Konsensushelvetet

Pär Rådströms roman ”Sommargästerna” börjar med att författaren får höra talas om en Paul Renberg. Renberg har inte bara samma initialer som författaren utan verkar också leva ett tämligen identiskt liv. Ju mer Rådström får reda på om Renberg desto svårare får han att skilja sig själv ifrån den andre.
Jag kom att tänka på ”Sommargästerna” när jag läste det där inlägget på Vassa Eggen om Stuff journalists like.
Den amerikanska sajten är kanske en smula typisk för just USA, men jag flinade lite åt Olle Lidboms svenska version. Den och de flesta kommentarerna var ju ganska på pricken. Men någonstans väckte den också lite ångest. För det känns som att jag knappt gjort något annat än att hålla med mina branschvänner den senaste tiden. Kanske är det ett resultat av att jag varit ute en hel del för första gången på en rätt lång tid, men det känns som att åtminstone min lilla klick i den här lilla stan blivit nästan bisarrt homogen. Alla går på samma restauranger, väljer samma mat, samma viner, intresserar sig på samma sätt för det amerikanska presidentvalet, gillar samma teveserier, återupptäcker samma författare och berömmer varandras förvillande lika skor. Det unika är att det inte längre går att säga vem som var först, alla verkar även utveckla sina åsikter samtidigt.
På eftermiddagen gick jag ner till Spelslussen här i Gamla Stan för att hämta ut ett paket med den nya George Plimpton-biografin. Samtidigt som jag passerade Brända tomten fick jag ett samtal från en kompis som sade sig vara på väg att hämta ut samma bok.
Jag fick ur mig något om att det var en rolig slump. Han höll förstås med, men jag tror inte att någon av oss menade det vi sade. Vi var alltså lika även där.