Det började så trevligt med cheeseburgare på Grill Ruby följt av kaffe på kontoret. Första utkastet av boken är nästan klart, vilket fick vår förläggare Stefan att plocka fram sitt visakort. Men det finns som sagt inget sådant som "en gratis lunch". När Anders och jag satte oss i våra stolar envisades Stefan med att stå, vilket förstås är en klassisk härskarteknik. Anders och jag utbytte menande blickar. Detta var som taget ur boken. Ändå föll vi för det. Stefan var helt enkelt väldigt övertygande i sin nya stränga roll och intog vant en mycket bestämd, nästan hotfull pose och började prata om en del i boken där någon (okej, jag) uppenbarligen redan gått alldeles för långt – och då har han bara läst två- eller tre av närmare fyrtio kapitel.
Han ansåg att folk kunde identifieras även om de bara förekom som antydningar i vissa bisatser i tesen som drevs, och att vi gick på för hårt om ett par mänskliga tragedier. Jag antar att hela Maja Lundgren-debaclet rört upp en massa rädslor för att trampa folk på tårna i hela bokbranschen.
Jag insåg att vårt projekt redan censurerats innan manuset ens blivit inlämnat. Är det vanligt eller har Anders och jag ett nytt rekord?
Någonstans skämdes jag förstås som en hund och tänkte på vad mamma skulle säga om hon hört Stefans ord, men någonstans blev jag också väldigt stolt. Men jag fattar inte varför uppriktighet och analys så ofta blir misstaget för cynism?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
För det första: det är en stor skillnad på ett gott förläggarskap och censur. Jag räddade er helt enkelt från ett stort misstag. En dag kommer ni att tacka mig för det. För det andra: jag bestämmer.
Nu går vi vidare från det här.
Den lille, lille konstnären inom mig måste väl ändå få protestera här på bloggen? Jag krattar förstås även banan för en eventuell framtida försäljning av en konkurrerande "ocensurerad" version. Tack för den möjligheten, amigo!
Skicka en kommentar