Efter långt, ihärdigt och intensivt arbete infaller den, deadlinedepressionen. En slags tomhet. Jag upplevde den ofta när jag var mer involverad i Bons redaktionella arbete - en tidning som gjord för dessa små depressioner. Efter att ha levt och andats med en tidning dygnet runt i en månad rycks den plötsligt ur ens händer och trycks. Och plötsligt står man där och tänker "vad fan ska jag göra nu?".
Efter ett par intensiva månader befinner jag mig nu djupt inne i en sådan depressiv tomhet. Min nästa bokprojekt tar inte fart förrän i november. Min farfar ägnade sitt liv åt att gräva gravar. Min pappa har gjort det att resa väggar. Kanske är det på grund av mina byggargener som jag mår så dåligt av att inte vara intensivt inkastad i arbete? Jag är avundsjuk på människor som njuter att inte göra någonting, jag har nästan givit upp det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Du kan få låna mina Star Trek NG-boxar. Ett mellanting mellan "inget" och "något". Annars har väl Klas alla Stargate Atlantis-avsnitt på vhs?
Tack Stefan, det värmer. Drog hem några BSG-avsnitt nu. Bra bot.
Ja, eftersom du ju är journalist som måste hänga med finns det mycket att göra även på lediga stunder. Du måste bara intala dig att du arbetar när du ligger i soffan och tittar in dig på de senaste serierna eller läser de där böckerna. Ett annat tips: skaffa målarböcker och filtpennor.
Det är bättre att ha deadlinedepression än att aldrig få några deadlines!
Emma: Jag vet, det är väldigt lätt att bara se produktion som arbete. Målarböcker låter trevligt.
Björn: Du har rätt. Jag borde vara tacksam.
Skicka en kommentar