Jag heter Jonas Cramby, jag är skribent och formgivare (bla av den här boken) och om man vill kan man se mig som en av de första offren av den så kallade Byt Namn!-effekten. Som ni kunnat läsa i ett tidigare inlägg här på bloggen blev jag så inspirerad av ett tidigt utkast av boken att jag sa upp mig, köpte en kaffebryggare och började frilansa.
Jag har nu jobbat i mysbyxor i cirka två månader och trivs otroligt bra. Det enda negativa jag kan komma på är den totalt förändrade tidsuppfattningen man får som frilansare. Jag upplever det som en slags stationär jetlag. Jag är helt förvirrad. Jag kan gå upp klockan 8.00, sätta mig vid datorn och plötsligt är klockan 15.00 och min hund står vid dörren med benen i kors. När det blir läggedags, känns det som om det är lunch. Tid är inget absolut längre, det är nånting oberäkneligt, som en bipolär flickvän.
När jag som tonåring läste Joseph Hellers ”Moment 22” var det särskilt ett stycke som gjorde starkt intryck. Huvudpersonen Yossarian gillade att spela biljard eftersom det var det tråkigaste han visste och på så sätt gick tiden långsammare och det kändes som om han levde längre. Nu när jag aldrig har det långtråkigt längre har jag börjat leta efter min biljard.
Och jag tror att jag hittat den: att fika. Jag har alltid tyckt att det är sjukt tråkigt att fika, men nu försöker jag göra det så ofta som möjligt. Helst på Valand. Det är fint, nära, de har ingen wifi och det kanske är den plats på jorden där tiden går allra mest långsamt.
Hur gör ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag kan bara hålla med. Det är som att leva livet med FFW-knappen ständigt intryckt.
"Om du älskar livet så kasta inte bort tiden, för livet är gjort av tid", som Benjamin Franklin sa. Det är ett citat ni borde bära nära era hjärtan, pojkar.
Själv sköter jag just nu fyra jobb samtidigt, då går tiden fort hela tiden.
/K
Sen jag träffade Klas och Anders har tiden gått jättefort. Man kan säga att de förstört mitt liv.
Tidsuppfattningen blir verkligen helt skev, de senaste två åren har helt försvunnit. Poff. Hela veckor när man glömmer bort att äta, dricka, andas och byta sittställning bara rinner iväg.
Har inte kommit på något som får tiden att gå långsammare, men börjar också komma till panikartad insikt om att det är nödvändigt att hitta på något.
"stationär jetlag". Tack för den! Äntligen har jag hittat diagnosen till mitt liv!
Jag springer distanser längre än maraton. Det får min tid att kännas längre.
Skicka en kommentar