Lite tankar angående tråden i inlägget nedan. Jag är av den bestämda åsikten att journalister borde sluta se en fast anställning som framsteg i karriären. Det är det inte. Jag har själv blivit erbjuden ett par fasta jobb, men instinktivt tackat nej.
Inte för att de var dåliga, dåligt betalda eller ens tråkiga. Utan för att jag inte vill förvandlas till en kontorsråtta, byråkrat, administratör. Gillar man att vända papper och redigera ner oändligt långa och ofta dåliga texter till någon läsvärt så är det såklart en yrkesväg värt att betrakta. Men grundfrågan är väl om du vill göra andra journalister bättre eller om du vill att andra journalister ska göra dig bättre? För mig är inte frågan så svår.
I boken skriver vi om denna utvecklingen, om hur de fasta anställningarna allt mer blir en slags administriva hubbar på allt mer slaktade redaktioner. Nyligen avhoppade Niklas Ekdal skriver idag på Karin, PM & Leos blogg precis om det:
"Ett vanligt svar från chefer inom kreativ verksamhet – medier, kultur, forskning – är numera att administrationen växer en över huvudet. Det skapande som syns utåt, det som man bedöms på och som är allra roligast, måste i princip klaras av på nätter och helger. Mellan 9 och 17 måndag till fredag sitter man ju i möten, mejlar, budgeterar, rekryterar, håller personalen på gott humör.
//
I många verksamheter har det ändå rullat på, tack vare en gammal plikt- och arbetsmoral. Men 60-talisterna är de sista som fungerar på det sättet. I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden."
Han skriver vidare om vad teknikutvecklingen inneburit för de fast redaktionerna, och precis som vi mer utförligt beskriver i boken är det de fast anställda som är förlorarna. Det är många som hoppar av nu. Andra nyblivna frilansare förutom Niklas är som han nämner Jan Wifstrand, Per T Ohlsson, Helle Klein, Carl Otto Werkelid, Steve Sem-Sandberg, PM Nilsson, Leo Lagercrantz.
Niklas skriver att "Jag blev chef vid 33 och slutar för att softa som frilansare vid 47". Jag tänker fan inte vänta i 20 år på det. Så, fast jobb? Nej tack! Jag vill skriva, skapa och, framför allt, ha roligt. Vad är det annars för mening med det hela?
Läs ett av de mest insiktsfulla inläggen om vår bransch idag.
Inlägg
9 kommentarer:
Men Niklas Ekdals text handlar ju om personer i chefsposition. Att jobba som journalist innebär väl ändå i normalfallet att man arbetar som reporter, och en sådan tjänst blir väl inte mer administrativ och byråkratisk bara för att man är fastanställd? Snarare borde det väl vara tvärtom eftersom man som frilans ofta sköter sin administration själv?
De fast anställda reportrarna blir färre på dagstidningarna, som ju minskar överhuvudtaget.
Det som till slut blir kvar blir administratörerna, ofta en slags halv- underchefer. Det är mer tydligt i tidskriftsbranschen där de flesta anställda är chefer.
Frilans: Ja, till viss del. Men huvuddelen läggs ju över på arbetsgivare som slutredigering osv, om man inte är svagsint och låter dem lägga det på dig - vilket de såklart ständigt försöker.
Glömde tillägga att min erfarenhet baseras på när jag satt som "administrativ" redaktör heltid under två år (på frilanskontrakt).
Ja, mina erfarenheter från tidskriftsbranschen är väldigt ringa, så den världen ska jag inte uttala mig om. Men från min väldigt fastanställda horisont har jag under åren sett rätt många vikarier som lasats in och ut i flera omgångar som skulle ha mått bra av att tillåtas bli kvar på ett jobb istället för att skyfflas ut efter elva månader. Därav min ursprungliga skepsis.
Daniel: Jag ser inte heller vikariat som en lösning. De är ju kanonmat. Har själv vänner som flyttar landet runt för att få några månader på en redaktion. De hoppas ju på en fast anställning som sällan kommer.
Men det är ju inte att vara frilans, inte så som jag ser det.
klart det finns fördelar med fast jobb, men också nackdelar. att sitta av tid är det värsta som finns, stela föråldrade arbetssätt och rutiner.
på plussidan: julbonusen. det är absolut inget fel på julbonusen på mellan 12000 - 20000 (om det är ett stort förlag, som gått med plus, dvs.).
men jag skulle gärna frilansa men föreställer mig skvaren fastjobb/frilans kan bli ganska besvärlig.
Anonym: Du har rätt. Det kan ha fördelar, det är för det första rätt bekvämt. Men själv tycker jag inte bekvämt är så kreativt. Jag piskar gärna mig själv.
Kruxet är väl bara att många frilansare tvingas lägga merparten av den där kreativa energin på att leta jobb och att sälja in sig själva - och det är långt ifrån givet att skickliga journalister också är skickliga säljare. Dessutom har ju frilansarvodena typ stått stilla i femton år, vad jag har hört, vilket gör det rätt svårt för en ung journalist utan rätt kontakter att överleva som frilans...
Karin: Du har helt rätt. Men att sälja sig är ju en teknik som många journalister av någon anledning inte övar på. Det är förvånandsvärt vad amatörmässiga många journalister är på det området. Det kräver ju medveten övning.
Arvoden: Ja, kanske är det så. Jag har inte varit med så länge. Men jag upplever det också som att journalister är väldigt dåligt på att förhandla. En del förhandlar inte alls utan nöjer sig med vad de får. Så lite har de sig själva att skylla.
Skicka en kommentar