"For Christ's sake, a child watches her mother beaten to death on the steps of a church."

Under tre dagar har Jonas Cramby och jag suttit stilla och lyssnat på Robert McKees Story-seminarium på ett hotell ute i Sollentuna.
McKee var ungefär som han framställs i "Adaptation". Då och då brusade han upp - och när jag gjorde en kort intervju med honom fick han tokspel över att jag råkade använda uttrycket "art movie". Han sa att det var precis som när Sarah Palin talade om "real americans".
För ett kort ögonblick kände jag mig precis som Charlie Kaufman när han blir utskälld i filmen.

Föreläsningarna pågick från nio till halv nio och halva Sveriges kulturelit var där. En sak slår mig alltid när jag tvingas tätt ihop med kulturarbetare, de har fruktansvärt dålig koll på sin fysiska omvärld. Under rasterna var det ganska trångt i gångarna och i den lilla lobbyn och det ägde rum en hel del kollisioner med folk som ändå rörde sig i full fart.
Kaffe spilldes, vatten skvätte, småkakor krossades. Men det verkligt intressanta är att när en kulturarbetare går rakt in i en annan person så fortsätter han eller hon bara att gå. Det tar uppskattningsvis tio till femton sekunder innan kulturarbetaren uppfattar "hindret".
Ber han eller hon då om ursäkt? Självklart inte, de får bara ur sig ett förvirrat "ehrrrh" och går rakt in i någon annan i stället.

Varför är de på det viset?