lyckats lite bättre?
– För att de finns där, se svaret ovan. Men värt att notera är att det inte alls måste vara någon som lyckats bättre eller kommit längre – man ska inte underskatta den behagliga känslan av att sparka neråt. För återigen: så länge man gör det anonymt så behöver man inte bry sig om triviala ting som värdighet.

Några gånger har jag faktiskt varit ytterst nära att skriva sura kommentatorer, men det har varit under perioder när jag i princip varit beredd att ta gift eller svälja en revolverpipa på grund av självhat, besvikelser och allmänt missnöje. Gäller det dig också?
– Ja. Om man är trygg i sig själv, sin situation och hur livet i allmänhet känns just nu så har man inget missriktat missnöje att ventilera. Som tur är känner man bara så vid väldigt sporadiska tillfällen.

Du påstår att du genomgår behandling. När kände du att det gått för långt?
– Jag ljög. Att forumhata är 60 procent anledningen att överhuvudtaget röra mig på internet.

Det finns ett amerikanskt forum där "trollen" träffas och tävlar i ondska. Träffas ni svenska motsvarigheter någonsin och tar en öl och planerar jävelskap?
– Nej, men det hade behövts en mer koordinerad attack. Ibland lyckas det – tänk Sam Sundbergs “Gears of war”-recension eller Kristofer Ahlströms text om andra Strokes-plattan – men oftast är gräsrötterna för dåliga på att samköra. Vilket är synd, eftersom våra motståndare, recensenterna, är föredömliga i sitt sätt att planera vad det ska stå om Vampire Weekend, Hot Chip, Arcade Fire, m fl.