Att åka dit för spioneri är lite av en journalistikt privilegium, det är nämligen okej i få andra yrkesgrupper. Kanske beror det på att spioneri handlar om opion, har du folket i rygget så omvandlas du snart till medborgarrättshjälte.
Det självklara exemplet är naturligtvis Jan Guillou och IB-affären. En dom som kan sägas utgöra stommen i hans omåttligt framgångsrika karriär. Att ha suttit inne för ett avslöjande är som att få journalistikens högsta orden. Han hade knappast haft spionromanmiljonerna på banken utan sitt högst hedervärda brott. På söndag sänds förresten en dokumentär om IB-affärens verkliga hjälte, just detta ämne avhandlas i vårt kapitel om "Konsten att ta åt dig äran för andras arbete".
Då och då öppnar sig utmärkta tillfällen för att bli spion. Jag tror att just nu är ett av dem. Den journalist som lyckas gräva fram något riktigt skitigt om FRA kommer att bli en folkhjälte. Vilket naturligtvis borde få varenda reporter med självaktning att sätta tänderna i denna lilla tilltygade myndigheten. Ni borde stå utanför grindarna och gräva i soporna. Det känns som att mot FRA är alla medel tillåtna.
Och helt enligt tidsandan tog en bloggare första benet, Henrik Alexandersson. Isobel Hadley-Kamptz och Piratpartiet hyllade genast.
Alexandersson blev JK-anmäld för yttrandefrihetsbrott, så spiontiteln är fortfarande ledig. Missa inte inte den här chansen. Gräv!
Inlägg
2 kommentarer:
Enligt Guillou själv så var han dock ganska journalistiskt död efter IB-affären... att han journalistiskt kom tillbaks berodde på andra omständigheter.
Det är också ett märkligt sammanträffande att en central del av spioneriåtalet hängde ihop med att Bratt/Guillou röjt uppgfter om FRAs verksamhet.
Jag har hört det, men Sverige och medievärlden såg ju enormt annorlunda ut då.
Skulle t ex Geijeraffären få samma utgång idag?
Politiker har inte sådan makt längre.
Skicka en kommentar