fredag 24 oktober 2008
Aldrig utan mina vänner
En viss herr Anton klagar i en kommentar under intervjun med Kristofer nedan på vårt rövslickeri, jag antar att han är här för att lära sig någonting. Så Anton - lyssna nu. Att slicka sina vänner i röven är nämligen något av en nödvändighet - jag beklagar att vi inte gjorde mer utrymme för detta i boken. Men det är knappast någonting nytt, utan en väldigt fin gammal tradition som troligen först dokumenterades i Grekland, 400 f.kr. Alla som har läst Sokrates vet ju hur ymnigt och oblygt han har namedroppat sina bekanta in i evigheten.
Frilansjournalister tenderar att leva som ensamvargar, det är inget vi rekommenderar. Att bygga en krets av kreativa, likasinnade är lika nödvändigt som väldokumenterat framgångsrikt. En krets som kan boosta, kritisera, hylla, marknadsföra och inspirera varandra. En majoritet av världens stora konstnärer, författare och kreatörer har mer eller mindre varit löst knutna till en sådan krets - även om ensamvargarna såklart även finns. Ensamheten har ju dock sin baksida, bitterhet.
Så från Bloomsburygruppen till Bokhororna. Ensam är aldrig stark.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Fy fan vad fint sagt. Jag fäller en tår.
Fint och sant.
Det skönaste med gäng tycker jag är när de med tiden omvandlas till delvis nya konstellationer - att det som gängbildningen handlade om på något sätt växer och väller över och blir mer.
Utifrån är sånt skönt att se.
Eller när nån i gänget plötsligt vill ha nya kompisar - ett nytt sammanhang - en vindruta istället för en ständigt växande backspegel, som om Moneybrother skulle börja mecka plattor med Jean-Michel Jarre istället för Jari Haapalainen. Eller nåt.
Alltså, det är så synd att man måste tala om självklarheter som detta för vuxna människor med gemensamma mål.
Men det liksom ligger i tiden - folk har fått för sig att kasta ut allt som som heter gemenskap, gå ur facket och driva 'Jag-mig&mitt AB' rakt in i ensamheten.
Precis! Och vad betyder egentligen "rövslickeri"? Att du riktar lätt överdriven beundran mot personer som du gillar eftersom du på sikt tror att detta kommer falla i god jord. Eller nåt. Sen när blev det ett brott? Såg en rolig artikel i guardian idag förresten: "Which character has the worst name in fiction? http://www.guardian.co.uk/books/booksblog/2008/oct/24/paul-auster-character-names
Ingen, inte alla, har läst Sokrates, eftersom han inte efterlämnade några skrifter. Ni tänker förmodligen på Platon, som skrev om bland andra Sokrates.
/Den gamle greken
Den gamla greken: Helt korrekt, fel av mig. Borde skrivit "läst om".
Nja,
Platon skrev i Sokrates namn, inte om honom utan som om det var Sokrates som talade. Svårt att veta hur troget Platon återgav Sokrates.
Så frågan är: hur trovärdig var Platon som journalist?
Skicka en kommentar