Att vara journalist, och kanske i synnerhet frilansjournalist, är ett märkligt jobb. Jag menar, som journalist så gör man märkliga saker. Saker som man naturligtvis aldrig trodde att man skulle göra när man gick på sin journalistutbildning. Journalister intervjuar diktatorer, äter en bit av sin skinka och porrsurfar med gamla maoister. Det är med andra ord ett varierat yrke, som ofta tar en långt bortom tortiga redaktioner.
Klas är, i mina ögon, en mästare på variation. För er som känner Klas så vet ni ju att han till vardags äter flådda marsvin i Anderna, festar med konstnärer klädda i aluminiumfolie i Kiev eller surfar med några dudes på Maldiverna.
Mitt eget jobb har dessvärre inte varit lika spännande. Men jag börjar faktiskt bli lite bättre. Den senaste vecka har jag sytt en bäbisdocka av Neil Strauss som skrattar när man petar honom på könet och börjar sjunga 2 Unlimiteds "No limit" när man trycker honom på hjärtat. Sedan har jag förberett en föreläsning om hur robotar ska förändra turistnäringen.
Jag är ganska nöjd med mitt udda. Tills jag tittar i en gammal Café och finner en intervju där Klas träffar mannen med Sveriges fulaste tatuering: Arne Weise med tomteluva som äter ett korvbröd med en död säl i.
Vill du göra udda saker? Bli journalist.
Inlägg
8 kommentarer:
När jag satt i väntrummet och väntade på min tur hos tatueraren bläddrade jag i en pärm med klipp om just den tatuerarstudion. Där fanns Weise-tatueringen, som jag pratat om ända sen dess.
Den är ju fantastisk, du blev inte sugen?
Refererar den till säldöden på Västkusten?
En intressant fråga är naturligtvis vilken som är den mest murvelaktiga tatueringen?
Jag tror att murvlar tycker att tatueringar är vulgärt, något att se ner på (särskilt sk tribaltatueringar). En tunn guldring i örat, däremot, är en klassiker.
Och det skulle inte vara vulgärt? Herregud.
Don't kill the messenger!
För länge sedan bläddrade jag i en tatueringspärm och hittade en man som tatuerat Stålmannen-S:et över hela bröstet och magen. I färg. En mental snapshot som är hyfsat svårbortstädad.
Haha, jobbigt.
Jag tror en anledning till varför tatueringar inte så populärt bland journalister är vår plågsamma insikt om saker och tings förgänglighet.
Vem vill ha gårdagens nyheter inpräntade på bröstet?
Skicka en kommentar