Det svåra med textkritik

Min bilskollärare kallades bakom sin rygg för Apelsinkäften. Han var en enorm man som jag aldrig hörde yttra ett enda positivt ord, allra minst om min bilkörning. 

Apelsinkäften lärde mig en väldigt viktig, och för mina föräldrar mycket, mycket dyr läxa om kreativitet och prestationer.

Jag körde säkert 47 lektioner för Apelsinkäften innan han en dag var sjuk och en tjej tog över som vi kan kalla för Petra, eftersom hon faktiskt hette just så. Petra hade den lilla egenheten att hon alltid såg något positivt även i de mörkaste av stunder. Var en vänstersväng fin så sa hon det, även om inte underlät att påpeka att jag precis därefter höll på att köra över den lokala alkoholisten Jultomten. 

Det krävdes bara några lektioner till med henne innan jag var redo för uppkörning. Alldeles innan det var dags att gå ut till bilen mötte jag Apelsinkäften som bara skakade på huvudet och förklarade att "detta kommer aldrig att gå, Klas". Men det gjorde det och min första egna körning gick förbi bilskolan där jag gjorde fucken åt min gamle lärare. Tyvärr stod han djupt försjunken i några papper och missade det hela.

Dagens motsvarighet till bilskollärarna är de kollegor som får läsa ens texter innan de skickas iväg till tidningarna som beställt dem. Och det är precis lika svårt att hitta rätt där. En del är precis som Apelsinkäften, negativa typer som nöjer sig med att påpeka fel på ett osmidigt vis. Kanske är det en smaksak, kanske finner de någon sorts tjusning i någon sorts textmässig motsvarighet till de så omtalade ömma slagen över munnen. De är kanske inte direkt onda men definitivt de allra farligaste, för de sänker ens entusiasm och ibland hela slutresultatet. 

Andra är enbart positiva. De ser aldrig några hinder och hejar glatt på även när man är på väg att köra över Jultomten.

En tredje typ är bara genuint ointresserad.

Idealet är en person som ser lagvidrigheter och strukturella feltänk men också bemödar sig om att notera en vacker sväng. 

Jag söker fortfarande min Petra.